Min lilla ängel

Hej!

För en vecka sedan, den 3 december, var det beräknat att min lilla kille skulle ha kommit. Så blev det inte. Början av min graviditet var helt fantastiskt, inga besvär alls, och 2 av mina bästa vänner var också gravida. Allt kändes så perfekt och jag och min man var så otroligt lyckliga. I början av augusti började min mage kännas spänd och jag blev sjukskriven (eftersom jag jobbar på förskola som är ganska tungt jobb). En dag började jag blöda och åkte in till förlossningen. Vid undersökningen var min livmodertappen hård och allt såg bra ut och jag behövde inte oroa mej. 3 dagar senare började jag blöda mer och åkte åter in. Nu visade det sig att livmodertappen var helt borta och 7 timmar senare blev jag snittad. Då var jag i 25+2. Vår lilla Lucas lades i kuvös på neo, han var stor och fin, vägde ändå 850 g och läkarna sa att han hade alla förutsättningar för att klara sig (ca 85 % av barn som föds i v 25 gör det) han var så otrolig fin, liten, men ändå helt perfekt. Endast 2 dagar senare skulle de ta bort resperatorn, en rutinerna enligt läkaren. Dock gick allt fel, Lucas fick en slempropp och blev utan syre i 26 min. Detta resulterade i att han några dagar senare fick en svår hjärnblödning i Västra hjärnhalva. Vi hade dock fortfarande hoppet upp (så små barn kan ju ändå klara det). Dagarna gick och vi bodde kvar på sjukhuset. Trots att vi hade hoppet så var ju oron ändå förödande. Ca 10 dagar senare visade det sig att han börjat samla på sig vatten i huvudet och han vvar nu också i behov av en hjärtoperation (eftersom de inte hade kunnat sätta in mediciner pga hjärnblödningen) och 17 dagare efter han kom till oss visade det sig att hjärnblödningen hade gått över även till höger sida. Han var för svag för att opereras och skulle inte klara sig. Tror aldrig jag gråtit så mycket som den eftermiddagen. Senare på kvällen döpte vi honom och fick sitta med honom i famnen så länge vi ville. Till sist tog de ut resperatorn och han somnade stillsamt in. 6 dagar senare hade vi minnesstund för honom, det var så fint. Men Man ska inte behöva ha en liten vit lista framför sig och veta att ens barn ligger där i. Nu ligger han begravd i en minneslund. Det är så svårt att ta sig dit, bryteriihop varje gång, men försöker gå dit, för hans skull. Allt känns så fel, så orätt. Hur kan man gå från den otroliga lycka till total misär. Saknar honom så mycket. Jag fick aldrig chans att se hans ögon, aldrig höra hur han lät, jag kommer inte få lära känna honom, veta hur hans skratt skulle låta eller vad han skulle få för intressen. Man ska inte behöva vara mamma i 17 dagar. Började jobba efter 4 veckor, kanske inte mycket, men tiden på jobbet håller mej igångsatt. Det är värre närmman blir ensam, då svallar känslorna över. Och nu kommer julen. Brukar älska juletid och detta år skulle ju bli det bästa någonsin, vi skulle nu ju vara 3 i familjen. Nu vänder det sig istället i magen och jag vill inte veta av något som har med julen att göra. Alla dessa bilder av änglar som påminner om att min lilla pojke nu också är en ängel. Han skulle ju vara hos oss nu, han skulle växa upp och bli så älskad. Nu känns det som att jag bara är, ingenting är roligt längre, känns som attmman går runt och visar upp ett falskt leende hela tiden för inne i mej lever jag i ett helvete. Hur ska man gå vidare efter det här, hur ska jag kunna ta mej ur helvetet och klara av att se framåt? Vi vill ju bli gravida igen och har nu fått tillåtelse av min läkare. Trots att ingen någonsin kan ersätta Lucas, vill jag ju ändå bli mamma och både jag och min man har så mycket kärlek kvar att ge till ett barn. Frågan är bara hur man vågar...