Vi som förlorat ett syskon

Jag förlorade min bror 2002, var då bara 12 år... Han dog i en ovanlig form av Leukemi veckan innan han skulle fylla 3 år. Han hade lidit av cancern då i nästan exakt ett år och lika så vår familj såklart. Det var ständiga sjukhusbesök och hans död kom som en chock.
Jag vet att jag gick till någon slags barnpsykolog ett antal ggr men int eså mycket mer än det. Jag har alltid velat förtränga jobbiga saker och nästan tyckt det vart jobbigt att prata om honom.

Jag är idag nyligen 25 år och det senaste året har vart fruktansvärt, det är som att allt har kommit tillbaka. Jag har fått flashbacks från hur jag vaknade i panik mitt i natten av att ambulansen kom och hämtade brorsan och mamma å pappa åkte iväg... och någon vän till familjen kom och tog hand om oss... Jag går till graven ibland själv å tokgråter.. jag Försöker leva med tanken att jag kunde haft en bror som skulle fyllt 16 år i vår. Och mest av allt är det jobbiga att jag inte prata om det med någon... För min familj har lixom bearbetat allt tror jag, å minns allt som något vackert å fint. Det gör jag med men jag lider som jag tror mamma gjorde i många år. Jag vill inte slita upp alla sår och sitta och gråta när jag är hemma och hälsar på.. Så jag undviker ämnet..  Känner mig så konstig att allt kommer nu när de borde ha läkt?

Finns det någon som känner igen sig, någon som.. bara vet hur det känns. Jag har verkligen inte någon som jag vet kan relatera till det här..