Hur hanterar ni.....?

Det är inte lätt. Mig tröstar det att tänka att det krävs ett litet mirakel varje gång för att det ska bli en bebis, oavsett hur gammal man är.

Jag har inget råd, men känner för att skriva av mig! Har lust att bara skrika rätt ut. Jag och min sambo har försökt i ett och ett halvt år och inget händer. Har precis blivit klar med utredningen och allt ser bra ut. Har dock fått rådet att försöka lite till innan ivf eftersom jag redan har så mkt ägg. Idag träffade jag tre barndomskompisar. Två av dem har precis fått barn, sitt andra och tredje. Den tredje kompisen är höggravid. Nu sitter jag här och är ledsen. Visste att det kunde bli så, men vill heller inte hålla mig borta när vi väl ser till att ses (vi bor i olika städer nu för tiden.) Hur klarar man av detta? Allt känns så orättvist. Jag vill också!

Inga råd från mig heller. Jag och min sambo har försökt i femton månader och senaste cykeln testade jag pergotime för första gången. Det gjorde att allt kändes mer hoppfullt än innan! Tyvärr får man väl säga, för smällen blev liksom ännu hårdare när mensen kom igår. Grät hela dagen för att det aldrig aldrig aldrig kommer funka och nu försöker jag samla ihop mig innan jag går till jobbet. Får för mig att det är så de flesta gör? Biter ihop och kommer igen... men hur länge orkar man egentligen?

Det är nog så folk gör, ja - biter ihop och kör vidare. Har du nå strul med ägglossningen eftersom du får testa pergotime?

Hur har det gått för er? Vi har nu fått första tiden på IVF-kliniken, i mitten av januari. Infosamtal, provtagning & VUL. Känns nervöst, men vill att det ska komma igång nu! Julen hat vart lite jobbig - det var ju förra julafton jag tog positivt gravtest, och var så glad.... Ett helt år har gått nu, och ingenting har hänt. Hoppas situationen är en annan nästa jul....

Jag har testat tre pergokurer under hösten utan att lyckas. Börjar tro att jag inte bara har pco utan även endometrios. Känns ju inte alls orättvist... Ska hur som haver ta kontakt med min gyn i veckan och se hur vi går vidare. Jag har bara gjort vul innan så det krävs väl vidare utredning innan något händer.

Skönt för er att komma igång. Hoppas allt går bra!

Var inte orolig. Det finns hjälp att få. Kolla in dr Yang www.chinesemedicalcenter.se/page_se/ofrivillig_barnloshet_och_ivf.html

Vi försökte i nästan 3 år innan vi fick lov att ta en paus i november -14 då jag fick diagnosen endometrios. Nu har vi i alla fall fått en förklaring till varför det inte har blivit någonting. Mina härdar sitter (satt då de är bortopererade nu) vid livmodertappen, så det är med största sannolikhet därför det inte har blivit någonting. Nu är jag under behandling till maj och efter det tänkte vi försöka igen.

När jag fick diagnosen kändes det som om hela min värld rasade samman. Det kändes som jag fick min dödsdom, typ. Jag har googlad och läst att många blir hjälpta av att opereras, så jag hoppas att det blir likadant för mig.