Jag hade oxå tänkt ha långa dagar för mina barn lite till tills man landat, men sonen hatar dagis och har längtat efter att lillasyster ska komma ut så att han får gå hem tidigt. Han har nästan slutat leka med kompisarna och sitter bara och längtar efter att komma hem. Så jag kan inte med att inte hämta honom kl 13.
Dottern vill verkligen inte gå på en fritids då hon är ensam utan kompisar från kl13 tilvi hämtar. Hon är väldigt blyg och tyst på fritids och mår inte bra där. Så henne kan jag inte heller med att ha fulla dagar. Men de får börja tidigt iaf.
Det kommer snart att kännas ok. Just nu är det jobbigt med alla förkylningar som drabbar mina stora hela tiden. Det bästa är dock att det snart är jullov! Ingen läxläsning, inga tidiga morgnar, maken är hemma i tre veckor... Så skönt det ska bli!
Missimissi skrev 2014-12-08 18:56:18 följande:
I mitt fall har det inte varit särskilt stor omställning att mannen börjat jobba (klart det var mysigt att ha honom hemma men vardagen lunkar på). Min man lämnar stora tjejen på dagis när han går på morgonen så jag och bebis kan ta igen lite sömn efter nattens bravader (han är fortfarande som piggast mellan 23-03 vilket är en pärs men jag är inte förvånad då det var den rytmen han hade i magen -försöker sakta men säkert vända på det och vi har bättre och sämre nätter).
Så jag och lillkillen brukar sova till 10 tiden och sen kan vi gå runt och mysa hemma (städ och fix med såklart men även en lång frukost brukar jag hinna med mellan amningarna) fram till 16 då det är dags att hämta stora tjejen på dagis. Sen går eftermiddagen efter det rasande fort fram till att mannen är hemma vid 18-18:30. Tycker ibland att en vanligt vardag är lugnare än helgerna då stora tjejen och mannen är hemma hela dagarna (om man får säga så).
Lillkillen vägrar dock ligga själv så han sitter som klistrad på mig hela dagarna och nätterna (i selen får man ju rätt mkt städ och fix gjort). Lite ovant då dottern var mycket mer självständig redan från tidig ålder (sov egen säng, satt gärna i babysittern mm) men jag försöker intala mig att detta ändå är en relativt kort tid i livet.