Styvsonen och hans mor går mig på nerverna..

Hej.

Det här blir ett ganska långt inlägg, men jag behöver få det ur mig. Kanske någon utav er har liknande erfarenheter och kan komma med tips och råd hur jag ska orka med..

Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 4 år och bott ihop i lite över 3 år.
Han har en son på 7 år sen ett tidigare förhållande och det har alltid varit väldigt struligt.
I början var det mest sonens mamma som gjorde livet surt för oss. Hon är självisk, omogen, vägrar att samarbeta.. Jag(och flera andra) skulle nog beskriva henne som mentalt instabil.
Jag har från första början försökt ordna det så att vi ska kunna ha det bra tillsammans. Jag har gjort mitt bästa med att försöka stå ut även om denna kvinna inte har någon som helst förståelse för andra människor.
Så många gånger har hon satt käppar i hjulen för oss. Det är som att hon indirekt styr våra liv och det går inte att resonera med henne. Hon slår direkt dövörat till och kan börja gapa och skrika att min sambo är en rutten pappa, hon hotar och bråkar över minsta lilla osv. Ofta helt oprovocerat. Hon missköter sonens skola, kommer inte på möten varken på skolan eller med socialen(vi har haft tid för 4 möten för att skriva kontrakt ang sonen) och detta har lett till att vi inte har kunnat få ekonomisk hjälp, sonen kommer till oss i för små/trasiga kläder med förklaringen att "barn ska få välja själva vad dom ska ha på sig", När sonen hade sin första julavslutning och sambon frågade om hon tänkte gå fick han svaret "om jag orkar", hon anser att barn mår dåligt utav för mycket regler och att vi förväxlar hunduppfostran med barnuppfostran etc etc..
Allt detta blir knappast bättre av att sonen är väldigt överaktiv. Han kan inte sitta still i 3 minuter. Han är nonchalant, egoistisk, slarvig, gnällig, tjatig och ouppfostrad i allmänhet. Vilket säkert inte är helt konstigt med tanke på hans mors resonemang ang barnuppfostran.

Förut har sonen varit hos oss varannan vecka. Och varje gång han har kommit har vi fått "börja om från början" med vad för regler och beteende som är accepterat hos oss. Men nu är han bara hos oss på helger och lov. Och dom dagarna är inte lätta.
Sambon har börjat slacka vad gäller att hålla på regler vilket gör att sonen "glömmer av" att uppföra sig.
Vi har även nyligen fått ett gemensamt barn för ca 2 månader sedan och min hund är svårt hjärtsjuk och behöver mycket utav min vård och uppmärksamhet vilket gör att jag inte längre orkar med allt detta. Jag känner mer och mer hur det här tär på mig och jag får ingen förståelse från min sambo. Försöker jag prata med honom om saken eller ge förslag på hur vi kan hantera allt blir han antingen sur eller så får jag ett "jaja" till svar, men inget händer.
Jag vill inte känna så här, men så fort något inte går som planerat så vill jag i princip köra över sambons ex, skicka iväg ungen och strypa sambon.
Det känns som att jag hela tiden kämpar i motvind. Som att jag bär hela ansvaret för att vi ska ha det någorlunda bra. Men det är varken uppmärksammat eller uppskattat. Det känns som allt jag gör är taget för givet.
Men just nu känns det som att det inte är långt kvar innan jag packar bebis och hund och flyr fältet...
Detta känns extra tungt eftersom jag bor över 100 mil ifrån min familj och mina vänner.
Hur mycket ska man orka med?

Mayflower85

Äldre 22 Dec 20:46

#3

Anonym (skärp dig) skrev 2014-12-22 10:49:21 följande:

Av vilken anledning skaffar du ett barn till detta kaos??

Skaffar man barn ska det vara i stabila förhållanden!!

Hmm så du tycker att jag ska stoppa tillbaka honom?

Mayflower85

Äldre 22 Dec 20:48

#5

Lindsey Egot the only one skrev 2014-12-22 10:57:16 följande:

Det du skriver låter ju inte bra. Att hon inte dyker upp på avtalade möten på skolan och socialen låter alarmerande och visar ju tecken på att hon inte bryr sig om sitt barn. Nä ni får göra en anmälan

Vi har självklart tagit upp detta med socialen och dom har ju även sett problemet med egna ögon, men dom påstår att dom inte kan göra något så länge hon ger honom mat och inte slår honom typ...

