Sorg, saknad, ensamhet

Jag vet inte om jag hamnat rätt, Jag söker ingen lösning, tror inte det finns någon. Men söker en ventil, någon/några som kanske känner igen sig i min situation och kanske finna tröst? Jag vet inte var jag ska börja? 

Jag är drygt 40 år, har en underbar man och två underbara barn (små). Mitt liv, från dag 1, har inte varit en dans på rosor. Alltid fått kämpa lite extra för att få en balans, allt från jobb, utbildning, hälsa etc. 

För ca 5-6 år sedan och tills idag har vi gått genom ett sant helvete. Jag drabbades av cancer som påverkade vårt äldsta barn psykiskt, under samma period förlorade min man sin mamma för samma sjukdom, och det gjorde att han tvingades lämna sin chefspost och var arbetslös ca 1 år vilket påverkade honom ganska starkt. Den arbetslösheten påverkade vår ekonomi kraftigt (80% av vår ekonomi bestod av hans inkomst). Efter ett par år blev jag arbetslös och hälsan försämrades. Mitt i allt detta klarade vi inte vår ekonomi (trots försäljning av bilar, egendom och rubbet) och vi blev favoritkunder hos Kronofogden. Min arbetslöshet varade 1,5 år trots högutbildning. I följd av detta drabbades jag av en svår klinick depression och gick på antidepressiva ca 1,5 år. Vi fortsatte kämpa.. med ekonomi, med jobb, med hälsan.. men mest för att ordna en trygg och harmonisk miljö för våra barn. Det enda vi hade kvar och kämpade för var vårt boende. Det gick inte. Det såldes, och vi hattar och hoppar mellan det ena andrahandsboende efter det andra. Sedan i somras fick jag ett jobb, inget tillsvidare men det är ett jobb jag kommer kämpa ihjäl mig för att få förlängt! Snart, inom ett par månader, verkställs en löneutmätning på oss av skatteverket (på ca 1 miljon) för vinster från tidigare bostäder? och i dag bor vi i en liten tvåa, alla fyra, och lägenhetsinnehavare kommer att sälja, dvs vi är utan bostad snart. Med kronofogden utmålad på hela UC är det extremt svårt att få någon hyresbostad någonstans, Inte ens andrahand vill hyra ut! Vi har fortfarande en väldigt oviss framtid, snart ingen bostad, inget tak över huvudet och det får oss somna med magont, men vi somnar i varandras famn trots allt. 

Allt detta har vi kämpat med och har på något sätt stärkt oss vilket jag är oerhört tacksam för. Det har också hjälpt oss att enas och vara trygga inför våra barn och vi har inte låtit de sakna något. 

Nu kommer det riktiga problemet, vi är så så så ensamma om detta. Mina föräldrar och syskon försvann. De få vi känner försvann. 

Under många många år har jag haft en laddad relation till mina föräldrar. Jag har altid skiftat mellan "vill vara för att duga" och "vill vara den jag är". Jag har i alla år kämpat för att få en klapp eller en "duktig! Stolt över dig!" av föräldrarna, främst min mamma. Jag har under alla år kämpat för att få hennes uppmärksamhet, gjort saker jag inte ville göra för att få hennes "godkännande" eller ett äkta leende eller att hon faktiskt någon gång såg mig på riktigt. Aldrig hänt. Detta förstärktes naturligtvis när jag fick barn, och när de blev äldre och behövde sina morföräldrars närvaro mer och mer. Inte minst när jag blev sjuk och barnen behövde en trygg person att falla på, de hade ingen. mina föräldrar "försvann". När jag konfronterar dem får jag svar att jag är bråkig och jag känner mig extremt oönskad. Detta har skapat en enorm frustration och sorg hos mig. I samband med min depression träffade jag en psykolog som var underbar och fick mig att se saker på ett annat sätt/perpektiv, hjälpte mig att hålla fast vid det som betyder något och iom det förhålla mig till föräldrar/syskon på ett annat sätt. Idag har jag ingen kontakt med dem, bråk och tjafs var enda gång vi träffas. Jag har ingen plats i deras liv och jag känner inget för dem. Trots detta önskar jag deras kontakt, deras stöd, deras tröst. Jag ber inte dem eller någon annan om ekonomisk hjälp eller liknande. Jag ber om moraliskt stöd! Förståelse och äkta ord! Jag ber inte om barnvakt men att mormor beter sig som en mormor gör.. ta med barnen, fika med dem, gå på bio etc, är det för mkt begärt? Jag ber inte om pengar, men fråga hur vi står ut! Under fyra års sjukdom var det inte en enda i min "familj" (ps min pappa är dessutom läkare!!)  som frågade på riktigt hur det var! Tappade håret och det var noll reaktioner! Förnekelse från en.. två.. alla? Varför? Man börjar självfallet tvivla på sig själv och undra vad man har gjort!

Jag ljuger om jag säger att jag inte "bryr mig" längre, jag ljuger om jag säger att jag inte sörjer eller tänker på detta dagligen. Jag saknar min familj, jag vet, har sett och känt att min mamma inte känner något för mig, det vet jag! Även om jag som mamma själv inte i min vildaste fantasi kan fatta detta.

Jag har skuldkänslor att jag inte kan ge mina barn möjligheten att fira jul med "storfamilj", hade jag haft råd hade jag köpt en resa och flytt julen. Jag älskar julen, lika så min familj, vi pratar ofta om planer? granen? julklappar? och jag vet att barnen kommer få en underbar jul men jag har skuldkänslor över hur mina föräldrar är, och hur de valt att agera.

Jag är trots allt oerhört glad att jag kan prata med mina barn om hur min relation till min mamma  ser ut, trots deras ringa ålder. Jag vet också, vetat länge, att jag aldrig aldrig aldrig kommer att vara som min mamma. Men jag saknar hennes närvaro, saknar stöttandet av syskon och föräldrar? saknar och sörjer det. 

Vi kämpar vidare..