Pappan ska jobba utomlands och dumpar över fullt ansvar på mig! MOT MIN VILJA!

Har man ingen skyldighet att vårda/ta hand om sitt barn då?

Tack alla! Svarar lite på flera inlägg/svar här:

Mammans jobb är helt nytt och hon påbörjar detta 1 dec i år. Hon kan mao inte börja med att kräva föräldraledighet...Mamman hade på förslag (innan pappan droppade nyheten med Afghanistan) att pappan skulle jobba 80% i ett halvår för att barnet inte skulle tvingas vara så långa dagar på dagis (vilket mamman inte känner är rätt för så små barn) o sedan skulle mamman gå ner till 80% efter 6 månader (då hon kommit in i jobbet o känner sig berättigad att be om föräldraledighet). Jobbet är ej flexibelt utan är på en stor myndighet o är vanliga kontorstider 8-17. Därtill 2 timmars pendling.

Mamman o pappan är tillsammans o mamman har hotat om seperation. Pappan bryr sig dock inte då han måste ta jobbet i Afghanistan då det genererar mkt pengar o status (mamman struntar fullständigt i det utan vill ha en fungerande vardag o relation till sitt barn och sin man).

Mor o farföräldrar bor 150 mil från oss. Så ingen avlastning finns....

Mamman känner sig bakbunden, desperat och totalt i limbo...

Men jag vägrar lämna barnet i hans omvårdnad efter 6 veckor...Barnet är ju så litet att pappan är en främling efter 6 veckor. Ska pappan bara ta barnet och sedan lämna över det efter 6 veckor igen till mig? Hur i helvete ska batnet kunna känna anknytning och tillit till någon av sina föräldrar :( Känner mest för att ta livet av mig o på så sätt tvinga pappan ta sitt ansvar :(

Pappan åker typ snart. Lägenheten har 3 månader uppsägning. Ska jag klara en flytt själv upptill? Staden där jag ska jobba är jättesvår att få tag på lägenhet (i regel minst 1 års väntetid). Därtill ska alltså dagisplats ordnas oxå o ny inskolning dessutom.

Pappan beger sig för pengar o status. Han har fått göra rejäla karriärsteg nedåt när vi fick reda på att vi skulle ha barn. Nu är det svårt för honom att komma in i värmen igen...dvs. I det extremt snäva område han arbetar inom. Jag förstår hans desperation men inte uttrycken den ger. Jag hade aldrig kunnat lämna mitt barn o en mentalt nedbruten sambo o dessutom riskera livet...o allt för pengar o karriär...

Det största problemet i Min värld är inte pengarna o eventuell avlastning utan att han fuckar upp anknytningen med barnet. De två har idag en extremt nära relation o hen går runt o pekar på bilder på honom hela dagarna när är iväg o jobbar o säger pappa, pappa...barnet är ju sin seperarionsfas nu o mitt hjärta går sönder när jag tänker på att hen kommer tvingas ta avsked från sin pappa vart 6:e vecka under minst 1 år...ständiga återföreningar o separationer...återförening...seperation..

Hen är ju så liten och det går liksom inte resonera om varför plötsligt pappa försvinner. Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle stå inför detta någongång under mitt liv...

Gällande hans tidigare jobb så jobbade han "på hemligt uppdrag" utomlands när vi träffades. Väldigt spännande o attraktivt då...men nu önskar jag bittert att jag hade en trygg "Svenne-Banan" som pappa o tryggheten däri...

Så otroligt peppande inlägg jag fått. Uppenbarligen har ni inte läst mina inlägg överhuvudtaget! Jag skrev mamman och pappan först men fick pikar för det och ändrade till jag-form. Sedan tror jag inte någon av er som hävdar att frånvarande fäder som är borta långa perioder (det handlar om minst ett år, dvs ett halvår i effektiv tid) har en aning om anknytning...Men nu är inte akademiker antar jag...

