Kvinnor - inse att ni har det lättare än män!

Sicket skitsnack. Jag har många gånger känt mig jäkligt ensam i sällskap med män (och kvinnor) som enbart ger uppmärksamhet baserat på yttre faktorer. Bara för att jag ser bra ut betyder inte det att jag inte behöver koppla med andra människor på ett djupare plan än så. 

Med andra ord: det räcker inte att vara omsvärmad av en massa knastar för att man inte ska känna sig ensam. 

Varför ska jag vara tacksam för att människor drar slutsatser om mig enbart baserat på mitt utseende? Ska andra människor bestämma vilken sorts uppmärksamhet min själ törstat efter? Skulle ett "fan vad snygg du är" kompensera för mtt behov av att bli sedd för den jag är? 

Jag kan garantera att det är fullt möjligt att känna sig ensam trots att byggnadsarbetare visslar efter en när man går ut... 

Jo det var just det jag reagerade på i din ts, att kvinnor har det lätt eftersom vi (de snygga av oss) överöses med uppmärksamhet och komplimanger. Att det skulle vara en garanti för att man inte är ensam, och det var det jag invände emot. 

Jag håller med dig om att attityden i samhället verkar vara den att männen ska vara drivande i sitt uppvaktande utan att förvänta sig att få något i gengäld, vilket säkerligen blir tröttsamt i längden. Jag kan dock själv erkänna att jag var singel väldigt länge just för att så få män verkade vara genuint intresserade av ett förhållande utan enbart var ute efter sex. 

Ja, jag är iofs öppen för att mitt långa singelskap hade flera olika faktorer. Den största bromsklossen var jag själv och min benägenhet att rata män som låste sig vid det yttre, som inte var uppenbart och genuint intresserade av mitt inre. 

Nåväl, nu har vi väl ändå enats om att din åsikt inte kan appliceras på ALLA snygga kvinnor? 

Just det. Om en snygg kvinna är trevlig så flörtar hon. Om en mindre snygg kvinna är trevlig så är hon trevlig. Det spelar liksom ingen roll hur trevlig man försäker vara om den man pratar med har bestämt sig för att man flörtar... 

Vet du, jag är i slutändan ganska övertygad om att det är en lång rad av tillfälligheter som avgör om man snubblar över "den rätte" eller inte. Förutsatt att man inte har några avgörande fysiska eller psykiska problem, vill säga... 

Under alla år jag drog runt som (halvfrustrerad) singel fanns ju min nuvarande sambo någonstans där ute och drog runt han också. Att våra vägar en dag korsades ser jag inte som annat än slumpartat. Det absolut sämsta man kan göra är att tillåta sig att odla ett förakt för det motsatta könet och börja generalisera om hur "de" är och hur "de" fungerar.