Det är så jävla orättvist för mig som pappa!!

Men snälla, det låter som om du var där och som om du träffat mamman och dessutom gjort en psykologisk djupundersökning av henne. Du har ingen aning om vad som hänt och ts har inte heller förklarat särskilt mycket. Du utmålar en person du aldrig träffat som galen och sjuk, mycket märkligt.

Jag och mitt ex gick isär när sonen var 6 månader och vi gjorde som så att eftersom jag skulle vara mammaledig 1 månad till så kom han varannan dag direkt efter jobbet (vardagar) vid 16.30 vi åt mat, han lekte med sonen och lade han för natten. Varannan helg tog han sonen från 10-18.

Sen gjorde samma upplägg  när han var pappaledig förutom att sonen sov hos mig på nätterna förutom 1 dag/vecka.

När sonen var 1 år så sov han hos sin pappa varannan helg och hade honom på dagarna i och med föräldraledigheten.

När sonen var 1 år och 8 månader började sonen dagis och då hjälptes vi åt med hämtning och pappan hade sonen varje helg.

Sonen var 2,5 år när vi började med VV och idag är han 8 år och är en trygg och självsäker kille.

4 timmar är alldeles för lite. När dottern är så liten så behövs en tät kontakt. Tycker du ska ta "strid" och få till mer tid med din dotter. Du borde ju kunna begära att träffa henne 4 dagar per vecka och att varannan helg kunna ta dottern mellan 10-18 både lördag och söndag utan övernattning. Och sen när dottern är 1 år så kan man börja med 1 natt/vecka.

Svarar endast på TS då jag ej har läst andras inlägg nämnvärt. Ditt ex agerande är under all kritik men inte speciellt ovanligt förekommande, tyvärr. Hon var otrogen, du reagerade sunt och logiskt och hon hämnas mot dig för att du lämnade henne. Dvs, hon har vänt sitt fel mot att när du gjorde slut var ett större fel. På så sätt blockerar hon sin skuld, skam hon känner om sig själv och väljer att lägga all skuld på dig. Hennes vapen, och som hon vet gör dig mest illa, ganska vanligt att svaga individer gör så, de flesta tjejer tyvärr som vet att spela på sina känslor mot myndigheter, är ditt barn. Det är hur patetiskt som helst men det håller henne flytande, ovan ytan. Att ge dig rätt till ditt barn och agera moget och acceptera läget, skulle sänka henne. Hon klarar inte av att möta sig själv... Du får inte ge upp. Med risk för att hon vet om att du skriver på detta forum och därmed får reda på vad som sägs, vill jag ge dig ett riktigt bra råd, kanske att du har fått det tidigare av någon annan också. Dokumentera ALLT du kan i kommunikationen med henne, telefon, sms, e-mail... ALLT. I hennes tillstånd kommer hon att göra bort sig, förr eller senare,  sakta men säkert... även vid icke svar, kommer du att ha möjlighet att visa upp "jag har skickat 87 e-mails, här är utskriften om vad jag skrev.... men får inget svar och jag vill bara mitt barns bästa, att barnet även får ta del av sin pappa" Att du håller ut samt dokumenterar allt är nog ditt största vapen nu. Men tiden kan du starta en rättsprocess för att verkligen få möjlighet att bli mer rättvist behandlad. Träffar hon någon ny kille, blir det slut mellan de, kan du alltid kontakta killen och förklara läget och förhöra dig om hur han upplevde henne, barnet, deras samverkan osv. Lycka till, även om det inte hjälper dig så mkt i din situation att läsa det på ett forum...