Vi med BF Juni 2015

Hej!

Jag är helt ny här på sidan, och i tråden förstås. Jag är idag 38+1, har haft en väldigt okomplicerad graviditet bortsett från att jag redan i vecka 10 fick foglossningar.
Nu på sista tiden har jag jag haft en hel del SD, det har tryckt på nedåt och sedan försvunnit. Fogarna har varit väldigt medgörliga sedan jag blev sjukskriven för drygt 2 veckor sedan. Men för några dagar sedan var jag illa tvungen att springa ca 100-150 meter... Vilket jag fick äta upp på en gång och ångrade mig. Kunde inte gå, ställa mig upp, sätta mig ned, ligga ned... ja, allt var ren och skär smärta på framsidan av magen, ned i underlivet och vidare ned i låren. Bebis mår bra och rör på sig och försöker hitta sin väg ut genom mina revben. Denna smärta lyckades jag iallafall tygla med TENS och vetekudde, och igår var den som bortblåst. Inatt däremot vaknade jag av att jag hade hemskt ont i underlivet, på framsidan eller vad man ska säga. Ena benet hade domnat bort. Fäste mig inte så mkt vid det, utan tänkte sömndrucket att jag nog hade legat för länge på den sidan, och vände på mig. Vaknar några timmar senare med samma domnande känsla i benet, och ont i hela bäckenet. Fortfarande så tänkte jag att det nog inte var något förutom fogarna som spökade.
Dagen har gått, jag har haft ont till och från i olika styrkor från molande till mer skärande smärta. TIll och med när jag var ute och körde och skulle växla fick jag ont, det har aldrig hänt förut. 
Har någon varit med om liknande (jag har inte orkat läsa igenom hela långa tråden)? Kan jag kanske våga hoppas på att det kan vara på g?

Vad tror ni?

Åkte in till förlossningen idag, pga att jag tyckte att det stack ut något ur slidan. Svägerskan är bm, var orolig för att det kunde vara navelsträngen som stack ut och tyckte att jag skulle pka in omedelbart. Sagt och gjort, givetvis blev jag väldigt nervös (har bf nu på lördag) och allt blev verkligt.

Hur som helst var det inga som helst problem, allt såg väldigr bra ut.

Råkade visst skicka för tidigt.

Men under undersökningen kunde bm konstatera att jag var lite öppen och hon kunde känna huvudet på bebis.

Slemproppen har med största sannolikhet gått då jag haft lite klumpar som kommit de senaste dagarna.

När vi kom hem så vet jag inte om det var min nervösa mage som behövde få utlopp, eller om det faktiskt är tarmarna som förbereder sig. Men jag var tvungen att mer eller mindre springa på toaletten för att hinna.

Bm sa att det kan ta upp till 2 veckor, men hennes känsla var att det blir tidigare. Hur skulle ni tolka de "tecken" som har varit hittills? Börjar bli skapligt nervös, men ändå uppspelt :)

Inatt kom vår lilla tös äntligen ut! 6 dagar över tiden, men det var det helt klart värt. Blev igångsatt pga långvarig vattenavgång, vilket kanske inte var vad jag hade räknat med, men efter 3 doser så satte värkarna fart på riktigt. Efter 5 och en halv timme från att värkarna satte igång så var hon ute! Helt ofattbart är det :)