Skulle uppskatta era tankar

Hej!

Tack för ditt svar!

Jag håller med om att adoption säkert är ett underbart sätt att bli förälder på. Dock kan jag inte tala av egen erfarenhet. Än.

SN-listan är ju så lång och mångfacetterad så visst är vi öppna för ett barn med speciella behov men jag tror inte vi är så öppna så vi "tjänar" tid på det. Att barnet haft en deprimerad mamma gör det ju till ett "SN-barn" samtidigt som HIV också gör det och det är ju väldigt olika saker. Du vet ju såklart det. : ) Jag bara tänker högt.

Jag hade hoppats på några fler svar för jag misstänker att många harvat i fertilitetsträsket samtidigt som man börjar planera för en adoption. Men jag kanske har fel. För mig känns det tungt att släppa.

Men du, du har ju, som jag förstår det, ett biobarn och ett adoptivbarn.

När man går på föräldrakursen får man höra rätt mycket om vilka komplikationer det kan bli och vilket barn som kommer känna sig mest älskat osv.

Hur har du upplevt vardagen med barn från "två håll"? Får man fråga vad det är för ålder på dina två och hur gammal det första barnet var när det andra kom?

Jag kan inte tänka mig att det inte kommer gå bra. Mest bara nyfiken nu när du svarade. : )

Tack för ett klokt svar Stimpan!

Jag tycker det är nyttigt, för mig, att höra hur andra resonerar för jag har blivit så insnöad. Jag har alltid tänkt att två barn och en hund blir toppen och det vore bra om de inte har FÖR stor åldersskillnad så de inte växer upp som två ensambarn. (Absolut inget fel på ensambarn men min önskan har alltid varit sådan. ) Jag har ju "bara" varit gravid och aldrig adopterat. Jag vet hur överväldigande lycklig jag var när jag plussade (insemination) och skapade verkligen band med barnet i magen. Jag har så innerligt velat uppleva det igen!

Att adoptera innebär säkerligen exakt samma lycka men jag vet ju inget om det. Jag har ju aldrig adopterat. Att släppa tanken på att bli gravid för något som är okänt för mig är svårt. Genom hela mitt liv har jag satt upp mer eller mindre svåra mål och märkt att jobbar du hårt kan du uppnå vad som helst. Plötsligt är det inte så. Jag har svårt att "ta in" att jag jobbat hårt men inte uppnåt det jag vill.

Men det verkar klokt att ta väntan i etapper. Jag tror jag kommer må bättre när våra papper är klara. Liksom när längtan efter ett syskon väller över en kan jag hålla fast vid att vi faktiskt väntar barn. När det väller över mig nu är det som ett öppet hav. Vi är ju "bara" i slutet av vår medgivandeutredning.

Jag ser också adoptivbarn överallt. Det kanske är ett gott tecken! ; )

Tack för svaret bioadopt!

Ja jag kan inte påstå att jag är något annat än novis när man försöker tänka sig in i vilka sn man tror sig klara av och inte. Tycker det känns svårt att "välja" och alla tänker så himla olika så det är också nyttigt att ta till sig.

Det här med att ha ett barn från både magen och adoptivsvängen känner jag egentligen ingen oro över. Som du säger tror jag det blir. Att man älskar dem lika mycket. Däremot känns det som att föräldrakursen pekade på många problem med just den kombinationen och det känns inte "rättvist". Jag har två adopterade vänner som växt upp med biologiska syskon och de har aldrig upplevt det som att det varit skillnad på barnen eller på hur mycket föräldrarna älskade dem.

Man tänker och tänker men eftersom man inte VET förrän man väl är i situationen så blir det mest att det snurrar i huvudet. Precis som med allt man inte har koll på : )