Hur länge ska man orka?

Usch det är hemskt när det blir sådär.

Tyvärr händer det titt som tätt. Någonting har gått "fel" i hans anknytning till barnet. Antagligen någonting inom honom som han inte kan eller vill sätta ord på och se i ansiktet. 

Svartsjuka? Sorg över att ni inte har samma frihet som utan barn? Dåligt samvete över att han inte känner samma sak som du? 

Men vad menar du med hur länge ska man orka?? Det är väl självklart att man inte ska orka med sånt där? Nu har det ju gått alldeles för lång tid, ni borde ha tagit tag i det ordentligt redan under graviditeten och absolut när han inte hjälpte till med den nyfödda. 

Prata prata prata är enda sättet och lyckas ni inte själva måste ni gå till parterapeut

Vi har pratat. Jag har både skällt på honom och pratat vanligt då jag hatar att höja rösten är detta ett sista alternativ för mig. Men jag blir avbruten hela tiden och han lyckas vända det hela tiden att jag gör fel. Att allt är fel på mig. Jag har ingen hobby längre, vilket jag ser som självklart då jag är mamma 24/7 och då jag inte vill lämna han själv med barnet. Jag är tråkig för jag vill inte bygga om, då jag inte tycker det är lämpligt att bygga mitt uppe i vår lilles liv då han redan haft hobbys som att bygga andra saker på gården de första 3 månaderna. Han kan inget om vårt barn men det har han valt själv. De som är jobbigt att se är att han alltid försöker få vår son att sova så fort jag ber honom att se efter han. Spelar ingen roll om jag ber om att få ta en promenad på 30min eller duscha på 5, så vill han att sonen ska sova.

Jag är rädd för att ta upp det fler gånger och vet inte hur han skulle ta de om jag säger att vi borde gå och prata med någon. Han själv anser knte att vi har problem då han vill köpa fastigheten, vilket jag inte vill. Då säger han "han ska köpa det med eller utan mig".

Han ser bara pengar i fastigheten och inte hur det kommer påverka förhållandena i familjen.

Ja, om du har gjort allt du kan är det ju upp till dig att göra ditt val om det är värt att leva kvar i eller dags att lämna. 

Åtminstone bestämma för dig själv om det ens är ett alternativ för dig att lämna om det här inte blir bättre och i så fall säga det till honom. Så kanske han förstår att det är ett allvarligt problem för dig och i bästa fall blir mer öppen för att hitta en lösning. 

TS, era problem går långt utöver ett husköp eller inte. Du kontaktar idag bvc och berättar om hur situationen är och att du och barnets pappa behöver hjälp för att komma vidare tillsammans med ert barn. De kan hjälpa dig att lotsa dig vidare. I dagsläget har du och barnet det ju bättre på egen hand. Du ska inte behöva tassa runt på tå kring någon som så uppenbart visar att han inte är intresserad av vare sig dig eller ert barn. I ett förhållande måste man inte ha samma åsikt, men man lyssnar på varandra, respekterar varandra och ger och tar och kommer överens. Har man barn så får man även ta hänsyn till barnets behov.

Hej, det låter väldigt likt hur jag hade det för 13 år sedan :( Då var jag mitt upp i det och även om jag förstod att det var ohållbart var det inte förrän långt senare jag förstod hur illa det faktiskt varit.  
Det gick så långt att jag en dag inte orkade mer och gick till soc, berättade min situation och fick prata med deras kurator direkt. Med stöd från kuratorn lämnade jag honom och har inte ångrat mig en sekund. 

Ett första steg för dig är att få tag i en kurator eller psykolog, ring VC eller BVC och berätta hur du har det. Tillsammans med kuratorn kan du komma fram till hur du ska gå vidare vare sig du stannar med honom eller inte. 

LYCKA TILL!!!