Jättemycket trassel med amning - hur gör ni?
Känner igen mig i det du skriver med sonen. Höll på i 3 månader med sonen och mådde psykiskt mkt dåligt. Ville bara kunna amma. Grät när jag gick på stan och såg andra mammor ammade. Kände jag inte kunde gå på fika med mammor för jag försökte då mkt att få igång amningen och amningsnappen tyckte jag också var svår och kan krängde så mkt.
Mjölken räckte inte. Tror mkt pga av att jag förlorade 2 l blod efter förlossningen och var tvungen att opereras. Fick ingen bra start. Såg heller inte sonens tunga förrän han var över året och ramlade och slog upp tungbandet. Men det var aldrig någon som tittade på hans tunga under amningstiden fast han aldrig fick rätt tag. Har de kollat tungan?
Blir Dock väldigt glad när jag läser att du varit iväg idag utan att krångla med amning. Dit kom jag inte jag under de första månaderna utan sprang hem för att försöka då jag kände mig så värdelös och detta gjorde mig Depp och isolerad. Till sist när min Bvc ssk hade sem och en annan träffade sonen sa hon "tagga ner amningen". Amma hemma och ersättning när ni är iväg. Då hade Jag som sagt hållt på i 3 månader. Sonen blev helt underbar ändå och inge mer infektioner än andra trots bara amning/delamning i 4 månader.
Nu är vi gravida igen. Ska gå på amningsförberedande kurs. Känner igen att jag så gärna vill lyckas. Med alla hormoner efter förlossningen kommer jag säkert gråta om det inte funkar även om förnuftet vet att det blir fina barn ändå. Men man vill ju "lyckas". När jag läser din tråd kom
Allt upp och nu blir verkligen igen.
Lycka till. Hoppas du kommer igång med amningen. Vill inte du ska behöva må dåligt som jag gjorde och när jag själv fick hjälp med beslutet att dra ner på försökandet utan erbjuda ersättning och njuta så mådde jag mkt bättre.
. Själv är jag väl i samma kamp igen om 15 v 