Mayflower85

Äldre 22 Dec 20:50

#6

Anonym (skärp dig) skrev 2014-12-22 20:47:34 följande:

Du kan ju börja med att använda hjärnan du har......

Men herre gud.. Vad har jag gjort dig? Håll käften. Du törs ju för f*n inte ens signera dina påhopp med ett namn.. Idiot..

Mayflower85

Äldre 22 Dec 21:58

#8

Anonym (skärp dig) skrev 2014-12-22 20:54:14 följande:

Jag klagar iallafall inte på mina bonusar

Må vara, men något problem verkar du ju ha eftersom du sitter anonymt på nätet och muckar gräl och kastar skit på folk du inte vet något om..

Mayflower85

Äldre 24 Dec 14:00

#10

Ess skrev 2014-12-24 13:05:09 följande:

Jag tror inte att (skärp dig) menar att du ska stoppa tillbaks bebisen, utan snarare att hela situationen måste ha varit rörig från början. Så hen undrar varför du/ni valde att skaffa barn i en situation som var på väg åt skogen redan innan.
Det är alltid lättare att bara kunna gå därifrån och stänga dörren bakom sig, om man inte har ett barn att ta hänsyn till.

Själv tycker jag riktigt illa om ett av min mans tidigare vuxna barn. Tål knappt att ens se hen numera.

Jag förstår tankesättet, men det hjälper knappast att attackera på det sättet.. Saken är att det är mamman som är det största problemet och det är ju inte henne jag har valt att skaffa barn med. Mycket kan hända under ett år och man kan inte göra så mycket åt saken när barnet redan är gjort. Jag tycker dessutom inte att jag ska behöva vara barnlös pga att hon är mentalt instabil. Det är väl att låta henne styra mitt liv även mer., Man kan ju aldrig veta hur framtiden ser ut och när jag fick reda på att jag var gravid var vår relation på en helt annan plats, det hade varit relativt lugnt med galningen och vi var ännu lyckligt ovetande om min hunds hjärtfel..

Måste vara jobbigt för er också. Vet din man om hur du känner inför hans barn? Skönt att hen är vuxen iaf.

Mayflower85

Äldre 27 Dec 06:56

#13

mammalovis skrev 2014-12-24 20:57:49 följande:

Nu känner vi inte till hela historien, men jag ställer mig frågan varför ni valde att frångå varannan vecka? Jag hoppas att ni inte gjorde annorlunda p g a bebisens ankomst, då det inte blir bättre för din mans son att känna sig undanskuffad. Han har det tufft nog att byta mellan två hem som är varandras motsatser, där ni indirekt baktalar varandra. Hans mamma gör det aktivt vad jag förstått, medan ni gör det indirekt genom tuffare regler.

Jag kan tänka mig att det var tuffare för er med vv, men att ni samtidigt fick landa med några bättre eller åtminstone mindre dåliga dagar innan han skulle väg igen. Nu hinner ni bara börja om varje gång och får inga bra stunder. Dessutom blir det ju sämre för barnet om mamman missköter barnets skolgång. Hur framgår inte. Har han mycket ogiltig frånvaro kan skolan göra en orosanmälan och barnet får i extremfall omplaceras antingen hos er eller i fosterhem.

Det låter som att kombinationen av alla omständigheter runt detta barn inte underlättar för pojken som skulle behöva trygga ramar för att må bra. Troligen har mamman samma "diagnos"/problem som sin son.

Vad gäller din man tror jag han har fastnat i fällan att allt ska vara så bra när man har barnet så sällan, d v s man sänker nivån på reglerna för att man ska slippa bråka och allt ska bara vara roligt. Jag ställer mer krav på sambons bonusdotter och påminner mer om dusch, lägga tvätten i tvättkorgen, bädda och plocka iordning innan hon åker då hon delar rum med min 4-åring.

Sedan har du en liten bebis som ställt din tillvaro på ända när du är hemma och är föräldraledig. Just att gå hemma och vara föräldraledig och mest se hemmets fyra väggar gör att mycket böjar tära på en och ge andra perspektiv. Man kan bli frustrerad över småsaker, då hemmet är din arbetsplats och för din man är det en plats att slappna av och sänka kraven .Så många små irritationsmoment blir plötsligt jättestora av hormonpåslagen i koppen och får lätt bägaren att rinna över.

