PernillaW82

Äldre 7 Sep 21:55

72 svar

Ni adopterade vuxna!

Ni adopterade vuxna, hur ser er relation ut till era adoptivföräldrar i vuxen ålder?
Jag adopterades, svenskadopterades 1982, är alltså idag 32år gammal.
Har vuxit upp med foster syskon & en lillebror som adoptiv föräldrarna till slut fick efter att försökt bli gravida i många långa år.
Har idag själv 3 egna barn & sambo, vi har ett bra liv!

Däremot har jag sedan över ett år tillbaka ingen kontakt med mina adoptiv föräldrar längre. Pga att min adoptiv mamma inte fick styra & ställa som hon ville i min familj. Dessutom har hon försökt att förstöra förhållandet mellan mig & min sambo, av ngn andledning tål hon inte honom har aldrig gjort. Detta har hon tydligt visat genom att baktala honom & med hela sitt kroppsspråk.

När jag sa ifrån till henne, rejält, har hon sedan dess total ignorerat oss. Hon har gjort sina fula försök att kontakta mig men tydligt visat att hon avskyr min sambo. Och han har inte gjort det minsta fel!
Tex skickade hon ett julkort i julas adresserat till alla i familjen förutom min sambo!

Min adoptiv pappa vinkar & hälsar när man möter honom, stannar & pratar typ väder & vind med min sambo när de springer på varann men inte mer än så.....men alltid ngt.

Min adoptiv mamma har alltid varit en sådan som vet allt om allt & kan allt bäst, allt ska vara enl hennes regler annars är man inte ens vatten värd. Vet hur mkt jag tassade på tå kring henne som liten bara för att vara henne till lags. Jag kan räkna på en hand hur många ggr hon sagt att hon älskar mig under mina 32år.

I tonåren var jag väl lite av en rebell, men inte mer än normalt, då hotade hon med att hitta ett annat hem till mig om jag inte skärpte till mig eller om det inte passade! Det var ju det sista jag som adopterad behövde höra, det är ngt som faktiskt etsat sig fast i min själ för resten av mitt liv. Precis som att jag var ngt att ha när det var på hennes premisser & villkor - men inte annars. Man kan säga att det knappast rört sig om ovillkorlig kärlek.! Utan allt har varit på hennes villkor.

För lite över ett år sedan fick jag nog av henne & sa att jag inte vill ha ngt med henne att göra så länge hon beter sig illa - hon försökte även dra med sig andra släktingar- hennes ena syster har väl gått med i hennes allians - och kör på samma sätt. De kan inte ens säga hej eller lyfta upp handen när man möts.
Istället är det kalla blickar & tisslande & tasslande.......
Efter 31år är man bara en påse skit & barnbarnen är ju stora nu så de klarar hon sig utan har jag hört henne uttrycka sig via säkra källor.

Det är tydligen mig det inte går att prata med, jag är dramatisk & överdriver & lyssnar inte......det går tydligen inte att resonera med mig.

Till saken hör att jag försökt prata med henne, gick hem dit, men fick då höra att det var deras hem & jag var inte välkommen att dyka upp där hursomhelst & de bestämde vad som skulle diskuteras i deras hem & inte & fick en dörr ingensmälld i ansiktet.

Min pappa ser genuint ledsen ut när man springer på honom, men ändå gör han inget för att förändra situationen - feg. Han har iofs alltid varit som en toffel inför henne.

Jag skulle ALDRIG ge upp mina barn aldrig & skulle aldrig säga eller agera på detta sätt emot dem NEVER.!

Jag känner att jag försökt lösa detta men eftersom jag blivit avvisad då har jag lagt ner. Nu säger mina äldsta barn att de saknar sin MORFAR!
Vad hade nu gjort i det här läget.? Jag vet inte varken ut eller in - vet bara att jag knappast kan betyda speciellt mkt för dem eftersom de så lättvindigt slutat bry sig totalt & avvisat mig när jag försökt lösa allt detta, det är så mkt mer än jag beskrivit här, detta är bara i stora drag - hon har gjort mkt mer än såhär.

