Längtan är enorm

Jag fick min äldsta samma år som jag blev 25. ( 36 nu ).

Jag ångrar inte sonen. Men tiden på livet. Hade velat göra en massa saker innan. Med barn blir man så låst. Visst man kan resa med barn också, men då blir det en massa planeringar. Har dock ingen aning om hur du vill göra.

Har en bror som är två år äldre än jag......har två barn en på 3 och en på 1,5 år. Då kan du gissa hur gammal han va när han fick sin första. Utan att överdriva så har han hunnit resa jorden runt. Been there done that, så att säga.

Så det beror om du är noga med sådana saker eller inte. :)

Jag har funderat på detta också, och kommit fram till att resor och sådant inte är speciellt viktigt för mig nu. Jag har rest en del redan och jag känner att längtan efter barn är större.

Dessutom verkar inte min fästman så speciellt intresserad av att resa heller :P

Du är inte ensam. Jag har väntat på min man i lite mer än 2 år, längtan har verkligen varit tuff. Jag har försökt med massor av olika knep för att försöka övertala min man. Jag tjatat, gråtit.. Ja jag prövade i princip allt. Jag sa till och med att jag skulle lämna om han inte var redo inom en viss tid (väldigt dumt).

Tillslut så bestämde jag mig för att jag inte kunde hålla på som jag gjort. Jag älskar ju min man och vill att han ska bli mina barns far. Det om något är ju värt att vänta på. Så jag besluta mig för att sluta med alla mina försök att övertala. Har bearbetat mina känslor och nu fått en mer avslappnad relation till det hela. Jag pratade om barn med min partner lite då och då, utan att ställa massa krav eller försöka övertala. Han började mer och mer säga saker tillbaka. Men jag tänkte väl inte så mycket kring det. Men helt plötsligt så säger han de magiska orden, att han vill börja försöka alldeles snart.

Så nu börjar vi att försöka om 2 månader! :) Jag är glad att jag väntade även om det har varit jobbigt. Det kommer vara ett otroligt efterlängtat barn och vi har hunnit fördjupa vår relation ytterligare under tiden som har gått.

Det jag vill säga är egentligen att jag inte tror att det finns något knep för att övertala sin partner. Jobba på att ha en bra relation och att göra saker som du tycker om medan du väntar. Snart är det dags för dig också, tiden kommer att gå snabbare än du tror. Klarar du inte av att vänta så finns det egentligen bara ett alternativ och det är att lämna.

Förstår att det är tufft! Kram

Jag längtar enormt mycket efter barn men min sambo är inte lika förtjust i tanken.. Det värsta är att det nästan blir värre och värre och jag har haft en stark längtan i minst två år. Han gillar inte när jag tjatar och tar upp min barnlängtan men ibland är det så svårt att dölja. Alla runt omkring oss får barn till höger och vänster och ibland kan jag inte ens hålla tårarna tillbaka (av avundsjuka?) när jag ser att någon gammal kompis har lagt upp en ultraljudsbild på facebook. Nu är en av mina närmsta vänner gravid också och jag vill ju inget hellre än att känna lycka för hennes skull men tyvärr ligger avundsjukan där och gnager :( Trodde helt ärligt att jag skulle vara först i min umgängeskrets.

Just nu känns det som att han aldrig kommer ändra sig! Vi har varit tillsammans i flera år och har ett stabilt förhållande, jobb, stor lägenhet osv så jag förstår inte vad vi ska vänta på??

Jag är i samma situation som dig. Men jag är 10 år äldre än dig så jag är jätteorolig för att jag kanske kommer vara för gammal för att kunna bli gravid när min fästman blir redo. Vi är förlovade och har varit tillsammans i 7 år, har ett stabilt och kärleksfullt förhållande. 
Min fästman jobbar heltid och jag är arbetslös men söker deltidsjobb. 

Vi har nu börjat planera inför vårt bröllop och jag försöker hitta ett jobb. Han har sagt att han vill att vi gifter oss innan vi skaffa barn och att han vill att jag ska skaffa ett jobb först.

Men den här längtan och väntan tär på mig, får mig att mår dåligt. Men det enda jag kan göra är att vänta och hoppas att barn blir aktuellt inom de närmaste åren. Men det är jättejobbigt för barnlängtan har bara blivit starkare för varje år som gått, min kropp skriker efter barn. 

Jag fick också en plötslig barnlängtan precis när jag fyllt 22 år. Jag gjorde slag i sak och blev gravid ganska omgående. Sonen föddes när jag fortfarande var 22 år.

Nu i efterhand så inser jag att jag nog hade kunnat vänta lite. Jag hade inte behövt ha SÅ bråttom.
Dock vet jag inte om jag någonsin hade skaffat barn, om jag hade väntat. Då hade jag haft mycket annat för mig och inte haft tid för ett barn.
Dessutom så hade jag nog hunnit läsa på en hel del om olika graviditetsproblem, förlossningsproblem, osv., och helt enkelt inte vågat skaffa barn. Visste jag det jag vet nu, kring graviditet och förlossning, så skulle jag aldrig skaffa barn.