Pappan ska jobba utomlands och dumpar över fullt ansvar på mig! MOT MIN VILJA!

Anonym (Mia) skrev 2014-11-06 23:00:41 följande:

Menar du inte pappa, det är ju ändå han som lämnar familjen?

Eller är det OK att en pappa som åker iväg utomlands och jobbar är bättre än en mamma som jobbar på hemmaplan?

Det är lite osäkert vad du vill ha sagt där, du uttrycker dig inte vidare klart, men att åka iväg sex veckor i stöten är knappast att lämna familjen.

Till trådstartaren: Du skriver också rätt virrigt, "mamman" och jag om vartannat. Bestäm dig för vilken form du ska använda! Jag tycker du är otroligt självisk. Jag måste få göra så här, annars mår jag inte bra, jag vill jobba så här för jag är ingen bullmamma, jag orkar inte ta hand om vårt barn... Jag, jag, jag. Och så slutklämmen: Han lastar över allt ansvar på mig mot min vilja, hur tvingar jag honom göra som jag vill?

Du måste inse att ni är två i förhållandet; du och din man. Ni har valt att skaffa barn, vilket medför vissa uppoffringar. Din man gjorde uppenbarligen ganska många sådana i början, nu är det din tur. Du får ta ansvaret själv för ert barn sex veckor åt gången, sedan kommer han hem och är ledig sex veckor, då kan han ta hand om barnet. Vad f-n är problemet?! Det finns de som tar hand om sina barn ensamma varje dag i varje vecka varje år utan att klaga. Om han bara är borta sex veckor finns ingen risk att ert barn glömmer honom, inte om de är så tighta som du skriver. Under de perioder då han är borta kanske ni kan ha kontakt via Skype så dottern (?) får se och höra sin pappa.

Du förstorar upp detta till enorma proportioner helt i onödan, och skapar problem där inga finns. Visst kan du hota med skilsmässa och lämna din man, men då blir du ensam med dottern ändå. Och det är ju inte vidare moget att hota med det. "Gör som jag vill, annars lämnar jag dig!" Agera istället som en vuxen kvinna som är en part i ett vuxet förhållande: Sätt dig ner med din man, prata igenom detta ordentligt. Ta reda på varför detta är så viktigt för honom. Berätta, på ett vuxet sätt, hur du känner. Se tillsammans över vilka problem som kan uppstå, hitta tillsammans lösningar (för det finns alltid lösningar, jag lovar!).

Visst kan du hota med skilsmässa, men betänk vilka konsekvenser ett sådant hot kan få. Han kanske säger "Trist för dig" och drar trots ditt hot. Då har du plötsligt blivit ensamstående mamma, med fullt ansvar... Vänta nu, det var ju det du inte ville ha, korrekt?

Eller, något som faktiskt är värre, han kanske struntar i det här jobbet, som tydligen betyder mycket för honom. Han stannar hemma, gör som du vill. Det kanske verkar som den perfekta lösningen men det är det inte, tro mig. För efter ett tag kan han börja känna sig bitter, och tar ut det på dig. I vartenda litet skitgräl kommer det upp: "Du tvingade mig att strunta i mitt drömjobb." Hur ska du gottgöra honom för det? Nej du, det blir inte bra, även om du till en början är glad att du fick din vilja fram.

Jag vet inte hur gammal du är, men du känns väldigt ung i ditt sätt att resonera. Du kanske inte är så ung, men omogen är du. Självisk och omogen. Du måste inse att det inte bara är din vilja som räknas, och att det inte bara är du som ska ha det bra. Och vad är det för j-a sätt att säga att du känner för att ta livet av dig?! Är tanken på att ta hand om ditt barn ensam några veckor i stöten så motbjudande, så otroligt jobbig, att du hellre dör? Tja, då måste jag instämma med den som tyckte du skulle lämna barnet till soc. Så där resonerar inte en frisk, stark och sund mamma.

Sex veckor kanske känns som väldigt lång tid, men jag kan lova att de går snabbt. Sex sketna veckor, sedan är gubben din hemma igen, i sex veckor, och tar hand om ert barn. Och du kan få ägna dig lite åt dig själv och ditt.

Det finns egentligen inget att diskutera här; du måste låta din man få göra det här, för annars tror jag inte ert äktenskap kommer hålla. Och då är du lik f-rbannat ensam med dottern sedan.