Second of all. Hur i helvete vet ni vilka uppoffringar JAG har gjort gentemot min man? Ni talat om att jag är ego? Jag var helt ensam hela graviditeten då han jobbade på annan ort. Jag hade en komplicerad graviditet och fick medicinera mot en sjukdom som är vidrig (fysisk sådan och mkt smärtsam). Jag var helt sängliggandes stora delar men fick fixa allt inför bebisens ankomst. Allt ifrån inköp av alla grejer till barnet, till att montera ihop möbler, bära, slita, dra uppför trappor (vi hade ingen hiss då). Detta höggravid o sjukskriven och med stora smärtor. Min man har även fått all egentid med sin träning efter jobbet. Han tränar cirka 6 ggr/veckan. Jag har tagit hand om bebis och varit ensam under stora delar o fixat och donat med allt. Han har jobbat extremt mycket övertid och varit iväg på tjänsteresor. När han var pappaledig 2 dagar i veckan ägnade han sin tid åt träning och att sova o titta på film. Jag jobbade och tog sedan ALL marktjänst efter jobbet. Det är jag som roddar i alla räkningar, jag som ordnar med alla inköp till barnet, ser till att alla åtaganden i form av dagisplats, BVC-besök, tandläkare, förskola, försäkringskassa fungerar. Jag roddade hela vår flytt och detta kejsarsnittad... Så kom inte och hävda att jag är en egotrippad och självcentrerad. Jag har gjort allt jag kan för att vårt barn ska ha det bra.

Idag är pappan hemma två dagar i veckan och sätter då dottern framför Ipaden så han kan jobba eller kolla på träningsvideos. Jag har totalt iPad-förbud för jag är den som inte tror på det som uppfostringsmetod utan tror på läsning för att utveckla barnet. Jag är med andra ord projektledaren för min man är slarvig med pengar och dylikt.

När vi träffades så hade min man avslutat sina utomlandsvistelser och ville arbeta i Sverige. Det var dealen. Jag är en uttröttad och skör mamma som bad om råd och ni bara utgår från av jag är en latmask och prinsessa som sitter och bara pekar på vad andra ska göra. Så fruktansvärt fel ni har. Fy skäms på er!

Några tillägg (skriver från mobil så jag vet att jag har en del stavfel). När vi fick reda på att vi väntade barn talade vi långt och länge om att jag haft mina problem. Då lovade sambon mig mycket avlastning för att inte hamna där igen. Han lovade att inte jobba utomlands. Han lovade ett 50% vårdnad om vi skulle separera. Detta gjorde att jag tillslut vågade genomföra graviditeten. Jag ville göra abort först för jag kände mig så osäker på om jag skulle kunna axla rollen. Jag axlar rollen ypperligt om jag får hjälp (att ens skriva detta när man är TVÅ om ett barn i de flesta fall är skrattretande). Lika bra pappa som han är, lika bra mamma är jag och lika goda föräldrar är VI när vi samarbetar. Men att lämnas 6 veckor i stöten med ett nytt heltidsarbete o utan hjälp känns övermäktigt och något vi aldrig kommit överens om. Är jag den egoistiske i detta förhållandet?

[quote=74300893][quote-nick]Anonym (skillnad) skrev 2014-11-07 09:21:59 följande:[/quote-nick]

Så som du beskriver att tillvaron är och har varit för dig, så lär den ju inte förändras särskilt mycket vare sig din man tar utlandsjobbet eller inte. Du står ensam med allt, när han är på hemmaplan, och du kommer att stå ensam med allt, när han är i Afghanistan. 

[/

Nej, han tar visst ansvar och det viktigaste av allt är att han låter mig sova o återhämta mig på helgerna. Jag får sovmorgon på lördagen och han på söndagen. Den lördagen gör att jag kan mala på. Sedan handlar han mat oftast o lagar den. Men resten fixar jag och jag klagar inte för jag vet att det kommer bli ännu tuffare när jag börjar mitt nya jobb. Men då vet jag att jag har avlastning om barnet blir sjukt, om jag blir sjukt o vice versa. VI kan båda ansvara för vardagslivet går ihop o avlasta varandra. Att ha batn på dagis innebär mycket sjukdom. Så är dy bara.

Tack, alla Ni som kommit med konstruktiv tips på lösningar. Det jag oroar mig mest för är just anknytningen till pappan och hur det kommer påverka vår dotter. Pappan är en toppenbra sådan 99,9% och de har en riktigt tajt relation nu. Barnet är varken mammigt eller pappigt utan både ock.

