psykiskt knäckt
Vi fick missfall i v.9+2. Att jag vet så exakt är för att hela graviditeten varit full av komplikationer så de har haft extra koller och vi var på vul på grund av blödningar för några dagar sedan. Då såg allt bra ut och vi fick till och med en bild på bebis med oss hem. Sen natten till fredag (9+2) vaknade jag och kände mig plötsligt inte alls gravid längre. Brösten ömmade inte och jag började blöda mer klarrött blod. Igår (lördag) åkte vi in akut och fick bekräftat att det dött. På kvällen kom allt ut under fruktansvärda förlossningssmärtor. Men det värsta var att det som kom ut var ett riktigt barn i miniatyr. Och läkaren sa att det bara var att spola ner det. Jag spolade ner mitt lilla lilla barn. I mina ögon var det mitt barn. Och det knäckte mig fullständigt psykiskt. Har sjukskrivit mig mån-tis men hur hittar man glädjen igen? Har en dotter sedan tidigare, därför jag vet vad för sorts smärtor det var under missfallet. Min man vill att vi ska ge oss på det direkt igen. Jag orkar inte. Vill inte. Vill aldrig mer. Dessutom har jag hört att det är bra med en mens emellan. Men i broschyren vi fick om missfall står det inget om det så min man undrar varför man ska vänta en mens. Så min andra fråga blir: varför ska man vänta en mens? Fast det blir aldrig mer. Jag är helt knäckt och vill aldrig riskera detta igen.