Förresten; jag hoppas du ser ironin i att du tycker han dumpar allt ansvar på dig, och undrar hur du ska tvinga honom ta sitt ansvar..

När jag vill ha din åsikt ska jag ge dig den.

Lady Godiva

Äldre 7 Nov 00:51

#40

Alana skrev 2014-11-07 00:07:34 följande:

Föräldrar får ju naturligtvis lämna sin unge om de vill. Säger däremot inte att det är nåt bra.

Och nej, det var ts som jag inte tyckte var lämplig att ta hand om en unge, pga det som hon själv skrivit i trådstarten då hon:

Lider av depression och ångest.
Tycker att det är oerhört jobbigt och tufft.
Bryter ihop och vägrar.
Orkar inte ta ansvar för barnet.
Fullt ansvar knäcker henne totalt.
Är en skör mamma som inte kommer vara en bra mamma med fullt ansvar.
Mentalt instabil mamma som vill hoppa ut genom fönstret.

Allt detta står i trådstarten och folk undrar varför jag inte tyckte hon verkade lämplig att ta hand om ett barn...?

Jag är övertygad om att hon är en drama queen som överdriver och förstorar upp saker för att få sin vilja igenom. Hon har troligtvis alltid varit sina föräldrars lilla prinsessa, som bara behövt stampa lite med foten för att få som hon vill. Detta är vuxenmotsvarigheten till att stampa med foten och truta missnöjt med munnen...

Jag tror att det som tolkas som instabilitet bara är överdrifter deluxe, ett sätt att visa hur hemskt det vore för henne om hon inte fick som hon ville.

Dock finns ju en möjlighet att hon faktiskt menar allvar, och i så fall håller jag med dig till 100%!

När jag vill ha din åsikt ska jag ge dig den.

Lady Godiva

Äldre 8 Nov 09:37

#81

Anonym (Så olycklig..) skrev 2014-11-07 09:32:30 följande:

Några tillägg (skriver från mobil så jag vet att jag har en del stavfel). När vi fick reda på att vi väntade barn talade vi långt och länge om att jag haft mina problem. Då lovade sambon mig mycket avlastning för att inte hamna där igen. Han lovade att inte jobba utomlands. Han lovade ett 50% vårdnad om vi skulle separera. Detta gjorde att jag tillslut vågade genomföra graviditeten. Jag ville göra abort först för jag kände mig så osäker på om jag skulle kunna axla rollen. Jag axlar rollen ypperligt om jag får hjälp (att ens skriva detta när man är TVÅ om ett barn i de flesta fall är skrattretande). Lika bra pappa som han är, lika bra mamma är jag och lika goda föräldrar är VI när vi samarbetar. Men att lämnas 6 veckor i stöten med ett nytt heltidsarbete o utan hjälp känns övermäktigt och något vi aldrig kommit överens om. Är jag den egoistiske i detta förhållandet?

Det verkar som att din man verkligen vill ta det här jobbet. Om du hindrar honom är du egoistisk, punkt slut!

Jag måste säga att ni tycks ha varit mycket naiva båda två. Att ge löften om vårdnad och var man avser att arbeta i början av ett förhållande, eller som i ert fall i början början av en graviditet är så fruktansvärt naivt, man kan aldrig se in i framtiden och veta säkert vad som ska hända om ett år, om fem år, om tio år. Kunde man det skulle livet vara ganska tråkigt, faktiskt... (tycker åtminstone jag, andra har kanske en annan uppfattning).

Ja, han gav dig ett löfte om att inte ta utlandstjänst. Han kanske inte trodde att han skulle få erbjudande om det. Du vet, det är lätt att lova att låta bli saker man tror att man aldrig kommer få en möjlighet att göra. När möjligheten sedan dyker upp blir det problem.

Du skriver att din man har stora kreditkortsskulder, skulder som han nu kan få en möjlighet att betala av. Det vore ju bra för hela er familj! Du säger att du erbjudit honom ett lån för att lösa skulderna - ursäkta, men hur skulle det hjälpa? Då har han ju skulden kvar, bara med en ny fordringsägare. Din man har sin stolthet, han vill bli av med skulderna och det vill han klara av själv. Låt honom göra det!

