För tidig utlösning - min resa
Ja, var börjar man. För snart tio år sen träffades jag och min sambo. Vi har sen dess varit ett par, förlovat oss, byggt hus, rest och nu väntar vi vårt andra barn. Livet har varit på en pinne kan man säga, förutom mitt prikära problem.
Klart att det har skapat viss frustration men hon har aldrig visat några tecken på misströst, ilska eller irritation. Tvärtom har hon haft en uppmuntrande attityd till det hela. Varpå tiden runnit iväg..
Med för tidig utlösning menar jag ejakulering redan efter första "jucket". Oralsex går hur bra som helst, likaså handpåläggning. Hittills har vi testat det mesta men det går absolut inte att gå hur långt som helst då spänningen försvinner och hon tappar lusten.
Vi båda ser bra ut (om nu det spelar någon roll), skäms inte för nakenhet eller är speciellt stressade över situationen. Men dom gånger det har fungerat för oss så har vi haft otroligt roligt. Så nu tänkte jag ta vården till hjälp för att lösa detta.
Steg ett är att kontakta sin vårdcentral. Bemötandet av vårdcentralen var långt över förväntan. Hon lät väldigt glad och upplyftande till att jag vågat ringa. Definitivt en kick för mig som gör att detta känns som rätt väg att gå.
Så om en vecka ringer en kvinnlig läkare för att intervjua mig så att vi kan gå vidare därifrån. Min "resa" om vårdhjälp vid för tidig utlösning tänkte jag dela med mig här. Tanken är att andra med liknande problem ska våga prata om det öppet med vården utan att skämmas.
PS Jag skulle kunna skriva massor om våra försök, levnadsstil mm men då förlorar tråden fokus tycker jag. Vi är rätt vanliga kan man säga.