Pappan ska jobba utomlands och dumpar över fullt ansvar på mig! MOT MIN VILJA!

Jag lider med dig TS. Det är ju knappast du som är självisk i den här situationen.

Din man verkar inte ha en aning om hur en ettåring fungerar om han tror att han kan vara borta i så länga perioder om och om igen utan att det ställer till det rejält i deras relation. Min man blev allvarligt sjuk när vårt barn var 13 månader och fick ligga flera veckor på sjukhus. Det blev oerhört jobbigt för vårt barn. Han hade nyss lärt sig gå men slutade med det och utvecklade rejäl separationsångest. Under hela den perioden min man låg på sjukhus och ca en månade därefter satt vår ettåring som klistrad på mig. Jag vågar inte tänka på hur det hade blivit om jag hade varit tvungen att lämna honom långa dagar på förskola då eller om min man hade försvunnit igen precis när deras relation hade börjat stabilisera sig igen och vårt barn började lita på att pappa verkligen var tillbaka.

Tyvärr kan du ju inte hindra honom från att överge sitt barn, och det låter ju inte som att han själv kommer ändra sig. Alltså måste du göra det bästa av den urusla situation som nu är. Jag förstår att du inte vill börja med att gå ner i tid när du är på en ny arbetsplats, men som situationen är kanske det är en lösning du bör fundera över? Det viktiga är ju ditt och ditt barns hälsa. Om ditt barn mår dåligt över de långa dagarna på förskola och du går i väggen av en orimlig situation så är väl det värre än att arbetsgivaren blir sur på dig? Jag tycker verkligen du ska överväga att korta dina dagar rätt rejält i alla fall. Sen tycker jag att även om du går ner i tid så kan din man gott betala så du får städhjälp hemma ett par gånger i månaden och även att du kan köpa hem färdiga matkassar med mat för veckan. Förenkla allt du kan! Dessutom bör han kompensera din förlorade arbetsinkomst med en rejäl pensionsförsäkring om du går ner i tid för att ensam ta ansvar för hans barn.

Stackars stackars lilla barn som ska behöva bli utsatt för det här av sin pappa som borde kunna vara man nog att sätta sitt barns behov av trygghet först.

Anonym (malena)

Äldre 7 Nov 10:50

#55

Förslagen om barnflicka/au pair tycker jag också låter bra. Det skulle säkert underlätta för ert barn om hen kunde få vara kvar i hemmiljön på dagarna i alla fall istället för de långa dagarna på förskola samtidigt som annan trygghet försvinner.

Anonym (malena)

Äldre 7 Nov 11:21

#57

Rocket Mania skrev 2014-11-07 10:58:08 följande:

Förslagsvis försöker mamman jobba lite extra må-ti-on och sedan gå lite tidigare to-fr. Då hinner hon också ta några mysiga kvällar och läggningar med barnet. Kvalitet i stället för kvantitet. Det är ju ett år det gäller, inte resten av deras liv.

Nu är det ju inte vilket år som helst, utan det är ett år som är deras lilla barns andra år i livet. Pappan ska nog vara medveten om att det här gäller betydligt mer än bara ett år vad gäller hans och barnets relation, och för den delen barnets allmänna upplevelse av trygghet. Upprepade separationer från en förälder är inte bra för ett så litet barn utan skapar större otrygghet en en definitiv separation, exempelvis adoption eller dödsfall. Sex veckor är oöverskådlig lång tid för ett sånt litet barn.

Anonym (malena)

Äldre 8 Nov 15:43

#92

Tyvärr verkar fortfarande inte länkarna fungera, även om man klistrar in dem manuellt i adressraden.

Jag håller med dig och förstår verkligen inte de personer här som tycker det är rimligt att komma och gå som man behagar ur en ettårings liv. Jag har som sagt sett hur vår ettåring reagerade på att hans pappa, som han har en stark anknytning till, låg inlagd på sjukhus utan möjlighet att ses på flera veckor. Jag förstår att du låter arg för när jag tänker på hur folk bagatelliserar en sådan separation här blir jag också arg, och väldigt ledsen.

Jag vet att det låter drastiskt men skulle det gå att undersöka möjligheten att få ensam vårdnad och lite mer begränsat umgänge för pappan? Just för att undvika de här uppslitande separationerna gång på gång? Naturligtvis bör de ju få träffas när han är i landet men att låta barnet anknyta starkt gång på gång för att sedan försvinna långa perioder är ju inget annat än psykologisk misshandel. Om han sen faktiskt vill ta en föräldraroll i framtiden, för det är ju faktiskt så att han hoppar av från den nu vilket jag hoppas han inser, så kan man ju långsamt börja bygga en relation då med mål om varannan vecka. (Men vilket tungt lass för dig att dra om det blir så, speciellt med tanke på att du verkar sakna annan stöttning.)

Jag utgår nästan från att ni kommer separera om han åker. För dig är de viktigt med ett familjeliv tillsammans och han väljer att bara avsluta det utan ditt samtycke. Att det finns sådana här människor! Stackars stackars barn.

Ta hand om er! (Och med er menar jag naturligtvis dig och ditt barn, inte pappan)

Anonym (malena)

Äldre 13 Nov 15:43

#141

Anonym (Så olycklig..) skrev 2014-11-10 12:49:50 följande:

Hej! Här är Trådstartaren igen... Min tråd har blivit helt off-topic så jag väljer att tacka för mig och låta den leva vidare på egen hand eller dö ut.

Tack iallafall Ni som försökt komma med goda råd och peppning! Livet blir aldrig som man tänkt sig.

Pappan berättade igår att det inte längre handlar om 1 år utan 3 år. Jag har därför beslutat mig för att lämna honom.

Jag vägrar att låta någon tvinga mig att leva i limbo och förvänta sig mig sätta mitt barns välmående, min karriär och mitt liv i vänteläge så länge. Våra familjevärderingar går inte att jämka.

Jag kommer därför flytta hem till min barndomsby där barnet har sina morföräldrar och morbror/moster etc. och där jag kan få avlastning och hjälp. Jag fullkomligt hatar tanken att flytta tillbaka till den by som jag längtat mig bort ifrån hela uppväxten och som jag lämnade redan som 16-åring. Men vi ni vad....jag sätter mitt BARN först. Vad jag än må tycka och tänka om att lämna staden, en vacker bostad, sociala kontakter och nöjesutbud, mot landet så är det för hennes skull. I min värld ger man upp sitt eget ego när man sätter barn till världen. Är det alltid man gillar det? Nej!!! Kommer jag bo i min hemby för evigt? Nej! Men jag står ut för mitt barns skull, i några år...en dag i taget. Något jag ALDRIG kan förstå att pappan inte kunde göra, trots att ett flertal lösningar presenteras och erbjudits honom.

Det är där värderingarna kommer in. Våra skiljer sig åt och därför skiljer vi oss nu. Så ofantligt sorgligt. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag någonsin skulle kunna bryta upp från den man som jag är så otroligt förälskad i, som jag attraheras av något så kopiöst och som är fadern till mitt barn. Men jag har en kärlek till i mitt liv som är viktigare och som jag vet att jag aldrig skulle komma över om jag sabbade den. Min dotter.

Tänkte avsluta med dessa ord:

God, grant me the serenity to accept the things I cannot change,The courage to change the things I can,And the wisdom to know the difference

Ha det så gott!

Lycka till TS! Jag hoppas att du och ditt barn kommer få en bra tillvaro trots de omvälvande förändringar som ni nu har framför er. Kram!

Pappan ska jobba utomlands och dumpar över fullt ansvar på mig! MOT MIN VILJA!

INNEHÅLL