Vanlig reaktion detta? - Jag var oplanerad

Vet väl inte om jag var oplanerad men jag tror att jag var oönskad. Jag har en äldre bror och som min mamma har pratat så har jag begripit att jag blev till för att hon tycker att barn ska ha syskon. Hon brydde sig aldrig om mig. Inte som jag minns i alla fall. Inga kramar, smekningar, leenden eller en axel att luta sig emot. Ingen trygg och varm mamma att komma till när man var ledsen eller rädd. Och jag kommer ihåg hur hon slöt sig och hur utelämnad och ensam jag måste ha varit. Vi hade varit hos doktorn för mina öron och det var en doktor som kanske inte var lämplig att ha hand om barnpatienter för han var arg vresig och otålig för att jag var rädd. Mamma satt på en stol och såg rädd ut och jag blev inte tröstad när vi kom hem. Hon lät mig bara vara. När jag var sjuk och i sängs tittade och inte till mig mer än när hon skulle ta tempen. Aldrig en varm hand på pannan eller att hon satt vidsängkanten och läste saga eller så. Jag har i vuxen ålder aldrig blivit helt vuxen och kommit på att jag beter mig som ett barn inför andra vuxna. Som om jag fortfarande söker efter en mammafigur. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Min mamma är än idag stel och hon är inte och har aldrig varit elak men om jag försöker krama henne värjer hon sig och blir stel. Så klart att man påverkas i vuxen ålder av hur man har haft det som barn.