Det är så jävla orättvist för mig som pappa!!

Herregud vilken tråd..

Så TS och hans sambo separerade alltså för en månad sen när det uppdagades att hon varit otrogen? TS lämnade då deras gemensamma hem och hörde inte av sig på två dagar? Barnets mamma hade då i samråd med familjerätten bestämt att TS ska träffa sin dotter, som han varit föräldraledig med i 3,5 månad, två timmar två gånger i veckan? TS kontaktar då familjerätten och föreslår växelvist boende där man delar på en vecka? Okej..

Jag förstår att du vill träffa sin dotter mer TS, självfallet, men jag tror inte att växelvist boende är lösningen. Ett så litet barn ska inte behöva utsättas för upprepade separationer flera gånger i veckan. Det är ju liksom ingen docka, utan en livs levande liten människa det handlar om. Men rimligen borde du ju få igenom att träffa henne några timmar dagligen åtminstone med tanke på att du var föräldraledig när ni gick isär. Du verkar dock väldigt inställd på växelvist boende trots att många förklarat för dig varför det inte är lämpligt, vilket är lite oroande. Kämpar du för ditt barns bästa, dina egna rättigheter eller vill du komma undan från ditt ex så mycket som möjligt och ändå ha umgänge med ditt barn? Jag tror det sistnämnda och jag förstår, men när det gäller så små barn så får båda föräldrarna tyvärr offra en del vid separation. Har man satt ett litet barn till världen så måste man också sätta barnet i första hand och göra vad som är bäst för barnet, vilket ofta innebär att man måste träffas en hel del fastän man kanske inte vill. Det är väldigt uppenbart att din relation till ditt ex är väldigt infekterad, från båda håll. Ni är säkerligen sårade båda två och ingen av er vill nog spendera tid med varandra. Men för barnets bästa kommer ni båda behöva göra det, för växelvist boende är tyvärr inte lösningen just nu. Utan den enda lösningen jag tror att du kan få igenom är att antingen låta mamman vara boendeförälder och du träffar barnet några timmar var dag, eller tvärtom. Så för relationen till din dotters skull bör du kontakta familjerätten, be om ett möte och föreslå detta istället. För det är ju relationen till din dotter du kämpar för väl? Inte att tvunget få rätt och få din vilja igenom, vilket på sikt kan visa sig skada din dotters trygghet?

Vad jag sett i tråden så har du mest debatterat för växelvist boende, men jag kan ju ha missat något. Och jag har inte skrivit att du inte kämpar för din dotter? Utan jag ställde mig frågande till om du kämpade för hennes bästa eller för ditt bästa, eftersom det flertalet gånger i dina svar framstått som att du kämpar mer för dina rättigheter snarare än hennes välmående. Jag vet ingenting om er egentliga situation, jag kan bara tolka och få en uppfattning utifrån det du skriver och det var mitt intryck.