Rädd för att berätta för pojkvännen

Det är oerhört osmakligt och hemskt att du medvetet lurar din pojkvän, som säger sig inte vara redo för barn. Bara där sätter du en viss gräns för dig själv också, att du inte kan respektera en annans vilja att vänta, utan du utgår bara från dig själv och hur mycket DU vill.

Hur var planen om du nu blir gravid och pojkvännen får kalla fötter och sticker? När man skaffar barn så måste man se till barnets bästa, inte till sitt eget bästa egentligen, och att basera hela föräldraskapet på en lögn är sannerligen ingen bra början. Berätta för pojkvännen så fort som möjligt att du slutat med p-piller så han får en chans att landa i situationen.

Ja det var ju bra att du faktiskt berättade för honom nu och inte när du står med stickan i hand så att säga. Men helt ärligt, du räknade alltså till och med att få en negativ reaktion från honom? Fortfarande oerhört lågt av dig att försöka luras.

Men jag tror du gjorde rätt i det du gjort fel i alla fall, att berätta för honom ger ju honom en chans att vänja sig vid tanken i alla fall om det nu skulle blivit något. Men förtroendet är troligen sabbat redan, vilket inte heller är speciellt bra att bygga en relation på. Men det är ju något ni får jobba med i sådana fall.

Varningsklockorna ringer hos mig när en 17-åring själv ska bedöma och tala om för oss andra (oftast äldre), hur mogen hon är. Om du känner att du behöver hävda dig, så innebär det ju att du faktiskt inser att det ser fel ut att bara vara 17 år och känna sig som du gör.

Ju mer ilska du besvarar det här med, desto mer kommer du få tillbaka. Det du gjort är helt fel, och tro inte att allt kommer bli perfekt eller ens okej nu även om ni inte blir med barn.

Det är fortfarande ett gruvligt svek du gjort mot din partner, att inte respektera hans vilja. I en barnafråga så betyder ett "ja" och ett "nej", faktiskt ett slutgiltigt "nej". Ett barn ska man vara två om.

Tro mig, det är så oerhört mycket vackrare och finare att planera ett barn tillsammans med sin partner, och vara med varandra i upp och nedgångar, förväntan inför ett plus osv, än att bara "jag vill ha en bebis att gulla med" och gå bakom ryggen på honom.

Du pratar också oroväckande mycket om just en bebis. Du inser att skaffa barn är ett livslångt ansvar, och barn är inte små hela tiden. Du tror att ni kommer klara er på hans jobb och barnbidrag, det är inget vettigt sätt att planera försörjningen av ett barn.

Så snälla, försök inse varför folk reagerar som de gör, man tvingar inte på en människa ett sådant ansvar, ÄVEN om du nu har berättat i efterhand.

Vänta, va!? Planerar du själv barn, lura killen och kanske vilja ha barn och ni bor inte ens ihop? Då blev det genast snäppet värre. Ni ska ju fortfarande veta att ni vill leva med varandra och klarar av det, det finns alltid något man inte vet om sin partner som man får reda på när man plötsligt bor ihop.

Jag tycker definitivt att ni ska bo ihop i minst ett år, och ta hand om hunden och katten tillsammans, lära er att fatta beslut tillsammans och som ett hushåll INNAN barn kommer på tal.

Och för att återkoppla till det som det handlade om från början; Ju mer du käftar kring det hela, desto värre kommer det bli här. Du kan inte ifrågasätta varför folk fortfarande skriver här, och sedan själv spä på med mer. I grund och botten har du gjort något oförlåtligt, det är bara ren tur att killen tog det så lugnt som han gjorde, men det garanterar absolut ingenting för framtiden.

Och det du anger för att du ska ha mognat snabbare är absolut ingen garanti för att du faktiskt är mogen på det sättet som krävs. Dessutom är ni två i det här, glöm för allt i världen inte det. Ett förhållande handlar om att kunna respektera, lyssna och förstå sin partner, liksom du vill att han ska göra för dig.