När min 2,5-åring inte vill sova så brukar jag säga att jag vill att han ligger ner en stund och försöker i alla fall - går det inte så sjunger vi en sång, eller läser en bok, eller går en sväng i lägenheten och tittar ut genom fönstren för att konstatera att det är mörkt och solen sover. Och sen försöker vi igen. Att prata om dagen som varit, eller om dagen i morgon kan också hjälpa till att varva ner.
Vill han inte klä på sig kan det ibland funka att ta med kläderna ut i trappuppgången och klä på sig på vägen - när han märker att det börjar bli kallt (fast det gör jag bara med ytterkläder, känns lite väl meckigt att sitta på trappan med hela påklädningsprocessen). Men med ytterkläder och speciellt skor (som ofta är "dumma" och åker av så fort de kommit på) så funkar detta väldigt bra.
Att han inte vill gå till dagis löser sig nästan alltid på vägen dit, så om det kommer protester hemma så brukar jag tolka det som en önskan om att få bestämma över sig själv snarare än att han inte vill till dagis.
Med alla former av protester så brukar jag tänka att det viktiga är att visa acceptans och förståelse för känslan - det är ju helt normalt i ett barns utveckling att vilja bestämma själv och att bli arg när man inte får! För det är ju ofta jag som vuxen som bestämmer - om man tänker efter är det faktiskt väldigt många gånger under en dag som jag bestämmer något som går emot min sons vilja för stunden. Den makten ska man förvalta med ödmjukhet och omsorg, tycker jag. 
