woww97 skrev 2014-11-10 21:25:19 följande:
han är 19. Vi har ungefär samma uppväxt, vi båda har vuxit upp med många småsyskon vilket innebär att man måste hjälpa till väldigt mycket, mycket stoj och stim. därav har han ett sånt fruktansvärt bra tålamod, bättre än mig
t.om. Han är helt underbar med barn.
Anledningen till varför jag o nästan hela min familj anser att jag har "vuxit upp" fort är för att min mamma va sängliggandes i 3veckor i diskbråck. Och jag har 3 småsyskon. då var dom 3,5 och 7. Mamma kunde inte göra nånting.. det var jag som städade, lagade mat, tvättade, hängde tvätten, få upp ungarna på morgonen och få dom i säng på kvällarna och samtidigt hjälpa mamma med precis allt, de ända hon fick göra själv var att torka sig efter sina toalettbesök och tvätta sig. sen hjälpte jag henne med allt, komma upp ur sängen, hjälpa henne till köksbordet för att hon skulle kunna få i sig mat, sen hjälpa henne att klä på sig kläder. Det fick mig att växa som person och även mogna mycket fortare än de flesta i min ålder.
Sen har jag varit med om väldigt mycket i mitt liv som vissa tonåringar inte borde vara med om. Det har oxå fått mig att växa som person och mogna till.
Och de där med min mamma är bara toppen på isberget.
Jag är jätte glad över att min pojkvän stannar och stöttar mig och har de tålamodet att vänta, tar allt som det kommer och har alltid en plan för allt.
Han är min klippa
Inget av detta gör dig direkt unik eller garanterar att du är mer mogen än andra. Det kan mycket väl vara en felaktig kausalitet då "påtvingat" eller överbelastande ansvar för en minderårig kan hindra utvecklingen hos en person. Det är inte ett garanterar resultat förstås, men det är inte heller en garant för att man mognar snabbare eller blir mer ansvarstagande.
Jag hade en ganska så trasslig barndom, min morsa är en fantastisk person, men hon var ensamstående och hade under ett flertal perioder under min uppväxt psykoser, och allvarliga sådana, första gången var 1990, då gick jag i första klass. Nu var det många år sedan hon var tvungen att bli inlagd, 17-18 år sedan minst, och hon är nu, efter 24 år av samtalsterapi också fri från sin psykosrisk, så trassliga barndomar där man kanske tvingas in i situationer som inte är så lämpliga för omyndiga personer har fler individer än du utan att dom känner att dom är redo att bli föräldrar när dom är 17 år.
Jag utesluter dock inte att det kan vara så att du har mognat snabbare än dina vänner/andra personer i samma ålder. Det är klart att man formas av sin uppväxt, dock så har man betydligt mindre självdistans som tonåring och även sämre självinsikt, vilket kan leda till att man överskattar sin egen förmåga, utsätter sig för mer och större risker, blir fartblind och är sämre när det gäller konsekvensanalys osv.
Jag har en väldigt risktagande personlighet(vilket i och för sig har varit positivt i många lägen), det var jag inte alls medveten om när jag var yngre, den självinsikten har växt fram över tiden och kanske framförallt dom senaste 4 åren, då min flickvän har poängterat det många gånger, hon fungerar lite som min broms, annars hade jag gasat på mycket mer än vad jag gör, nu är det mer balans vilket gör att risktagandet för det mesta är något som påverkar våra liv i positiv bemärkelse. Sedan har jag även blivit betydligt bättre på risk och konsekvensanalys med årens gång, kalla det livserfarenhet om du vill.
Enda problemet jag har nu, är att jag är en extremt driven person, arbetsnarkoman, ibland lite så att det skapar irritation hos min tjej, då jag har svårt att ta det lugnt och koppla bort, så semestertider och långhelger är lite av en utmaning.