Tex förlöjligar hon gärna mig eller hånar mig endast för att trycka ner mig, har jag gjort ngt bra är det alltid någon annan som gjort det bättre, har jag ny hårfärg är det alltid ngn annan som klär bättre i den färgen osv, har jag blivit befordrad på jobbet är det alltid ngn annan som förtjänar det mer osv osv.

Vad är det för fel på henne och vad hade ni gjort i det här läget?

Anonym (Jag)

Äldre 14 Oct 01:51

#51

Anonym (KAF) skrev 2014-10-14 01:10:23 följande:

Mycket välformulerat! Ett inlägg som skulle kunna kopieras och postas i diverse trådar här på FL. Saklig ton har det inte varit mycket av i denna tråd... (Därmed ej att förringa personliga upplevelser och trauman.)

Tack! ${#emotions_dlg.flower}$
Ja, det blir ju så mycket enklare att hålla sig till sak när man diskuterar en sakfråga

Inte bara argument i stil med: "Alla jag känner säger att..." eller "Det vet ju alla att..." alternativt rena personangrepp

Anonym (adopterad)

Äldre 14 Oct 06:49

#52

Det här med vad som är representativt är väl inte en helt enkel fråga. Det är väl en hel del som måste tas i beaktande.

När adoptionen skedde i tid (dvs under vilket årtionde).

Hur gammal den adopterade var vid adoptionen.

Vilket land den adopterade kommer ifrån.

Hur adoptivfamiljen ser ut i sin sammansättning: om det finns biologiska barn eller ej, åldern på adoptanterna och självklart deras egen bakgrund och skäl till adoptionen, om familjen utsatts för skilsmässa, missbruk eller andra svårigheter.

Åldern på den adopterade i den här typen av diskussioner - jag hade t ex skrivit på ett helt annat sätt för några år sedan. En återresa, egna barn eller andra större händelser i livet kan börja få en att fundera i andra banor.

Det är nog få som skulle argumentera att adoptionen ligger till grund för alla typer av problem man stöter på, men det vore samtidigt naivt att tro att den inte spelar någon roll alls och jag tror att det separationstrauma, som trots allt alla adopterade varit med om, kan ha avsevärd betydelse i hur man hanterar livets alla händelser och beroende på hur kompetenta adoptivföräldrar man har haft kan denna betydelse variera i grad.

Jag betvivlar inte min mammas kärlek en sekund, men jag ställer mig oerhört tveksam och kritisk till hennes föräldrakompetens.
http://parrishmiller.com/narcissists.html

Man måste också minnas att många adopterar kommer in i en familj som i de allra flesta fall gått igenom allt vad en ofrivillig barnlöshet innebär för ett par; både mannen och kvinnan har troligtvis haft en ganska svår tid där omvärldens förväntningar och deras egen syn på sig själva som människor måste satt vissa spår och att detta inte skulle spela någon roll när väl det väl har fått ett barn finner jag ganska osannolikt. Åter igen - ju mer kompetenta de föräldrar de är, desto mindre roll behöver det spela.

Adopterade är inte en homogen grupp, men det är ett faktum att det finns vissa saker som alla har gemensamt och dessa saker har i olika hög grad inverkan på våra liv och att säga att INGET har med adoptionen att göra är lika missriktat som att skylla adoptionen för allt.

De problem som beror på adoptionen kanske ska hanteras på ett annat sätt än problem som inte är direkt knutet till den. Svårigheten är väl att utröna vad som är vad.

Det är framförallt kontraproduktivt att ständigt bemöta en adopterad som funderar över sin adoption med ständiga jämförelser med de problem som alla går igenom, speciellt om syftet är att förringa adoptionens roll.

