Samsover du med ditt barn?

Vi samsover med vår dotter som är tre månader. Därför att då får vi sova. Att stiga upp var tredje timme för att mata hade stört allas sömn. Hon ligger intill mig och sover som en stock.
Pojkarna sov hos oss fram tills de var 6-7 år. Men somnade oftast i egen säng och kom in under natten. Det är ett närhetsbehov och en trygghet. Och inte alls något som handlar om daltande och att de på något vis är bortskämda. Eller tja, det är de kanske då, fast med just trygghet.
Imorse kom åttaåringen upp och la sig i vår säng den sista timmen.
Helt ärligt så uppskattar jag att de fortfarande känner att de kan och vill sova hos oss och vara nära oss.
Dottern lär sova i vår säng så länge hon har behov av det. Barn är olika. Likaså föräldrar.

Vi har en tremånaders bebis. Hon somnar i famnen på kvällen och antingen läggs hon i sin säng tills dess att hon vaknar och vill äta eller så sover hon i famnen tills vi går upp och lägger oss. Ensam i vår säng hade jag inte vågat.

Jag tror inte jag känner någon som går upp och sätter sig i soffan för att amma på natten.

Visst, många har kanske den intentionen (jag hade också det) men sen pallar man bara inte.

Det är guld värt att kunna lyfta över bebisen till sin säng och ligga och amma. Sömnen blir inte så störd då (enligt mig).

Men jag förstår att det inte är ett alternativ när man har vattensäng.

Hoppas ni får till en bra lösning iaf :)

Nej men snälla söta. Må absolut inte dåligt. Ni löser det på bästa sätt, jag lovar. Sen kanske det är så att ni får en bebis som tycker det är fantastiskt skönt att sova flera timmar i sträck och som inte behöver äta hundrafemtioelva gånger om natten och då är det ju kirrat :)

Och er bebis kanske inte alls vill ligga nära. Min yngsta son vägrade sova om han låg i vår säng, men sov som en liten gris i sin egen.

Dottern däremot (3 månader) hon har varit en historia i sig eftersom hon anser att jag är hennes personliga napp.

Det löser sig TS. Det gör det alltid.