Det jag fruktar mest är att jag fullständigt ska klappra igenom. Jag gjorde det när jag tog min magisterexamen och jag var helt inkapabel att ta hand om mig själv under ett halvår. Jag fick matas som en fågelunge och sov 22 av dygnets 24 timmar under 2 månads tid, vilket givetvis inte funkar inte om man har barn o ingen avlastning. Det finns liksom inte på kartan att jag kan "rycka upp mig", skärpa till mig då min hjärna blir mos efter så mycket stress och press. Jag lovade mig att aldrig hamna därigen och det handlar så mycket att våga sätta gränser o be om hjälp. Min strategi är regelbundna matvanor, sömn och ta bort onödiga måsten. Då fungerar jag precis som vilken annan människa! Men jag märket att stress påverkat mig mycket mer efter min utmattningsdepression. Jag klarar helt enkelt inte allt själv.

Så summa sumarum: Hur ska vår dotter må om jag klappar igenom? Alla ni haters därute, jag tänker på vårt barn! Inte på mig, pappan eller vår relation. Den är ovidkommande och ett litet pris jämfört med vår dotters välbefinnande och utveckling! Inget annat spelar nån roll!

Gällande nannies, matkassar, städhjälp osv så är det så att anledningen till att sambon vill jobba utomlands är att han har stora kreditskulder. De kommer att betalas av först. Jag har erbjudit honom mitt sparkapital att låna för att lösa skulden. Han vägrar och menar att han måste lösa sina pengar-beskymmer på egen hand. Jag anser att det inte är värt relationen till sitt barn. Han tycker annorlunda.

Tack för en del konstruktiva svar! Jag vill räta ut några frågetecken som dock vissa personer skriver som faktiska faktum...Jag ber läsarna att NOGA läsa vad jag skriver....

Gällande att jag lånar ut pengar till pappan:

Jag är villig att låna ut mina sparpengar för att han ska kunna lösa sina kreditskulder. Ska jag ge bort dessa pengar i gåva som någon bitter person föreslog? Eh, sällan Stellan!!!! Jag har arbetat hårt för dessa pengar, sparat, satt in på aktier och obligationer, rensat mina förråd, sålt av bara för att kunna ha en buffert.

Det jag föreslår är att han betalar tillbaka i lugn takt (något inte banker erbjuder). Vi har båda haft en riktigt dålig ekonomi tillsammans sen barnet kom då vi båda jobbar deltid och tar ut föräldrapenning. Om båda jobbar heltid (i Sverige) kommer vi ha cirka  15 0000 kr mer per månad att röra oss med. 

Pappans kreditskulder uppstod när han köpte en bil som inte han hade råd med. Jag har erbjudit honom att sälja bilen, lösa sina värsta skulder. Jag erbjuder mig att casha en ny men betydligt enklare bil. Dvs. INGA bilskulder whatsoever. Efter att pappans kreditskulder är ordnade (vilket de kommer bli om han säljer bilen) så kan han chippa in pengar varje månad till resten av skulderna då vi kommer få en bättre ekonomi när vi skippar föräldrapenningen. Den beräknade skuldsaneringen kommer då ta cirka 2 år. Pappan har även blivit erbjuden att klättra i den Myndighet som han nu jobbar vid vilket kommer generera cirka 3000 kr mer i lön. Så 18 000 kr mer varje månad.

Gällande anknytning till barnet (snälla läs igenom NOGA, NOGA):

Kära Miss Godiva (eller vad du nu kallar dig). Du har antingen inga barn själv (men antagligen en massa katter och det är inte samma sak, host, host), är lågutbildad och/eller icke allmänbildad eller bara rent hjärtlös. Studier (dvs. VETENSKAP och FORSKNING) visar att barn som har god anknytning till sina föräldrar i låg ålder (dvs. typ 0-2 års ålder) lider väldigt mycket av att en sådan viktig person i deras liv försvinner och kommer tillbaka, försvinner och kommer tillbaka. Barnpsykologer menar till och med att om man vet med sig att den ena föräldern kommer frånvara när barnet blir lite större, så är det bättre att den föräldern MEDVETET INTE ANKNYTER TILL BARNET! Dvs. då finns det ingen nära relation att bryta. Du är så infernaliskt dåligt påläst/erfaren om barn, psykologi och tidsuppfattning (dumhet och ignorans triggar mig något enormt och du besitter båda karaktärsdrag genom din imbecilla påståenden att 6 veckor av ett barns liv är som 2 dagar...eh, kanske för dina katter..).

