Förlorade mitt tredje barn i v.35

Samma dag hände samma sak oss. Den 15 sep föddes vår son i v.39 efter att vi den 13 sep åkt in för att jag inte kände några sparkar. Han var det finaste jag någonsin sett. Vi har inte fått veta någon orsak, de kan inte hitta några fel. Han var vårt första barn. Det enda som motiverar mig just nu är att jag måste bli stark och frisk för att kunna klara en ny graviditet. Du har dina barn som motiverar dig att ta dig genom vardagen, jag tror det hjälpen en enormt.

Vi har gått hos kurator direkt från början, kan verkligen rekommendera det. Vår kurator har lång erfarenhet och har behandlat många par i samma situation tidigare, och det är skönt att få höra från någon att ens tankar och känslor är helt normala.

Det känns helt sjukt att första gången jag är inne på det här forumet hittar dig som var med om samma sak, samma dag. Hoppas att du precis som jag finner lite tröst i att vi inte är ensamma i att gå igenom detta. Allt kommer att bli bra en dag!

Kram A

Vad bra att du kontaktat kurator! Vårt senaste besök där var väldigt jobbigt, men på något sätt så känns man lite lättare efter varje gång. Har även ringt kuratorn vissa gånger då det känts överjävligt. 

Omhändertagandet på förlossningen var till största del bra, förutom en barnmorska som inte alls förstod vad vi behövde. Vi var tydliga med att vi ville fokusera på förlossningen, men hon prackade på oss broschyrer om "Förlorat ett barn", ville att vi skulle ringa sjukhuspräst osv... Det gjorde mig bara arg, eftersom jag behövde rikta all min energi till att klara av förlossningen och inte tänka på världen som raserade. Det fick vi hantera efter. Det vi försöker göra nu... Som tur var hade vi bara den personen ett skift och de tre efterföljande skiften var det två underbara barnmorskor som hjälpte oss. Utan dem hade det aldrig gått. 

Såhär efter tycker jag det är jobbigt med alla återbesök, då det i stort sett är på samma ställe som förlossningen. Ett tillfälle hos kuratorn sprang jag på läkaren som gav oss dödsbeskedet i korridoren. Blev bara helt stilla med en stor klump i magen. 

Hur har det gått för er dessa första 5 veckor? Känns som om det gått så lång tid, men ändå inte. Jag tror det är viktigt att fokusera på de framsteg man gör och hitta något som motiverar en framåt. För mig är det att bli så stark som möjligt både mentalt och fysiskt för att klara en ny graviditet. Vad är din motivation? 

Vad tråkigt med vänner som sviker. Men försök att inte lägga din värdefulla energi på det. Nu är det extra viktigt att bara fokusera på det som ger en energi. 

Hoppas vi får oss lite sömn nu inatt och fortsätter att göra små små framsteg imorgon!