Hjälp! Min pojkvän brydde sig inte att jag var på akuten!

Jag tycker du överdriver. Du sade till honom att han inte behövde komma och att du mådde bra. Sjukhuset tyckte du var frisk nog att åka hem, och jag kan inte se att du var allvarligt sjuk.
Om du velat att han skulle komma hem borde du sagt det rakt ut till honom. Inte massa fjant om att "du får bestämma själv". Han kan inte veta hur du mår annat än att du säger det till honom.
Samma sak när du frågar honom ifall ni skall åka in igen. Det är väl inte hans ansvar att avgöra, och du bör inte lägga över detta på honom. Antingen ringer du 1177, eller så bestämmer du själv om du är så dålig att du måste åka in.
Dessutom är det helt ok att prata i mobil på en akutmottagning. Annars hade du ju kunnat be att få låna en telefon och ringa upp pojkvännen när du märkte att han ringde dig.

Du sade till honom att du var ok, och du sade inte att du ville att han skulle komma hem när han frågade.
Att du tar för givet att han skall ringa då och då kan du inte lasta honom för. Han fick info att du var ok. Då behöver han ju inte vara orolig eller ringa upp dig. Dessutom var han på fest och drack alkohol, vilket gör att tiden "går snabbare" och man inte tänker lika klart som vanligt. Det borde du inse.

Jag har läst din text. Ja, du var förvirrad, men det kan inte han veta. Du säger tydligt att du är ok i ett sms, samt när han undrar om han skall komma hem säger du att han får avgöra det själv. Dessutom tvivlar jag på att läkaren verkligen tyckte det var superviktigt att du inte var ensam, för då skickar man inte hem någon från akuten på det viset.
Ett visst ansvar att ta hand om varandra finns väl i ett förhållande, men du har väl i så fall också ansvar att ta hand om honom och hans välmående. Var det verkligen viktigare att han avbröt sin fest för att sitta bredvid dig, än att han fick stanna där nu när du sade till honom att du var ok?

Om alla tycker annorlunda än du beror det alltså på att ingen annan är vettig?
Jag tvivlar inte på att alla läst texten, men man kan fortfarande tycka att det du råkade ut för inte var så allvarligt, och att din reaktion är överdriven.
Du visste inte vad du ville och kom på i efterhand vad du velat. Hur i hela friden skall han då kunna veta vad du vill? Om du verkar ok, han pratar med dig på tel och du inte tydligt visar att du vill att han skall komma hem är det väl naturligt att han tror att faran är över och att du inte har något behov av honom just då?
När bad du honom höra av sig? Du skrev ju tidigare att du två gånger lade på i örat på honom och fräste åt honom. Tror du att han då blir orolig över att du är allvarligt sjuk?

Det framgick nog inte så tydligt att TS var rädd och chockad när hon skickar sms att hon är ok, och sedan ett till att hon är hemma. Sedan fräser hon åt pojkvännen och slänger på luren vid två tillfällen. Visst - det visar att hon är sur, men knappast att hon är rädd.
Hur skall pojkvännen kunna veta att hon inte kan säga vad hon vill, och inte tänker klart? Skall han utgå från att det hon säger nog inte stämmer? Hitta på egna tolkningar?

Jag hade sannolikt åkt till akuten om min man var där, men inte lika säkert att jag åkt dit om han skickat sms att han var ok, och att jag "får bestämma själv" om jag skall komma. Jag hade definitivt inte väntat mig att han skulle dyka upp om jag åkt in akut, och jag hade aldrig bett honom lämna festen för det, såvida jag inte verkligen behövde hans hjälp, tex med två armar i gips. Då hade jag uttryckligen sagt att jag ville ha hem honom.

Det blir säkert en viss skillnad på hur man tolkar TS om man har kunskap om akutsjukvård eller inte. Jag har jobbat en hel del på akuten, och vet att de flesta som kommer dit inte är allvarligt sjuka.

Oavsett orsak? Magkatarr som förbättrats? Sår som fått några stygn? Stukad fot? Förstoppning?

