Gravid men det känns inge kul alls faktiskt.. Hjälp!
Jag hade längtat efter barn sedan jag gick i högstadiet och blev gravid när jag var 25 år. Det var planerat och väldigt efterlängtat. Jag hade föreställt mig att jag skulle bli superglad och gråta glädjetårar när jag såg plusset men så blev det inte. Visst kände jag en bubblande känsla av förväntan men några glädjetårar kom inte. Sen kom känslan av allt det du beskriver. Hur ska jag klara det här? Först graviditeten, sen förlossningen och så ta hand om och ha ansvar för ett barn? Hur skulle min sambo klara det? Hur skulle vårt förhållande bli? Skulle jag älska barnet? Kommer jag någonsin kunna pioritera mig själv igen? osv. Från att ha tänkt att jag kommer att ha skitsvårt att hålla mig från att berätta för folk innan v 12 ville jag inte berätta för någon. Tänk om de tänkte samma sak om mig och min sambo?
Men så kom v 16 då jag fick höra hjärtljuden för första gången. Jag hade aldrig hört nåt vackrare! Det var någon gång då jag insåg att det faktiskt var en bebis i magen, min bebis. Sen kom v 20 och ultraljudet och då kom äntligen glädjetårarna. Han bökade runt där inne och jag kunde känna honom sparka. Efter det växte kärleken till vår bebis i magen och oron för hur allt skulle bli krympte. Jag började fokusera på allt det positiva och på varför jag faktiskt hade längtat efter barn i typ 10 år.
Och så kom förlossningen och den gjorde så in i helvete ont MEN det var värt det. Skulle lätt kunna gå igenom samma sak igen för min son. Det är så overkligt när man får sin bebis på bröstet, att på någon minut ha den på magen i stället för i den. Galet! För mig var det värkarna som var värst och gjorde ondast och det bäsya är ju att när bebisen är ute försvinner ju värkarna. Jo man har ju lite eftervärkar men det tycker inte jag går att jämföra men det är säkert individuellt. Förlossningen är helt klart något av det häftigaste jag har varit med om och jag ser fram emot nästa (hoppas på plus i år).
Jag kan inte säga att det var en oändlig och oövervinnelig kärlek jag kände till mitt barn när han var nyfödd men instinkten att jag skulle göra vad som helst för honom fanns där direkt. Kärleken har vuxit fram sedan dess. Visst sover man dåligt i perioder och kan inte göra vad man vill när man vill längre men det är inte heller lika viktigt nu. Jag spenderar hellre mer tid med min son och min sambo än att gå ut och festa t ex. Även om jag har sovit dåligt och är trött får hans leende och skratt mig att piggna till. När jag kommer hem från jobbet och hör små springande fötter och sedan "mamma!" och får en kram och en puss, INGET slår den känslan! Att få leka med honom, se honom lära sig nya saker, säga nya ord, titta på film, äta mat. Det är några av de fina och mysiga stunderna som dina kompisar verkar ha missat att berätta om. Sen går det att göra en massa saker för sig själv även om man har barn. Jag och sambon turas om att få komma iväg och göra saker för oss själva lite då och då. Om jag ska äta middag hos någon kompis tar jag med honom eller så är vi hos mig. Jag trodde att jag inte skulle få resa på ett tag men när sonen var 8 månader åkte vi till Filippinerna och det var inga problem. Nästa föräldraledighet planerar vi att spendera på Nya Zeeland och i Asien.
Sen kan jag fortfarande känba vissa stunder att "vad fan har vi gett oss in på?!" men efter 1,5 år som förälder vet jag att det ordnar sig. Man löser problemet och går vidare. Och vad gäller relationen mellan mig och sambon så har den förändrats men inte till det sämre. Vi är öppna med hur vi känner och har en bra kommunikation. Vi hjälps åt med hem och barn och ser till att vi får både egentid och ensamtid med varandra. Dessutom växer kärleken till min sambo när jag ser honom med vårt barn, mina fina killar!