Mamma är tydligen dummast i hela världen och det är dessutom femåringen som bestämmer över alla...

De är ju i en ålder då de testar och är allmänt oövervinneliga (enligt dem själva i alla fall ).

Jag tycker att det underlättar att just inte bli arg och skrika. Jag har ju två i den där skojiga åldern. De vet vad vi tycker om lek och skrik och stoj runt matbordet. Vi säger till dem, men får vi inget gehör så lyfter vi bort dem om det behövs. Anklagar och skäller inte utan konstaterar rakt upp och ner att de får leva rövare i sina rum och äta när vi andra ätit färdigt om de inte kan uppföra sig på ett vettigt sätt runt bordet. Det är ju inte så att de blir utan mat eller så, utan mer ett faktum att skriker och stör man andra som äter så kan man inte vara där just då, utan får återkomma när man kan bete sig vettigt eller äta senare. 

Jag hade pratat med mitt barn igen (vad gäller kompissituationen) och varit tydlig med att nästa gång så kör du kompisen hem. Och varit beredd att fullfölja det. Det är inget hemskt eller något som behöver bli obehagligt för kompisen. Du behöver inte vara arg eller skrika, bara vara tydlig och bestämd med att det här gäller. Punkt. Jag "känner" ju dig. Tror inte att du har några orimliga krav . 

Nu kan jag inte citera från telefonen men på frågan vad som är ok att barnen säger till mig så ungefär så här:

Inte ok. Du är dum i huvudet, din djävul, dumskalle och såna saker.

Ok. Du är jättedum mamma, du är världens dummaste mamma, du är typ orättvisast i världen. Jag brukar svara att det är mitt jobb som mamma att ta beslut de tycker är dumma ibland. De behöver inte alls tycka om alla beslut och de får tycka jag är pest och pina just då.

Till syskon är det ok på ungefär samma sätt. Om ett barn inte vill låna ut något som är deras just då är det ok om syskonet kommer och säger xxx är jättedum jag får inte låna ..... Medan ett xxx är dum i huvudet för jag får inte ..... Inte är ok.

När de säger att någon annan är dum brukar vi oftast resonera kring de olika barnens syn på det hela, men de behöver verkligen inte vara överens alltid

Tack, bra input! Och ja, det är så bra det här att man "känner" en del här på Familjeliv, man kan läsa in så mycket mer eller mindre i det som skrivs tack vare det.

Ja, vi ska bli bättre på att lyfta bort och tydligare och lugnt markera. Vi är nog tyvärr för ofta sådana som sitter still och höjer rösten istället, fast vi ständigt har ambitioner om att inte göra det...

Ja, jag ska prata med henne om det i lugn och ro. Och våga.

Fast varför får man säga att någon är dum men inte säga att någon är dum i huvudet? Är det en för barn väldigt tydlig skillnad mellan de två?

Vad säger du till dem när de går över gränsen för vad som är ok att säga?

När de säger något som inte är ok så säger jag att sånt där är inte ok att säga om andra. Man får tycka att någon är dum eller gör något dumt ibland men man behöver för det första inte alltid tala om det och för det andra så får man då isf tala om varför man tycker någon är dum. Inte bara slänga ur sig du är dum i huvudet.

Det jag försöker lära barnen är lite att göra skildnad på sak och person. Sen om jag gör rätt vet jag inte. Men det jag vill komma åt är att det är ok att tycka att någon är dum för en viss sak man inte gillar just där och då. Man måste få ha olika syn på saker och ting. Du är dum för att jag inte får gå till en kompis är ju helt ok att tycka medan du är dum i huvudet mer sätter en allmän negativ stämpel.

Sen när de blir äldre så måste de naturligvis lära sig att ta konflikter och ge kritik och synpunkter lite mer nyanserat. Jag säger inte "du är dum" till min chef när han kommer med beslut jag inte gillar men det är ju ff ok att tala om för honom att det här gillar jag inte för att... eller jag tycker du har fel för att.... Däremot är det ju aldrig ok att totalsåga hela hans person för ett beslut jag ogillar.

Jag resonerar likadant. Sedan är det en klart större utmaning att hantera sådant de säger än gör....tycker jag. Annars tycker jag att barn är rätt kreativa. Jag var häromdagen "En jättestor......FETAOST!". Behöver jag tillägga att fetaost inte är en uppskattad del av 5-åringens näringsintag . Besvärligare med vår snart 7-åring som i och med skolstarten har fått med sig ett nytt språkbruk. Prata, prata, prata.....och ge alternativ kör vi på, men svårt.

Min mellan var likadan! Han var rent ut sagt för jävlig! Började i 6-års åldern och höll i hela tonåren. Försökte tänka "Jag ÄR VUXEN, inte han!!" men man är ju inte mer än människa så utbrotten var många under hans uppväxt Titt som tätt blev han förpassad till sitt rum. Grejen var bara den att han rymde om han tyckte att alla var arga och idioter. Han var inte ett dugg rädd av sig utan kunde knata rakt ut i skogen eller ställa sig vid vägen och lifta.

Blev till slut folk även av honom men jösses vad jag har "jagat" honom på stan i senare tonåren. När han var 6 var det krig varenda morgon pga att inga kläder dög. Varenda morgon åkte varenda klädtrasa av och på, hamnade på golvet, han var förbannad och vi kom oftast försent till skolan. Spelade ingen roll hur situationen tacklades eller med vem. Var jättejobbigt att få alla "goda råd" från folk som hade enkla ungar. Gud så skönt att det är längesen nu!!! Mina andra två var tämligen bekymmersfria. 

Är inte avundsjuk på dig, TS! Kan bara råda dig till konsekvens så långt det är möjligt. Rid ut och ta en katastrof i taget! Det blir bättre!

Det är ju himmelsvid skillnad på de orden och kanske nåt att förklara när man tycker det ena ordet är ok och det andra inte. 

Jag tycker ofta människor är dumma, men inte dumma i huvudet för det.

Dessa bitar var jag oxå mycket konsekvent med! Hade otaliga samtal med honom om att det faktiskt t om är förbjudet att säga "Du ÄR.... (något fult ord)" men man får säga "Jag TYCKER......" och därefter varför man tycker. Det gav så småningom resultat och han har det i sig än idag.