Åjo. De allra flesta jag träffar på akuten, dag som natt, är där för just sådana saker som går över av sig själv eller som de kunnat söka på vårdcentralen för istället. Det är mycket få på akuten som är allvarligt sjuka.

Jag håller med om detta:

Att enbart livsfara är en anledning är kanske lite överdrivet, men det är väl ganska få saker som man behöver be sin partner att avbryta en fest för? Sjuk kan man väl vara hemma själv. Eller skulle du be partnern vara hemma när du är kräksjuk? Förkyld? För att ni behöver handla mer mjölk? För att tv visar en film du vill att ni skall se tillsammans?
Ett besök på akuten där man konstaterat att det rör sig om något helt ofarligt är väl knappast så viktigt att man ber sin partner avbryta en fest? Det är att jämföra med ett besök på vårdcentralen, och efter ett sådant besök är det väl ok om man är ifrån varandra en stund?

Klart man vill veta hur h*n mår, men när denna person säger att h*n är ok, och dessutom fräser och lägger på luren i örat ett par gånger kanske det räcker som info att personen inte är dödssjuk.
Bara för att det varit ett besök på akuten tidigare under kvällen måste man ju inte skynda sig hem om personen verkar ok, och inte säger att den vill att jag skall komma hem. Akut-besök är vissr rätt olika dramatiskt för olika personer.

Jag är också mycket tveksam till att en läkare säger att patienten inte skall vara ensam hemma, men samtidigt skickar hem henne själv från akuten. Vi jobbar inte riktigt så. Ja, jag är läkare.

Dessutom helt irrelevant att jämföra med en 5-åring. Jag tror du förstår varför.

Du är lite otydlig ibland när du talar om att "hamna på akuten". Egentligen verkar du mena "om någon av oss skulle svimma, vill vi av eget intresse..."

Tidigare skrev du nämligen att det inte är akuten i sig som spelar roll, i och med att "det är en viss skillnad mot magkatarr och små sår och sådana saker. Att ens nämna sådana saker blir ärligt talat bara löjligt."
(För de som faktiskt söker akut med smärtor som visar sig vara magkatarr är det inte löjligt att befinna sig på akuten, och de kan må minst lika dåligt som någon som svimmat och piggnat till).

Vissa åkommor är alltså viktiga för just er att ni är tillsammans och stöttar varandra, medans andra saker inte spelar så stor roll. Är det då konstigt att många inte upplever just en svimning som en stor sak? Du springer inte hem till din man efter att han skurit sig i handen, men det kanske någon annan gör. 

Vi har alla olika relation till sjukdomar, sjukhus och vad som är akut eller inte. En partner är ju en vuxen människa som vid många typer av sjukdom ändå klarar sig själv, efter att man i telefon konstaterat att h*n är ok och att den själv inte bryr sig om man kommer hem eller inte ("bestäm själv"). 
Jag skulle släppa allt för mitt barn, men med min vuxna man kan jag ha en annan typ av kommunikation, och behöver inte sitta vid hans sida om han inte ens själv bryr sig om ifall jag är där eller inte. För mig är inte en svimning som behandlats på akuten något som man behöver bli så värst rädd, orolig, eller upprörd av. Inte för min man heller. Vid vissa andra tillstånd däremot hade jag antagligen varit snabbare med att ta mig till honom.

Ja, det är väl just det att vi har olika referensramar. Du tycker det är löjligt att jämföra magkatarr med svimning, men jag tycker att magkatarr kan vara betydligt allvarligare än medvetslöshet. En magkatarr med kraftiga buksmärtor, ev kräkningar, ev så illa att det blir sår med akut blödning, är allvarligt.
Att svimma vid tex hjärnskakning eller av vätskebrist behöver inte alls vara så allvarligt, utan allt som behövs är vila.

Nja, det är ju upp till dig att tro mig eller inte, men det känns onödigt med ogrundade anklagelser. Jag skryter inte om att vara läkare, jag svarade på en direkt fråga i ett inlägg.