Anonym (K)

Äldre 14 Oct 12:55

#53

Jag har egentligen inte i den här tråden att göra, och håller tyst om ni ber mig, men jag undrar lite om ni tror att det har förändrats, att de barn som adopteras nu kommer att vara där ni är nu om trettio år, eller om deras situation är annorlunda, och i så fall varför. Och vad ni (ja, jag pratar om er som en grupp, men jag tänker "ni" som i individer, inte representanter) skulle vilja se för åtgärder. Totalt stopp för alla adoptioner? Alla utlandsadoptioner? Bättre föräldrautbildning? Hårdare granskning och krav på adoptanter?

Anonym (Jag)

Äldre 14 Oct 14:46

#54

Anonym (adopterad) skrev 2014-10-14 06:49:37 följande:

Det här med vad som är representativt är väl inte en helt enkel fråga. Det är väl en hel del som måste tas i beaktande.

När adoptionen skedde i tid (dvs under vilket årtionde).

Hur gammal den adopterade var vid adoptionen.

Vilket land den adopterade kommer ifrån.

Hur adoptivfamiljen ser ut i sin sammansättning: om det finns biologiska barn eller ej, åldern på adoptanterna och självklart deras egen bakgrund och skäl till adoptionen, om familjen utsatts för skilsmässa, missbruk eller andra svårigheter.

Åldern på den adopterade i den här typen av diskussioner - jag hade t ex skrivit på ett helt annat sätt för några år sedan. En återresa, egna barn eller andra större händelser i livet kan börja få en att fundera i andra banor.

Det är nog få som skulle argumentera att adoptionen ligger till grund för alla typer av problem man stöter på, men det vore samtidigt naivt att tro att den inte spelar någon roll alls och jag tror att det separationstrauma, som trots allt alla adopterade varit med om, kan ha avsevärd betydelse i hur man hanterar livets alla händelser och beroende på hur kompetenta adoptivföräldrar man har haft kan denna betydelse variera i grad.

Jag betvivlar inte min mammas kärlek en sekund, men jag ställer mig oerhört tveksam och kritisk till hennes föräldrakompetens.
http://parrishmiller.com/narcissists.html

Man måste också minnas att många adopterar kommer in i en familj som i de allra flesta fall gått igenom allt vad en ofrivillig barnlöshet innebär för ett par; både mannen och kvinnan har troligtvis haft en ganska svår tid där omvärldens förväntningar och deras egen syn på sig själva som människor måste satt vissa spår och att detta inte skulle spela någon roll när väl det väl har fått ett barn finner jag ganska osannolikt. Åter igen - ju mer kompetenta de föräldrar de är, desto mindre roll behöver det spela.

Adopterade är inte en homogen grupp, men det är ett faktum att det finns vissa saker som alla har gemensamt och dessa saker har i olika hög grad inverkan på våra liv och att säga att INGET har med adoptionen att göra är lika missriktat som att skylla adoptionen för allt.

De problem som beror på adoptionen kanske ska hanteras på ett annat sätt än problem som inte är direkt knutet till den. Svårigheten är väl att utröna vad som är vad.

Det är framförallt kontraproduktivt att ständigt bemöta en adopterad som funderar över sin adoption med ständiga jämförelser med de problem som alla går igenom, speciellt om syftet är att förringa adoptionens roll.

Jag håller med om mycket av det du skriver. Jag är inte alls intresserad av att förringa någon - men man måste få ha en annan uppfattning utan att bli lynchad. Jag tror att adoptionen får olika stor påverkan för olika människor beroende på vilka andra faktorer som spelar in i en persons liv. En "vanlig svensk" person har också olika upplevelser som format dem, det kan vara en skilsmässa, förlust av en anhörig, mobbning, att ha flyttat mycket under uppväxten, alkoholism i familjen, att ha bott i fosterhem etc etc. För min del är adoptionen bara ytterligare en (ganska liten) faktor i mitt liv som har format mig till den jag är. Jag var som sagt 2 månader när jag kom och förstår självklart att det är annorlunda för någon som var äldre och hamnade i en dysfunktionell familj.