Dessutom kan man känna sig låst av att vara matmaskin medan mannen kan komma och gå som han vill. Dock blir detta bättre efter 6-8 månader då man kommit igång med smakportioner och man som mamma blir friare och kan få göra saker på egen hand, så håll ut. Det tar tid att bli föräldrar som lyckas med ett bra samarbete, dock är kommunikation det viktigaste och ta det när ni INTE är som tröttast och mest irriterade på varandra.

Det var väl inte så mycket vi som valde det, utan mamman som bestämde det. Hon vill tydligen "sköta skolan" och tycker då att han ska vara hos henne i veckorna när han har skola och vara hos oss på helgerna och loven.. Jag har också tänkt på det du sa och jag hoppas att sonen inte känner sig åsidosatt. För hade valet legat hos oss så hade vi fortsatt som det var med varannan vecka. Vi hade även pratat om att köra 2 veckor i streck. Men utav någon anledning så valde min sambo att gå med på hennes krav. Jag är inte heller helt insatt i exakt hur pass illa hon sköter hans skola. vad jag har fått höra är att hon kommer dit för sent, ibland ogiltig frånvaro och att hon inte dyker upp på möten. Svarar inte på telefonen när lärarna försöker nå henne osv.
Jag tror du har helt rätt ang min sambo. Och det kan man ju iofs förstå någonstans också. Jag vet dock inte om jag ska låta det fortsätta så eller om jag borde begära mer, eller hur jag ska säga..

Ja, jag känner igen mig i det du säger. Man är liksom lite låst i hemmet och självklart sticker det lite extra i ens ögon när man kämpar för att ta hand om liten och även hålla hemmet i hyfsat skick(jag vantrivs när det är rörigt tex) Det är inte alltid lätt att svälja sin frustration, vilket jag inte heller tycker att man alltid ska behöva göra.
Usch nej.. Det är inte lätt att få saker och ting att flyta på smärtfritt. Speciellt inte när inte alla har samma mål i sikte..

Mayflower85

Äldre 27 Dec 07:10

#14

Ess skrev 2014-12-25 16:59:19 följande:

Nä det finns ju bättre och sämre sätt att framföra sina åsikter på.
Problemet är ju bara att ett jobbigt ex tenderar att fortsätta va jobbig tills barnet fyller 18 och man kan klippa kontakten med henne.
Kan ni prata om problemen?
För då är det lite lättare att se till att hålla henne utanför ert liv.

Ja jag är helt öppen till min man om hur jag känner. Det är ju lättare nu när dom bara hälsar på, än tidigare när man blev tvingade upp på varann under umgänget.

Min hund fick också problem med hjärtat när han var äldre.
Det var rätt jobbigt när man fick inse att han inte skulle leva för evigt, utan att det var upp till mig att ge honom ett värdigt avslut.
Men jag är glad att min man övertalade mig att ge honom en sista vinter. Han var nämligen bättre under tiden det var kallt. Sen när värmen kom och han blev sämre, mycket sämre, då fick jag ta beslutet.

Är din hund också äldre?

Precis. :)

Jo, vi pratar ofta om saken. Och jag och sambon har ofta samma ¨åsikter gällande sonens mamma. Men sen att ta upp problemen med henne är en annan femma.

Jag kan säga öppet vad jag tycker och tänker om henne, men det är förstås en annan sak när det kommer till hans son. Ingen vill väl höra negativa tankar om sitt barn.

Angående min hund så är det här något utav det värsta jag varit med om. Han är 8,5 år, så han är väl ingen ungdom längre. Men samtidigt så brukar ju små hundar leva något längre än stora. Så jag hade ju självklart hoppats att få ha honom hos mig längre. Tyvärr verkar det gå snabbt utför för min lilla älskling. Han blev något sämre igen på julafton och vi har försökt få ordning på det med antibiotika, men det verkar inte ha någon effekt. Så jag tror att inom en väldigt snar framtid måste jag låta honom gå. Jag har varit vaken i princip halva natten och bara gråtit. Plus att min lilla bebis har blivit lite förkyld och snorig så jag kan inte slappna av utan ligger och lyssnar på dem båda när dom andas..

Styvsonen och hans mor går mig på nerverna..

INNEHÅLL