Vi som fått barn efter IVF/ÄD 2014/2015
Apropå detta med alla olika metoder och böcker som finns när det gäller att få barnen att sova hela nätter (eller iaf att inte vakna hela tiden).
För mig är det allra viktigaste att jag tror på det jag gör. Kan jämföras lite med hundträning. Det finns tusen olika metoder, och tyvärr en massa konflikter mellan de olika metod utövare. Vissa tror på bara positiv förstärkning (att ge beröm när hunden gör rätt och ignorera när den gör fel), vissa tror på korrigering osv. Efter tre hundar har jag lärt mig att man måste anpassa metoden till individen. Min första hund var som en gås och hon tålde rätt många "NEJ" och att jag korrigerade henne (inte fysisk naturligtvis). Min nuvarande 2,5 åring klarar inte av att jag blir arg, med honom är det att vara lugn och tydlig som gäller (vilket är mycket svårare för mig men ack så effektivt på honom!).
Samma sak är det med barn. De är olika. Vi, som är med dem jämnt känner de bäst och intuitivt vet vi vad som kommer att passa och vad de klarar av.
Vi valde t.e att ha Victor i egen säng från dag 2 då både han och vi sov bättre. Hade han mått bättre av att samsova så hade vi gjort det.
Jag kände förra veckan att nu är det dags för honom att sluta äta på natten, bestämde mig och körde, och det gick utmärkt. Jag visste innerst inne att han var redo och jag med.
Vi kommer att flytta honom till eget rum så fort det rummet är klart (uppenbarligen tycker min man att jag inte kan måla och vill göra det så det lär ta minst en månad till 
) för att vi tror att det blir skönare för honom.
Jag har egentligen aldrig brytt mig mycket om andras åsikter eller om detta med "skrik" eller "inte skrik". För mig handlar det mer om att vara lyhörd. T.e nu på morgonen så blir Victor galen om frukosten inte kommer tillräckligt fort. Ja, då får han faktiskt sitta och skrika, det lär inte gå fortare om jag tröstar honom. Jag försöker prata med honom samtidigt som jag lagar hans gröt. Så fort han ser tallriken öppnar munnen och det ser ut som hans ögon ska hoppa ur kroppen
Nu har han också börjat att gallskrika när han märker att tallriken är tom. Han är som våra hundar, skulle kunna äta hur mycket som helst. Brukar ta upp honom en liten stund, så lugnar han ner sig, tittar om han behöver ny blöja och om inte så lägger jag honom i gymmet för att äta min frukost. Då gallskriker han direkt, men jag vet ju att han är mätt och torr så det är bara protest. Då tycker jag att det är helt Ok att han skriker en stund. Brukar gå över rätt fort och så vips leker han själv.
Hade jag lyssnat på allas åsikter hade jag förmodligen aldrig kunnat äta frukost på morgonen...
Kan inte se att han verkar förstörd över att inte bli upplyft så fort han skriker.
Vad jag menar med detta alldeles för långa inlägg är inte att alla borde göra som jag! Det är att man ska lyssna till sitt inre och stänga av bruset utifrån. Klart man ska ta goda råd och tips, men om man tvivlar på en tips, eller inte riktigt tror på det, då ska man lyssna på sin magkänsla och följa den. För i slutändan känner DU ditt barn bättre än någon annan.
Vissa får "lättare" barn än andra, och det är då så himla lätt att trycka "sina metoder" i andras ansikte och tycka att de verkar så omständliga, men det visar bara på en ganska stor naivitet och saknad av empati. Jag har kanske inte sagt det tillräckligt men jag verkligen beundrar er i tråden som har kämpat med amningen, som har kämpat (och gör) mot kolik osv. Er tålamod och viljan är fantastiska.
Ni har också gjort mig ödmjuk då jag insåg att jag hade just fått "ett lättare" barn, då amningen fungerade och vi slapp kolik och allergier.
Jag är så glad för denna tråd som ger mig SÅ mycket och som är ett underbart stöd att kunna vända sig till.
Kramar till er alla, fantastiska mammor 
Får så mycket tips och råd och det är verkligen en tröst att se att det finns andra som haft det som jag med amningen och skriket.
och jag är otroligt glad att det inte var kolik. Nu har jag alla chanser i världen att lösa det här.