Oktoberbebisar 2015

Usch och blä. Här händer det inte mycket :/ Jag somnade och allt stannade av. Jag hoppas att det kommer tillbaka, men det är väl lika bra att ställa sig in på att det inte blir så. Jag ser ändå en viss tröst i att slemproppen har gått och att jag hade vissa känningar i morse. Det var iaf skönt att få sova lite (och dregla ner hela kudden). Två jag känner har sagt att deras förlossningar satte igång inom ett till två dygn efter att slemproppen gick, så förhoppningsvis är jag likadan!

Jag ska försöka ta mig ut och hämta ett paket senare i dag och hoppas att promenaden får igång bebisen igen. Det kändes verkligen som att det var på gång förut!

Hoppas! Själv har jag börjat få upp mitt hopp igen. Det var lugnt några timmar, men nu börjar sammandragningar och molvärk komma tillbaka :D Hoppas det blir värre nu!

Det sa min bm också. Förvärkar och grejer är jättebra (iaf mot slutet av graviditeten) eftersom de hjälper till att mjuka upp ligament och livmodertappen. Men det är ju inte skönt direkt...

Nä men usch! Har man regelbundna värkar så vill man ju få ett resultat också! Jag lider med dig :(Ja, livmodern är ju en stor muskel så antagligen blir den starkare och mer uthållig av all träning :P

Jag kan säga att den här dagen, då det har känts som att det är bebis på gång, har varit extreeeeeemt lång och seg! Jag är redan helt slut! Ska ta ett riktigt varmt bad nu och bara slappna av :)

Otroligt skönt att bada liiiite för varmt! Men nu har jag ont ändå och det börjar kännas jobbigt att vara stilla. Hoppas hoppas att det här leder till riktiga värkar! Sambon tjatar på bebis att komma ut så att han får vara ledig några dagar :P

Jag hoppas att det är värkar! Och att det blir värre! Just nu känner jag mest hur magen spänner som fa-an! Det känns som att bebisen försöker bryta sig ut genom huden! Hoppas på att kunna sova nånting i natt iaf.

Hoppas att det sätter igång för oss båda nu! :D

Jag känner igen de där tankarna: "om jag lägger mig tidigt så kanske jag vaknar av värkar vid 02" :P Hoppas verkligen det! Eller, helst skulle jag väl vakna av värkar vid 08 så man får sova klart.

Här händer det grejer nu! Efter en helvetesnatt med influensaliknande symptom, extremt ont i magen och knappt nån sömn så fick jag en teckenblödning (blandat med nån vätska. Verkar dock inte vara fostervatten för det har inte kommit mer) och nu är värkarna igång! Äntligen!

Sambon är på helspänn och försöker distrahera sig själv med tevespel (för att inte få spö av mig, haha).

Jag har inte börjat klocka värkarna än, men de är skapligt regelbundna tycker jag. Spännande! Och overkligt. Och läskigt! Hoppas de har plats på förlossningen sen!

Ja jag ringde dem förut, då sa hon att det fanns plats iaf. Men man vet ju inte hur det ser ut när det är dags att åka in.

Det är så svårt att veta när man bör åka in! Just nu snittar värkarna på 44 sek i längd, med en intervall på 3 min 55 sek, och de blir mer och mer intensiva. Visst, vi har inte direkt långt till vrinnevi, men jag vill gärna vara inne i skaplig tid :P Vore ganska ofett att föda i bilen liksom.

Stort grattis till alla som fått bebis de här dagarna!

Här kommer en lång (men ändå avkortad) berättelse:

Som ni vet så började mina värkar i går morse. Klockan 11:37 var vi inne på förlossningen och 12:30 skrevs vi in. Då var jag öppen 3 cm. Jag andades genom värkarna fram till 14:30, då jag tyckte att det blev jobbigt och fick börja med lustgas. Jag fick mycket beröm för hur jag andades och fick höra att som förstföderska hade jag gjort ett ypperligt värkarbete hemma (vi var ju bara hemma tre, fyra timmar med värkar).

16:40 sattes eda (och mitt liv kom tillbaka) och äntligen kunde jag slappna av igen! Jag kände inte av värkarna, men jag såg på skärmen att de kom. Det var fantastiskt skönt! Sambon blev glad också, då han fick chans att leka med lustgasen ett tag ;) Dock mattades värkarna av och 18:18 fick bm ta hål på fostersäcken samt sätta in värkförstärkande dropp, men det var fortfarande hanterbart.

Mot 21-tiden började det bli rejält jobbigt! Jag kände hur kroppen ville krysta, men jag fick inte ta i än och det var extremt frustrerande och jobbigt! Efter ett tag fick jag äntligen trycka på och krystvärkarna var banne mig mycket lättare än de tidigare värkarna! Under krystningsarbetet kände jag flera gånger att jag ville dö och jag hoppades på att nåt skulle gå fel så de skulle bli tvungna till ett akut snitt. Jag tror att jag sa det till dem ett par gånger också. Mot slutet fick jag lite feber, vilket stressade bebisen lite grann men inte så att det blev farligt.

23:35 kom så äntligen en rejäl gosse på 4125 gram ut :D Jag hade lite svårt att fatta att det var över och att det var vår bebis som låg på mitt bröst, så det var sambon som stod för tårarna ;)

Bebisen fick tyvärr problem att syresätta sig, så ganska snart så tog de ned honom (och pappa) till barnavdelningen. Jag syddes lite och fick kateter insatt och lämnades sedan för att vila. Det var hemskt! Aldrig förr har jag känt mig så ensam! Jag började storgråta och fick till slut ringa på en sköterska som i sin tur ringde upp min sambo och när han väl var där så lugnade jag mig ganska snart.

All in all en riktigt jobbig förlossning, men den resulterade iaf i en fantastiskt söt liten pojke! De har inte mätt honom än, men han är en liten bjässe :)

Jag vet att jag sa/skrek, emellan två krystvärkar, till sambon att "nästa unge adopterar vi!", haha!