Hur länge ska man orka?

Hej!

Jag har vart tillsammans med min kille i 4 år. Vi har ett barn på snart ett år. Innan graviditeten var allting toppen. Vi bråkade aldrig och kunde diskutera allt. När jag blev gravid hade min kille målat upp att vi skulle ha finaste familjen, bästa föräldrarna och hur allt kommer fungera. Det lät toppen. Men under graviditeten tog han knappt i mig förutom då vi hade sex. Då min kropp förändrades kunde han ge mig äckliga miner som fick mitt självförtroende att gå under. När bebisen kom fick jag ingen avlastning någonstans. Jag tog på mig bärselen och gjorde allt trots en tuff förlossning och jag hade obt att jag inte kunde sitta på toaletten på 2 månader. Lite hjälp som att mata sonen, bada honom, lägga honom,bära honom, hade vart underbart att få. Nu ca 1år efter förlossning är det så gott som likadant förutom att min kille städar dagen efter jag städat då han inte ser när jag gör det. Han tar dammsugaren 1gång i halvåret. Men han köpte ju en robot för att slippa... Han är shoppoholic och vill göra om allt i vårt hem. Medans jag som ser varje dag i pengar / föräldradagar vill att vi ska hålla i pengarna tills vårt barn får komma in på dagis. Jag vill ha vårt barn på dagis tidigast när det är 1 1/2. Och min kille bryr sig inte. Han säger att vårt barn lika gärna kan börja nu. Min sambo ger mig massa konstiga pikar hela tiden, som om jag vore dum i huvudet. Att jag inte vet hur en diskmaskin eller tvättmaskin fungerar för att jag kör ett visst program trots att jag förklarar varför jag kör dem så ska han kontra med något Skitdumt. Typ som "de blir ju inte rent om du lägger en gaffel rakt genom bestickkorgen fattar du väl". Klart jag förstår det men jag har ju inte tryckt igenom den med flit, de kanske inte ens var min gaffel. Han vill köpa vår bostad, jag vill inte då jag vill drömma om ett mysigt hus och gå på husjakt. Men är inte jag med och köper huset så köper han det själv säger han. Han har förstört hela första tiden med oss som familj. Jag ville ha det perfekta svenssonlivet. Ha en man som tog mig på magen och pratade med den då barnet låg där. Som var hemma första 3 månaderna istället för att prioritera allt annat före oss. Som vill hitta drömhuset där vi vill bo föralltid(iaf ha de som dröm). Men han tycker jag är tråkig. Jag har vart ifrån vårt barn 3h sedan det kom och jag ångrar mig inte. Då killen alltid vill få ungen att somna och är inte barnet nöjd höjer han rösten. Och ärligt känner jag mig rädd nu om jag ska börja jobba(för att spara föräldradagar) då de kommer vara mer ensamma ihop. Tänk om de skulle hända något? Jag är så trött och slut i huvudet att jag vet inte vart jag ska vända mig eller skriva för den delen.

Är det någon som känner igen sig vore de skönt å ha nån att få skriva av sig med <3

Vi har pratat. Jag har både skällt på honom och pratat vanligt då jag hatar att höja rösten är detta ett sista alternativ för mig. Men jag blir avbruten hela tiden och han lyckas vända det hela tiden att jag gör fel. Att allt är fel på mig. Jag har ingen hobby längre, vilket jag ser som självklart då jag är mamma 24/7 och då jag inte vill lämna han själv med barnet. Jag är tråkig för jag vill inte bygga om, då jag inte tycker det är lämpligt att bygga mitt uppe i vår lilles liv då han redan haft hobbys som att bygga andra saker på gården de första 3 månaderna. Han kan inget om vårt barn men det har han valt själv. De som är jobbigt att se är att han alltid försöker få vår son att sova så fort jag ber honom att se efter han. Spelar ingen roll om jag ber om att få ta en promenad på 30min eller duscha på 5, så vill han att sonen ska sova.

Jag är rädd för att ta upp det fler gånger och vet inte hur han skulle ta de om jag säger att vi borde gå och prata med någon. Han själv anser knte att vi har problem då han vill köpa fastigheten, vilket jag inte vill. Då säger han "han ska köpa det med eller utan mig".

Han ser bara pengar i fastigheten och inte hur det kommer påverka förhållandena i familjen.

Hur länge ska man orka?

INNEHÅLL