Jag har en jättenära relation till min familj och känner inte igen mig alls i det många skriver. När ts undrar hur våra relationer ser ut i vuxen ålder, ville jag berätta om min upplevelse (som alla andra gör).

Jag tror att adoption kan påverka folk jättemycket och knappt alls, beroende på omständigheter. Det jag ställer mig skeptisk mot är att vissa antyder att de flesta adopterade mår jättedåligt med stöd av en undersökning gjord på personer mellan 16 och 27 år som visar att det finns en överrepresentation i självmordsstatistiken där 0,3 % av adopterade jämfört med 0,1 % av infödda begår självmord.

Återigen, jag har inget syfte att förringa något - men man måste ju kunna föra en saklig diskussion utifrån det underlag som finns utan att folk går till personangrepp.

Anonym (adopterad)

Äldre 14 Oct 14:59

#55

Anonym (K) skrev 2014-10-14 12:55:48 följande:

Jag har egentligen inte i den här tråden att göra, och håller tyst om ni ber mig, men jag undrar lite om ni tror att det har förändrats, att de barn som adopteras nu kommer att vara där ni är nu om trettio år, eller om deras situation är annorlunda, och i så fall varför. Och vad ni (ja, jag pratar om er som en grupp, men jag tänker "ni" som i individer, inte representanter) skulle vilja se för åtgärder. Totalt stopp för alla adoptioner? Alla utlandsadoptioner? Bättre föräldrautbildning? Hårdare granskning och krav på adoptanter?

Jag tror att situationen kommer vara annorlunda på en del sätt - idag är det inte lika "exotiskt" att inte vara vit. Dock kommer de fördomar som drabbar vissa invandrargrupper att drabba de adopterade som har liknande utseende. Vidare kommer icke-vita adopterade ständigt fortsätta behöva redogöra för sin bakgrund och existens, samt på basis av utseendet tillskrivas en kultur som de inte har någon förankring i.

Ja - föräldrautbildningen kan säkert förbättras, men jag har inte så god insyn i hur den är utformad idag. Jag tror det är mycket viktigt att dels undervisa föräldrar i hur man hanterar ett barn med anknytningsproblematik, dvs ett barn som framtills ankomsten inte haft någon lyckad anknytning och vilka spår det faktiskt sätter.

Jag tror det är oerhört viktigt att prata om gränser - hur man som adoptant förhåller sig rent fysiskt till den adopterade - många av oss vittnar om övertramp och objektifierande.

Jag tror att adoptionsbyråerna i Sverige måste våga tillstå att korruption faktiskt existerar och vågar sätta bättre press på adoptionsbyråerna i adoptionsländerna, så att framtida adopterade inte ska få samma problem med sina röttersök. Jag hoppas att utlandsadoptionerna minskar, främst för att i en idealisk värld har kvinnor makten över sina kroppar och förutsättningarna att behålla sina barn.

Vad gäller sociala adoptionsutredningar som finns det väl inget som tyder på att socialen gör ett grundligare jobb i dessa fall än de utför i andra fall? I alla andra fall (jag har sedan många år arbetat inom ett område med mycket tät kontakt med soc) präglas soc. av stor personalomsättning, stress och bristande rutiner. Vidare är min uppfattning att många socionomer är ungefär lika kunniga i ämnet adoptioner som gemene man. Jag grundar detta på den typ av frågor som man som adopterad kan få av just sociala handläggare - både som privatperson, men även när man ställt upp som "expertpanel" i egenskap av just adopterad.

För att över huvud taget det ska bli någon vettig diskussion som kan leda vidare till bättre kunskap måste folk släppa prestigen och våga ta in allas åsikter, inte bara de åsikter som gagnar egenintresset. Många adoptanter upplever sig påhoppade personligen när man diskuterar adoption ur ett mer kritiskt synsätt, för att inte tala om adoptionsbyråerna (som säkert ofta består av många adoptanter, för övrigt). Man måste kunna prata om adoption ur ett politiskt perspektiv, ur ett psykologiskt perspektiv utan att allt reduceras och avfärdas som anekdotiska enskilda fall.