Du har fått tips om att skaffa barnflicka och kanske städhjälp medan din man är borta, skulle det kunna vara ett alternativ för dig? Flickan behöver då inte vara så långa dagar på dagis, och du får avlastning med mycket av hushållsarbetet. Det kanske är något du och din man kan diskutera.

Du pratar om att du är rädd att er dotter inte sa kunna knyta an till din man om han tar jobbet, jag tror inte det är något problem. Du skriver i ett inlägg att de är väldigt tighta, då har din dotter redan knutit an till sin far. Små barn ar ingen tidsuppfattning, är han borta i sex veckor kommer det vara som ett par dagar för ert barn. Ska jag vara helt ärlig känns det som något du "skyller på". Det är nog snarare du som kommer tycka att det är jobbigt att han är borta. Det är inget fel i det, men var ärlig mot din man i vad du känner!

Eftersom du säger att du är skör kanske du ska ha en terapeut som du kan gå till, det är något du behöver göra oavsett om din man tar jobbet utomlands eller inte. Din skörhet försvinner väl inte helt magiskt om han beslutar sig för att inte ta jobbet? Att du hotar med självmord är tecken på att du behöver hjälp, och det gör du som sagt oavsett var din man jobbar. Men det där får du och din man prata om.

Skulle det gå så långt att du fortfarande hotar din man med separation om han tar jobbet, och han gör det, vad ska du göra då? Ska du göra verklighet av dina hot och lämna honom? Du inser förstås att det kommer innebära att du blir ensam med ansvaret för ert barn ändå? Har du en plan för det?

Jag tycker fortfarande ni ska sätta er ner och prata om det här, varför det är så viktigt för din man att ta jobbet, varför du inte vill att han gör det, och se om ni kan hitta en lösning!

När jag vill ha din åsikt ska jag ge dig den.

Lady Godiva

Äldre 9 Nov 22:29

#124

Anonym (Z) skrev 2014-11-08 10:47:01 följande:

Om TS vill ta ett jobb utomlands hon med då? Och vara borta 6 h/gång, vad händer då? Är mannen lika egoistisk då om han hindrar henne? Ska barnet till barnhem, för bägge har faktiskt rätt till att göra som den vill? Nej, barn har rätt till sina föräldrar. Jag tycker det är pappan som är otroligt egoistisk i detta fall. Han är den som längtade mest efter barn och TS ställde sina krav som han gick med på trots att hon var rädd att de inte skulle klara det. Vad gör han sen? Han skiter i allt han lovat och drar ändå. Fy fan vad taskigt gjort.

Tar TS ett jobb utomlands nu, när hennes man ska jobba utomlands, är hon inte vidare smart. Någon måste vara hemma med barnet, just nu måste det bli hon. När han är klar med sin utlandstjänstgöring får hon göra som hon vill.

Jag tycker inte man kan kräva att folk ska hålla löften som givits åratal tidigare, förutsättningar förändras och nya omständigheter uppstår som gör att man kanske blir tvungen att bryta löftet. Man ska över huvud taget inte ge sådana löften som han gjorde, och framför allt kan man inte kräva att en människa aldrig någonsin ska få ändra sig när det gäller vissa saker. De var naiva båda två.

Nu handlar det om ett sketet år, i praktiken ett halvår. Inget att bråka så förfärligt om.

Ja usch vilken egoistisk karl, som vill få ordning på sin och därmed familjens ekonomi. Att han inte skäms...

När jag vill ha din åsikt ska jag ge dig den.

Lady Godiva

Äldre 9 Nov 22:31

#125

Anonym (Så olycklig..) skrev 2014-11-08 12:07:35 följande:

Tack för en del konstruktiva svar! Jag vill räta ut några frågetecken som dock vissa personer skriver som faktiska faktum...Jag ber läsarna att NOGA läsa vad jag skriver....

Gällande att jag lånar ut pengar till pappan:

Jag är villig att låna ut mina sparpengar för att han ska kunna lösa sina kreditskulder. Ska jag ge bort dessa pengar i gåva som någon bitter person föreslog? Eh, sällan Stellan!!!! Jag har arbetat hårt för dessa pengar, sparat, satt in på aktier och obligationer, rensat mina förråd, sålt av bara för att kunna ha en buffert.

