vi har nu plussat tråd 2 från "Någon mer som precis har fått mf och vill försöka igen?"

Har ingen direkt känsla för var det är men det är så mycket pojkar i släkten så jag har svårt att tro att det skulle bli något annat, skulle bli rejält chockad om det var en tjej.

Hade du någon känsla för vad det skulle bli med sonen?

Jag har faktiskt vågat mig på att köpa de första kläderna till bebis! Kändes jättekonstigt och lite "förbjudet" att handla men är så trött på att vara rädd för att något ska hända. Tänkte att om jag handlar något så blir det som att tvinga mig själv till att tro på att det ska gå bra.

Ja, det får nog bli BB-kläder. Blev en fleece-overall som jag gissar kommer behövas de första veckorna (om det inte plötsligt blir väldigt varmt i april), två par byxor och två bodys. Man har glömt hur små de är när de föds, verkligen små mini-kläder!

Sonen trodde jag skulle bli en tjej så det var ju helt fel. Ska bli kul att se om du har rätt i att det är en kille. Vilket datum var det du hade RUL?

Vecka 20 nu så halvvägs nu men blir det som med sonen är det mindre än halva kvar eftersom han kom två veckor innan BF.

Som Cayenna skriver, det är helt ok att vara orolig och negativ här! Det är ju därför den här tråden finns, för att vi med tidigare mf förstår hur det känns och inte tycker att man "förstör stämningen" genom att prata om mf.

Det där med mycket flytningar känner jag igen, så många gånger har jag tänkt att nu börjar det blöda och sprungit på toa. Jag var väldigt trött de första två veckorna, sen blev det bättre för att komma tillbaka några veckor senare. Symtomen går upp och ner men jag vet att man oroar sig jättemycket så fort det känns annorlunda.

Jag var också inställd på att det inte skulle gå vägen, tänkte att jag skulle bli mindre besviken då och tänkte att OM det skulle gå bra så skulle det bli en positiv överraskning. Tror det är helt normalt att tänka så för att försöka skydda sig själv. Mitt MA kom ju i vecka 12 och det kändes som en seger att komma förbi den veckan, tror det kommer vara samma för dig när du passerat vecka 8-9.

Jag har också haft ont i magen runt de veckorna du är i nu, fick som ordentliga kramper. Blev också rädd för det värsta men det försvann och bebisen sparkar ju fortfarande runt i min mage.

Bra att du ringer BM, kanske kan du få komma och lyssna på hjärtat och på så sätt bli lite lugnare!

Tack, det känns helt overkligt att ha kommit så långt! Min BM sa att om jag går två veckor över tiden så kommer det kännas som jag gått över fyra då hjärnan liksom är inställd på att det ska bli innan BF. Jag försöker dock tänka att det blir vid BF +/- två vekor så får vi se. Sonen vägde under tre kilo så blir kul att se hur stor denna blir.

Vecka 11 är ändå en bit på väg även om jag förstår att du fortfarande är jätterädd! Har du KUB eller UL snart?

Vet inte vad det är som ger såna kramper men det händer ju så mycket konstigt när man är gravid utan att man vet varför, har iaf inte känt av det på några veckor nu. Nu är det mest ligamenten som "hugger" till när jag rör mig för plötsligt.

Så härligt med fredag, bara helgen kvar och sen är det RUL. Det är inte ofta man verkligen längtar till måndag!

I dag var första gången som någon som inte vet om graviditeten la märke till magen och sa grattis, det var en fröken på sonens dagis. Kanske dags att inse att det inte går att dölja längre? Tur att det är RUL på måndag, förhoppningsvis är det slut på allt smygande efter det.

Tur att det är fredag då. Det brukar ju alltid kännas lite lättare att vara trött på en fredag. Hoppas du mår bättre under dagen!

Grattis och välkommen!

Alla graviditeter är olika så försök att inte oroa dig över det! För mig har denna graviditet har varit väldigt lik den som slutade med MA i vecka 12, förutom att symtomen då försvann väldigt plötsligt vilket de inte gjort nu. När jag väntade min son mådde jag helt annorlunda så hur graviditeten känns säger inte så mycket om hur det kommer gå.

Ja, så var det för mig också. Mådde mest illa och var mest trött när det blev MA, nu har jag också mått dåligt men det var faktiskt värre då. Med sonen mådde jag så himla bra hela tiden och hade det inte varit för magen och sparkarna hade jag nog knappt märkt att jag var gravid.