tungt på jobbet och tungt i privatlivet.

Åh det är ju så jävla jobbigt. Känner igen mig precis. Kämpade i många år han att lyckas, fick flera MF och även utomkvedshavandeskap. Mina kollegor och vänner var inne på barn nr 2 och jag blev sjukskriven för utbrändhet i 6 månader (3 heltid, 3 deltid). Min närmsta vän blev gravid månaden efter ett MF och gjorde abort. Trodde jag skulle spy på henne. Hon hade dessutom försökt bli gravid och ångrade sig...

Jag har inte ett enda gott råd till dig tyvärr. Men jag lider med dig och hoppas att du får må bättre snart och att ni får ert barn.

För oss tog det sig plötsligt spontant. Jag sade upp mig och kommer inte gå tillbaka till min arbetsplats. Flyttade dessutom tvärs över landet, nya tider och ny miljö.

Tack ändå för din berättelse!

Ibland gör det underverk att få veta att man inte är själv.
jag har tyvärr väldigt många människor runt mig på jobb och bekanta (tidigare nära vänner) i samma umgängeskretsar som jag då inte kan få bort ur mitt liv som är väldigt dåliga på att förstå hur jobbigt det är.
Någon har sagt "du måste fråga dina vänner hur de mår under sina graviditeter för annars är det DU som är en dålig kompis och då kommer ingen vilja vara med dig" när en tjej i gänget hade blivit gravid.
Jag håller såklart inte med henne men det ger mig ändå både ångest och dåligt samvete för det gör liksom att jag på något vis börjar tro att det är jag som är konstig och tänker fel. Förstår du hur jag menar?

Nåväl, stort tack för att du bekräftade att jag inte är galen som känner såhär och heller inte ensam
<3

Förstår hur du menar... Det är väldigt svårt för andra att sätta sig in i den sorgen man känner och den kampen man har. Besvikelsen man känner varje månad...

Om du orkar så kanske du kan be dem om förståelse?

Jag fick rusa ut från en släktings dop då det var precis efter min utomkvedesoperation. Jag kunde inte hantera det. Även om jag såklart är genuint lycklig och glad för deras skull och älskar deras barn, så gör inte det ens egen sorg mindre. Många där tyckte säkert att jag var en idiot, men må så vara. Känslor är svåra att styra över.

Usch, jag förstår att det måste ha varit riktigt tungt =/

Absolut. Men det jag vill säga med det är att tillåt dig att känna som du gör, be inte om ursäkt. Och framförallt, sätt dig själv i första rummet och ta hand om dig. Gör saker du mår bra av, och fokusera på dina allra närmaste. <3

Jag förstår att du mår dåligt och att det sliter på dig. Mitt råd är att försöka hitta saker som ger dig frid och energi. Jag har känt att när mitt liv är så fyllt av stress och negativares måste jag hitta sätt att ta hand om mig själv. För mig har yoga hjälpt. Bara att jag vet att jag har en timme i veckan som är vikt för mitt eget välmående hjälper mig. Ta hand om dig!

Det låter som att du inte har det lätt! Men du ska veta att du inte är ensam! Är just nu sjukskriven en kortare period för att jag inte klarade av stressen på jobbet i kombination med ivf-cirkusen med många misslyckade försök. Fick bla ångest och sömnproblem. Har träffat en psykolog, hittills bara en gång men ska snart tillbaka, det kändes jättebra. Hon sa bland annat att nedstämd blir man garanterat i den här processen, frågan är bara hur djupt man ska sjunka, det gäller att försöka ta hand om sig själv mitt i alltihopa. Ska gå ner i tid när jag går tillbaka till jobbet i jan och ska ta mig tid att yoga och hitta på annat som jag mår bra av.

Tycker att du ska gå till en läkare med dina utmattningssymptom och be att få bli sjukskriven ett tag. Ta dessa signaler på allvar, de är tydliga tecken på att du behöver vila och rå om dig själv!

När det gäller de gravida vännerna och kollegorna så har du full rätt att ha armslängds avstånd, man pallar inte annat (jag tror ingen av oss i den här situationrn gör det)!

Hoppas att du får hjälp med allt och att du mår lite bättre snart! Kram

Hej. Det är tungt att längta, och värre när folk runt om får sina graviditeter och småttingar. Det är tungt att de inte förstår. Jag har haft det lätt. 4 år tog det bara... Vi gav upp och sa att vi skulle får det bra tillsammans utan barn, och då hände det. Jag är lyckligt lottad, som har min lillkille, men jag känner din smärta, och önskar så att det fanns något att säga. Min kompis kämpade länge med IVF och fick det att funka efter 5-6 år. Hon sa upp bekantskapen med mig när jag blev gravid (ett år innan henne). Vi bor inte i samma stad, men hon betydde mycket för mig och jag saknar henne. Hon har inte velat ta upp kontakten efter att hon fick barn heller... Vad jag vill säga är väl egentligen att 1. Du verkar vara en himla fin vän, som kanske behöver tänka lite mer på dig själv. 2. Riktiga vänner finns kvar. 3. Sörj så mycket du vill. Du har all rätt. 4. Hitta vägar i livet som kan få dig att överleva. (Adoption? Oändlig kärlek till din man? Fosterbarn?) 

En stor kram i vintermörkret <3
/L