Hoppas någon kan ge mig hopp????

Hej! Vi har snart försökt i ett år och testat det mesta tror jag utan minsta framgång. Jag är 26, fyller 27 i slutet av månaden. Sambon är 32. Första barnet för oss båda.

När vi bestämde oss för att sluta med p-pillerna och börja försöka få barn tänkte vi aldrig att det skulle bli såhär. Så många tårar, bråk och dåligt sex. Nu har vi typ gett upp.

Inför detta försök så använde jag äl-stickor (har testat förut utan att få utslag) och fick starkt utslag 1 vecka efter beräknad äl. Och mensen kom igår, 1 vecka efter äl. Så nu är jag förtvivlad att min lutealfas är på tok för kort! Vad gör man åt det?

Fick höra av en gynekolog att eftersom jag har regelbunden mens så bör jag oxå ha regelbunden äl. Men jag tror det är nått fel på äl. Jag har i stort sett aldrig menssmärtor, vilket man tydligen ska ha om man har haft äl och mensen kommer.

Man blir bara så förtvivlad när det ska vara så svårt!

Det verkar ofta vara så att man kämpar länge och får hjälp så får man andra barnet helt utan problem :) Det är nog en konstig spärr någonstans. Sen tror jag också att kroppen förstår sen vad den ska göra för att låta spermierna få göra det de är till för, med andra barnet. Den här tiden som vi har försökt har kroppen förbluffat mig. Jag har aldrig tidigare tänkt på hur den reagerat för ens nu. Jag har verkligen förstått nu att ett barn är ett stort mirakel :)

Spännande :) Sparade ner sidan. Vi ska träffa en kurator den 11/2, första steget för hjälp. Så vi längtar dit och sen när det ska tas prover. När det äntligen drar igång!

Hur känns det än så länge? :)