Ni som haft nära anhörig som tagit livet av sig

Min pappa sköt sig i huvudet när jag var liten. Det var hans beslut, han ville inte vara med längre. Inget att göra åt. Det är väl ungefär så jag har tänkt.

Puffar.

........

Min pappa tog sitt liv han var 44 år, jag var 20 år. Han var bipolär och hade mått dåligt länge (många många år) och det blev sämre och sämre. Han åt medicin, men slutade på eget initiativ.

Han hängde sig i ett träd i skogen.

Jag tycker inte att det är en feg handling, men mycket sorgligt att han inte såg någon annan utväg.

Jag känner ingen ilska, bara sorg. Men nu har det gått nästan 15 år och jag känner att jag har bearbetat detta.

Min före detta sambo hade mått väldigt dåligt i många många år pga av hans uppväxt och föräldrar som drack mycket. Det gjorde att han stängde in sig. Han började att ta droger som Marijuana och andra dämpande tabletter.
Det slutade med att han fick en diagnos social fobi men han gick aldrig någon utredning om han hade ADD eller aspergers syndrom.
Som när han senare 30 år gick i KBT där de förmodade att de hade någon form om detta.
Många av hans syskon och även syskonbarn fick många utredningar av detta.
ADD, ADHD, Aspergers syndrom m.m men inte han.
Denna utredning skulle han stå i kö och skulle ta väldigt lång tid.

Jag och han levde i 7 år ihop. Han mådde också väldigt dåligt i perioder. Vissa dagar var jättebra medans andra dagar var mycket dåliga då han bara låg i soffan och inte orkade göra någonting.

Under de tre sista åren började han att ta olika mediciner som han läste på internet om och skickade hem i postlådan. Han fick även ut mediciner ifrån vct som oxå skulle vara någon hjälp för hans ångest.
För mig var det 3 hemska år. Vissa dagar efter jag slutat mitt arbete låg han medvetslös i sängen och en annan gång fick han en psykos som gjorde att han trodde att folk gick runt i hans lägenhet och filmade honom.

Jag körde in honom till psykakuten, kramade om honom och sa att allt skulle ordna sig. Hans energi ifrån honom var så maktlös. Efter en vecka på psyk hade han tagit beslutet om att ta sitt eget liv.

Detta gjorde han genom att hänga sig själv i källaren i lägenhetshuset.

Fick ett antal missade samtal under natten då en granne hade hittat honom då de ringt polisen.
 
Detta var för 2 år sedan nu men har försökt att gå vidare, men det är svårt eftersom man skulle viljat ge mer hjälp till honom.

När varken psykakut eller mobila team kan hjälpa till som de säger att de ska vet jag inte vad man ska göra mer än att försöka stötta sådana personer som verkligen behöver hjälp!
Men han har det säkert mkt bättre nu på andra sidan än va han hade här på jorden. Vem vet han kanske återföds någon gång. ;)

Jag känner mig delvis så... Min bror dog i höstas, av akut alkholförgiftning, det var kanske inte riktigt självmord men känns som att han innerst inne ville detta när jag tänker på det nu och pratar med hans kompisar...

Jag blev riktigt chockad och är fortfarande, har nog inte riktigt förstått det än... Han har mått psykiskt dåligt större delen av sitt liv, och ätit massor av mediciner, mot det och hans adhd som blev konstaterad på senare år... Jag trodde att det var som tidigare att han hade en svacka men skulle snart må bättre som tidigare ggr, men han mådde mycket sämre än jag trodde, och har nu ångest över att man var så egoistisk, vi hade fått andra barnet och hade fullt upp med sig själv, om man ändå kunde backa i tiden!! Jag tror nog att jag inte kunnat förändra det som hänt, men önskar att jag visat honom hur mycket jag bryr mig, han kände sig nog väldigt ensam, min enda bror!!! ð??¢