Läs vad denna Barnpsykolog har att säga om saken (dvs.LÄS...inte scrolla för sakens skull): 

I denna artikel handlar frånvaron från barnet om 1 vecka....

www.psykologiguiden.se/www/pages/&PSQ=729

Denna artikel handlar om att minimera anknytningen för att inte skada barnet vid planerad frånvaro:

www.psykologiguiden.se/www/pages/&PSQ=1190

Denna artikel handlar om att barn och tidperspektiv samt ständiga uppbrott och återföreningar tär mer än om en förälder till exempel dör...

www.psykologiguiden.se/www/pages/&PSQ=8365

Gällande att låta pappan förverkliga sig själv och sina drömmar:

Jag kommer gladeligen låta min sambo och pappan till vårt barn jobba utomlands i framtiden. Då kommer han kunna betala slutsumman av de pengar han fått låna av mig om han inte redan har hunnit med det. Men inte nu. Inte när flickan är så liten och under dessa krävande förhållanden. Jag har inga problem att flytta med honom om så vore och säga upp mig från mitt arbete för att göra honom lycklig. Att göra karriär har blivit så oviktigt för mig sen jag fick barn. Det enda jag vill ha är ett fungerande VARDAGSLIV med delat ansvar!  

Att vara en familj är oerhört viktigt för mig. Vårt barn behöver båda sina föräldrar. När hon blir större har hon en kognitiv förmåga att förstå och känslomässigt ta in varför hennes pappa är frånvarande. Det kan hon inte nu. 

Förstå att jag inte är någon prinsessa som fruktar att det kommer bli jobbigt. Mitt barns mående är det primära, inget annat. Man kan liksom inte chansa med barn. Det finns ingen ångerknapp för dåligt föräldraskap. Det enda föräldraskap du har är HÄR och NU.

OBS! Länkarna jag bifogade går inte att öppna direkt märker jag! Då kommer ni till fel artiklar.

Ni får helt enkelt kopiera länken "för hand" och klistra in i ett nytt fönster. Då ska det funka!

Hej! Här är Trådstartaren igen... Min tråd har blivit helt off-topic så jag väljer att tacka för mig och låta den leva vidare på egen hand eller dö ut. 

Tack iallafall Ni som försökt komma med goda råd och peppning! Livet blir aldrig som man tänkt sig. 

Pappan berättade igår att det inte längre handlar om 1 år utan 3 år. Jag har därför beslutat mig för att lämna honom.

Jag vägrar att låta någon tvinga mig att leva i limbo och förvänta sig mig sätta mitt barns välmående, min karriär och mitt liv i vänteläge så länge. Våra familjevärderingar går inte att jämka.

Jag kommer därför flytta hem till min barndomsby där barnet har sina morföräldrar och morbror/moster etc. och där jag kan få avlastning och hjälp. Jag fullkomligt hatar tanken att flytta tillbaka till den by som jag längtat mig bort ifrån hela uppväxten och som jag lämnade redan som 16-åring. Men vi ni vad....jag sätter mitt BARN först. Vad jag än må tycka och tänka om att lämna staden, en vacker bostad, sociala kontakter och nöjesutbud, mot landet så är det för hennes skull. I min värld ger man upp sitt eget ego när man sätter barn till världen. Är det alltid man gillar det? Nej!!! Kommer jag bo i min hemby för evigt? Nej! Men jag står ut för mitt barns skull, i några år...en dag i taget. Något jag ALDRIG kan förstå att pappan inte kunde göra, trots att ett flertal lösningar presenteras och erbjudits honom.

Det är där värderingarna kommer in. Våra skiljer sig åt och därför skiljer vi oss nu. Så ofantligt sorgligt. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag någonsin skulle kunna bryta upp från den man som jag är så otroligt förälskad i, som jag attraheras av något så kopiöst och som är fadern till mitt barn. Men jag har en kärlek till i mitt liv som är viktigare och som jag vet att jag aldrig skulle komma över om jag sabbade den. Min dotter.

Tänkte avsluta med dessa ord:

God, grant me the serenity to accept the things I cannot change,The courage to change the things I can,And the wisdom to know the difference

Ha det så gott!