Mandelmassa skrev 2014-11-13 22:31:39 följande:
Flygekorre: det verkar vara så olika för alla. Vi blev erbjudna detta efter att ivf-remissen gått iväg som ett "värt att prova i väntan på alternativ". Har inga större förväntningar och det stör mig för jag vill ha förväntningar men har helt tappat hoppet. Tycker det går segt med follikeltillväxten, däremot verkar slemhinnan fått sig en skjuts. Den blev tunn av pergon. Hur tacklar ni känslan att det går för alla utom för en själv? Jag blir knasig snart.
Aha! Vad bra ändå!! Vi blev klara med utredningen i maj och fick kallelse till ivf i oktober (!!) Den väntan va inget vidare... Jag känner igen mig i det du skriver, jag vågar inte riktigt hoppas :/
Nu känns det bättre, har försökt slå ifrån mig vänners oförstående, de är övertygade om att "om jag inte skulle vara så stressad och fokusera så mycket på barn skulle jag blivit gravid" jag har försökt förklara det här med pco men de tror inte riktigt på det, det är nog det som känns jobbigast.... Bristen å stöd från vänner, har en vän som stöttar mig till 1000 vilket är super, har bara berättat för de närmaste!
Men jag försöker mer se fördelarna med ett liv utan barn, jag vill inget hellre men jag kan inte försöka hur länge som helst, de allra flesta som blir grav via ivf blir ju det på 3 försök, jag kommer göra 3 försök sen får jag fundera på antingen adoption eller ett liv utan barn... Känner mig förvånansvärt nog mkt lugnare i det beslutet än jag nånsin tidigare gjort! För min del tar det för mycket energi, jag tappar livsgnistan av att bygga upp förväntningar - mensen 1v sen - negativa tester, äl-tester, livet på stand by ifall vi får barn inom närmsta året kan jag inte planera så mkt och måste ha en ekonomisk förberedelse, det slår sönder mig så jag hoppas verkligen jag stannar vid 3 försök om det misslyckas :(