Varför tvekar vi om barn?
Hej!
Jag känner mig lite lätt splittrad i barn frågan.
Jag är själv 23 år och min blivande man fyller 27.
Vi har varit ett par i 3 år.
Vi har diskuterat barn i över 1 år nu. Båda är med på notera och är sugna på en knodd. Det får komma när det kommer. Jag äter själv isotretinoin (a-vitamin) för huden och slutar i februari och får ej bli gravid de två kommande månaderna efter det. Har en hormonspiral som jag vill ta ut efter dessa månaderna men tvekar.. mannen säger atr det bara är och plocka ut och sen får vi se när det sker. Men jag tvekar..
Man blir nog aldrig redo för barn, eller vad säger ni?
Jag har haft fast jobb sen 2009 och full tjänst sen 2011. Utäver det arbetar som tränings instruktör.
Vi har ett underbart förhållande med öppen och rak kommunikation, gör saker och upptäcker nya saker tsm och med andra. vi känner att bådas familjer känns som ens egen och dem kommer pckså bra överrens. Vi har en lägenhet på 80 kvm så plats finns. Två stora bilar och ekonomin. Jag vet inte, det är dyrt med barn, men båda har fast jobb med normal lön som pendlar mellan 16-27 tusen. Borde ju ändå fungera. Sen må man ju prioritera om Sina utgifter..
Själv tvekar jag. Jag undrar, är karln redo, kan han ta ett sånt stort ansvar? Jag själv känner mig fullt redo att skaffa barn i mig själv, har alltid varit lill gammal men inte haft någon längtan eller fundering på barn, men nu börjar nog min klocka ticka, då längtan kommer.. mer och mer
Jag har ett jobb, men det är inte det jag vill göra. Idag behöver man utbilda sig. Jag vet inte vad jag vill riktigt, vad ska jag jobba med? Det får mig att tveka. men man kan ju studera efter, eller under grav/födsel. Har ni någon erfarenhet av detta, hur gick det? Har man tid? Har man tid efterråt att kanske hitta tid att resa, eller ska man göra bort det innan? Hela livet ställs om. Hur blir det med träningen, har ni kunnat trna långt in i grav? Hur fort har ni startat efter BF?
Egentligen är det små saker. Men saker som gör stor skillnad fram i livet, ex jobb/utb.
denna gången verkar inte min längtan gå över, den ligger och gnider i mig var och varannan dag. Stressar jag om detta? Eller vad är det här. Känner mig riktigt förvirrad