Attitydproblem

Hej!

Vi har en dotter på snart 11 år.
En glad tjej, men mycket som troligen sker och händer i hennes kropp, huvud, hormoner m.m
Vi har senaste halvåret fått rapporter från skolan angående hennes attityd i klassen, både mot lärare och delvis kamrater. Hon har en dålig attityd mot lärarna, ifrågasätter, gör tvärt emot vad hon blir tillsagd osv.
Detta sker inte dagligen men i vågor.
Vi har samtalat med henne hemma, i lugn och ro, hon säger att hon blir ångerfull och "skall skärpa sig" & vet inte varför det blir som det blir. I andra stunden kan hon förneka allt och tycker att hon själv inte gör något fel, utan det är alltid "alla andra"...
Vi har försökt prata med henne om att hon sätter sig själv i en dålig situation vid dessa tillfällen, kompisar som drar sig undan (vi ser detta, men inte hon själv enl. henne) och att hon skapar sig en roll i klassen som kommer vara svår att komma ur om hon inte gör något åt det osv.
Vi har försökt med olika metoder, tala och diskutera, konsekvenser, hot mm men ser inte att något av det egentligen hjälper.
Vi har bra kontakt med läraren och vi får rapporter kontinuerligt.
Till saken är att hon kan visa lika beteende hemma mot sina syskon.
Hon är en viljestark och envis tjej, men har svårt att självmant säga förlåt och oftast är det någon annans fel eller anledning till varför det blev som det blev även om hon själv gjorde fel...

Nu känner vi oss uppgivna och skulle tacksamt ta emot råd eller förslag på hur man kan få henne själv att förstå, finns det hjälp att få någonstans? Typ kurator/psykolog, vad kan vi göra?

Antar att säkerligen även vi som föräldrar behöver ändra oss, men just nu kommer ingen av oss ur situationen/situationerna som uppstår...

Hjälp, någon?

Lomesami

Äldre 3 Feb 10:49

#3

Absolut är det bra egenskaper, det har jag inte sagt något om. Men, man måste även kunna hantera dessa egenskaper till något positivt.
Just nu används inte de egenskaperna på ett bra sätt tyvärr.
Att jag egentligen lade till de egenskaperna i texten är mer för att påvisa att hon kan för en del "vara svår" att tala med och resonera med när de egenskaperna kommer fram i ex. en diskussion då dessa tar över...

Lomesami

Äldre 3 Feb 13:13

#6

Ja, mot sina syskon är det som ni beskriver, det är hon som får skulden i 90% av gångerna, iallafall om man tittar historiskt. Hon är ofta "upphovsman" i olika situationer, kan vara allt från tjuvnyp, lägga ut krokben till att allt som oftast vilja bestämma över dem, vilket resulterar i motsättningar och bråk. Det kan vara allt från att bestämma vilket program som man skall titta på, vem som skall sitta var osv. Det här blir ofta sykongnäll sinsemellan och ibland låter jag de försöka reda ut situationerna själva, men när man tar till våld och vill bestämma allt själv, ingriper vi. I övrigt när vi får rapporter om hennes uppförande i skolan, när vi skall diskutera, försöker vi hålla en lugn ton utan skäll och mer förklara för henne om hur det kan bli om hon fortsätter, försöker få henne att förstå...
Men, visst många gånger resulterar det med att hon har taggarna utåt, håller för öronen osv. och att man blir arg, höjer rösten och skäller, det skall jag inte sticka under stol med...

Kanske som några av er säger, skall vi som föräldrar bli bättre att berömma henne för de fall och situationer när hon använder sin envishet och viljestyrka på positiva sätt...

Förresten, Det är småsyskon på 8 år (tvillingar)

Antagligen är det en lång process och inget som löser sig snabbt på en vecka.
Vill bara få henne att vara öppnare och att kunna se andras åsikter och syn på saker ibland, vilket är jättesvårt för henne.

Kanske oroar man sig för mycket, när skall man veta att det är ett "riktigt" allvarligt problem...?!

Lomesami

Äldre 3 Feb 13:14

#7

Hon har även ett till småsyskon som är strax över 1 år, men här kivas det ännu inte

Lomesami

Äldre 3 Feb 14:34

#10

Tilja skrev 2015-02-03 14:09:17 följande:

Angående att ni vill "få henne att vara öppnare och att kunna se andras åsikter och syn på saker ibland" - hur visar ni detsamma mot henne?