Det jag föreslår är att han betalar tillbaka i lugn takt (något inte banker erbjuder). Vi har båda haft en riktigt dålig ekonomi tillsammans sen barnet kom då vi båda jobbar deltid och tar ut föräldrapenning. Om båda jobbar heltid (i Sverige) kommer vi ha cirka 15 0000 kr mer per månad att röra oss med.

Pappans kreditskulder uppstod när han köpte en bil som inte han hade råd med. Jag har erbjudit honom att sälja bilen, lösa sina värsta skulder. Jag erbjuder mig att casha en ny men betydligt enklare bil. Dvs. INGA bilskulder whatsoever. Efter att pappans kreditskulder är ordnade (vilket de kommer bli om han säljer bilen) så kan han chippa in pengar varje månad till resten av skulderna då vi kommer få en bättre ekonomi när vi skippar föräldrapenningen. Den beräknade skuldsaneringen kommer då ta cirka 2 år. Pappan har även blivit erbjuden att klättra i den Myndighet som han nu jobbar vid vilket kommer generera cirka 3000 kr mer i lön. Så 18 000 kr mer varje månad.

Gällande anknytning till barnet (snälla läs igenom NOGA, NOGA):

Kära Miss Godiva (eller vad du nu kallar dig). Du har antingen inga barn själv (men antagligen en massa katter och det är inte samma sak, host, host), är lågutbildad och/eller icke allmänbildad eller bara rent hjärtlös. Studier (dvs. VETENSKAP och FORSKNING) visar att barn som har god anknytning till sina föräldrar i låg ålder (dvs. typ 0-2 års ålder) lider väldigt mycket av att en sådan viktig person i deras liv försvinner och kommer tillbaka, försvinner och kommer tillbaka. Barnpsykologer menar till och med att om man vet med sig att den ena föräldern kommer frånvara när barnet blir lite större, så är det bättre att den föräldern MEDVETET INTE ANKNYTER TILL BARNET! Dvs. då finns det ingen nära relation att bryta. Du är så infernaliskt dåligt påläst/erfaren om barn, psykologi och tidsuppfattning (dumhet och ignorans triggar mig något enormt och du besitter båda karaktärsdrag genom din imbecilla påståenden att 6 veckor av ett barns liv är som 2 dagar...eh, kanske för dina katter..).

Läs vad denna Barnpsykolog har att säga om saken (dvs.LÄS...inte scrolla för sakens skull):

I denna artikel handlar frånvaron från barnet om 1 vecka....

www.psykologiguiden.se/www/pages/&PSQ=729

Denna artikel handlar om att minimera anknytningen för att inte skada barnet vid planerad frånvaro:

www.psykologiguiden.se/www/pages/&PSQ=1190

Denna artikel handlar om att barn och tidperspektiv samt ständiga uppbrott och återföreningar tär mer än om en förälder till exempel dör...

www.psykologiguiden.se/www/pages/&PSQ=8365

Gällande att låta pappan förverkliga sig själv och sina drömmar:

Jag kommer gladeligen låta min sambo och pappan till vårt barn jobba utomlands i framtiden. Då kommer han kunna betala slutsumman av de pengar han fått låna av mig om han inte redan har hunnit med det. Men inte nu. Inte när flickan är så liten och under dessa krävande förhållanden. Jag har inga problem att flytta med honom om så vore och säga upp mig från mitt arbete för att göra honom lycklig. Att göra karriär har blivit så oviktigt för mig sen jag fick barn. Det enda jag vill ha är ett fungerande VARDAGSLIV med delat ansvar!

Att vara en familj är oerhört viktigt för mig. Vårt barn behöver båda sina föräldrar. När hon blir större har hon en kognitiv förmåga att förstå och känslomässigt ta in varför hennes pappa är frånvarande. Det kan hon inte nu.

Förstå att jag inte är någon prinsessa som fruktar att det kommer bli jobbigt. Mitt barns mående är det primära, inget annat. Man kan liksom inte chansa med barn. Det finns ingen ångerknapp för dåligt föräldraskap. Det enda föräldraskap du har är HÄR och NU.

Personangrepp. Tjusigt. Tyder på hög intelligens.

När jag vill ha din åsikt ska jag ge dig den.

Pappan ska jobba utomlands och dumpar över fullt ansvar på mig! MOT MIN VILJA!

INNEHÅLL