Ja, hur visar vi det. En svår fråga.
Vi försöker nog tala öppet om det mesta i familjen och inte krångla till och hyssja om saker och ting, för att det förhoppningsvis både känslor, glada, arga, ledsna osv skall kännas naturligt att visa.
Att se andras åsikter, eg. vad jag menar där är att hon har oerhört svårt att "höra/se" när det kan vara säg 10 personer som är av samma åsikt om att hon kan ha gjort eller uppfört sig på ett speciellt vis, ändå tycker hon sig inte gjort något fel i många fall eller "de har fel", så är det inte alls osv.
Hon är liksom svår att överbevisa...

Lomesami

Äldre 3 Feb 14:40

#11

Tilja skrev 2015-02-03 14:05:31 följande:

Jag känner igen mig i hennes situation och har även sett andra fall där storasyskon råkar ut för det här... Jag kommer själv ihåg när jag och min bror var barn - vi startade bråken ungefär varannan gång var men jag fick också skulden i ca 80-90% av fallen och dessutom fick jag höra att jag borde veta bättre än att starta/fortsätta bråk eftersom jag var äldre (ett år äldre...).

Dessutom var de jättenoga med att jag sa förlåt ordentligt medan min bror kunde säga förlåt på låtsas/retsamt och ändå inte få nån reaktion av våra föräldrar. Detta har lett till att jag fortfarande har jättesvårt för att säga förlåt till folk - begreppet har fått en helt annan innebörd för mig. För mig är förlåt något framtvingat man säger för att trycka ner sig själv eftersom det är så jag tvingats använda det och aldrig haft någon förebild som visat mig hur man använder det (dvs använt det till mig) i min barndom. Mina föräldrar sa nämligen heller aldrig förlåt till mig - de skyllde mig för våra bråk och oenigheter också och tvingade mig att säga förlåt till dem med.

Snälla, gör inte om det här misstaget med din dotter också! Tvinga henne inte att säga förlåt - visa henne istället hur man använder det och att det är något som ni gärna använder till henne när det passar etc. Om hon håller för öronen när ni skäller på henne så visar hon tydligt att hon inte mår bra av det och att det hon behöver är respekt och samtal istället för beskyllningar - en människa mår inte bra av att konstant få höra hur dålig och osocial den är - till slut tror man själv på det och blir sån som man hela tiden får höra att man är.

Ordet förlåt tycker även jag att det inte skall missbrukas, helt enig. Och vi påtalar nog lika för alla barnen att även om de säger förlåt, så måste de visa det, spelar ingen som helst roll att säga ett ord om man inte visar eller känner det, så där känns det som vi har en linje som vi absolut inte missbrukar.
Jag vet att det är lätt att "skylla" på ett storasyskon och jag själv är storasyster och vet hur många gånger man fick höra att man var äldre.
Försöker att inte nämna det för mycket, men är man 3 år äldre, så anser jag att man i många fall bör veta bättre. Man slår inte ett 3 år yngre med all sin styrka (sedan slår man inte alls, även om man är 3 år yngre heller), men i en sådan situation kan hon få höra att hon "borde veta bättre, då hon är 3 år äldre". Våld är inte ok!

Att hon håller för öronen, vet även jag att det är jobbigt och att hon troligen inte kan ta in mer... Men, även hon är så gammal och vet att vi blir frustrerade utav det beteendet, så många gånger är det ett sätt att visa oss även i den situationen "vem som bestämmer"...

Lomesami

Äldre 4 Feb 10:01

#13

Styrkeprov skrev 2015-02-03 18:32:57 följande:

Svår situation för er alla så klart, och med tonåren som står och knackar på förstår jag att ni vill börja vända trenden. Jag kan bara utgå från mig själv, och min tonårsperiod var inte kul för framförallt mamma.

Kanske dessa lästips kan vara något:

Gunnel Lindh Hans-Olof Lisper: Samtal för förändring

Jesper Juul: Familjesamtal

Ni behöver nog ändra samtalsmetod med henne. Det låter som ni fastnat och det är lätt hänt, men ni vill ju egentligen att hon själv ska inse konsekvensen av sitt eget beteende och inte att hon ska sluta för att ni säger det.

Tack för tipsen! skall genast leta upp!

Attitydproblem

INNEHÅLL