PernillaW82

Äldre 14 Oct 15:29

#56

Anonym (Tråkigt) skrev 2014-10-13 22:49:40 följande:

Menar inte att adoptivbarnen skall vara tacksamma för att de blivit adopterade, men tacksamma för att de blivit väl behandlade av sina föräldrar precis som barn med sina biologiska föräldrar. Min mor (biologisk mor) har varit väldigt kärleksfull mot mig vilket är något man inte kan säga om min far och för hennes kärlek är jag tacksam.

Det hade varit extremt respektlöst och vidrigt att säga att jag inte älskar henne och att hon är en självisk idiot. Att du ens försvarar TS är makalöst.

Sedan kan man åtminstone skatta sig själv lycklig att man kommit till ett av de tryggaste länderna i världen istället för att växa upp i fattig slum på andra sidan jordklotet.

(Jag har varit i ett förhållande med en adopterad tjej så helt okunnig är jag inte.)

Då kan jag meddela att jag är född i Sverige utav svenska föräldrar & därmed svenskadopterad av ett svenskt par!

Så jag har 'inget land' att åka tillbaka till som du så vackert uttrycker dig!

Och jag har aldrig sagt eller skrivit att min mamma älskar mig - däremot har jag aldrig känt mig älskad i överhuvudtaget utav henne. Inte på ett genuint sätt, det har jag aldrig känt i överhuvudtaget!!

Jag tycker det låter som om du brottas med en hel del problem, du är ju född utan empati, stackars dig!!

Anonym (Tråkigt)

Äldre 14 Oct 15:48

#57

PernillaW82 skrev 2014-10-14 15:29:53 följande:

Då kan jag meddela att jag är född i Sverige utav svenska föräldrar & därmed svenskadopterad av ett svenskt par!

Så jag har 'inget land' att åka tillbaka till som du så vackert uttrycker dig!

Och jag har aldrig sagt eller skrivit att min mamma älskar mig - däremot har jag aldrig känt mig älskad i överhuvudtaget utav henne. Inte på ett genuint sätt, det har jag aldrig känt i överhuvudtaget!!

Jag tycker det låter som om du brottas med en hel del problem, du är ju född utan empati, stackars dig!!

Om din mamma inte har sagt och visat att hon älskar dig så förstår du väl att jag inte talar om sådana som du? Jag åsyftar fortfarande de som SJÄLVA inser att deras fosterföräldrar älskar dom men samtidigt hatar föräldrarna i gengäld - av ingen anledning annat än att de anser sig ha blivit "stulna" ifrån sin fina kultur.

PernillaW82

Äldre 14 Oct 16:25

#58

Anonym (Tråkigt) skrev 2014-10-14 15:48:26 följande:

Om din mamma inte har sagt och visat att hon älskar dig så förstår du väl att jag inte talar om sådana som du? Jag åsyftar fortfarande de som SJÄLVA inser att deras fosterföräldrar älskar dom men samtidigt hatar föräldrarna i gengäld - av ingen anledning annat än att de anser sig ha blivit "stulna" ifrån sin fina kultur.

Fast jag tyckte att du skrev något i stil med: Förstår inte ens hur du kan försvara TS!

Och jag är ju trådstartaren här i detta ämne!

Jag anser mig inte ha blivit stulen från ngn kultur eller land etc.

Däremot känner jag mig som den där dockan någon beskrev, som en förlängning utav min adoptivmamma - bara för att hon ville ha ett barn!

Något mer än så är det inte, varken mer eller mindre, hade hon älskat mig hade hon väl både visat & sagt det.

Enl mig är det handlingen som mest visar hurvida man älskar någon eller inte!

Och jag tror inte att någon skulle känna sig älskad om man blivit krympt, nedvärderad, avvisad & kastad på 'tippen'?!

Den vita staden

Äldre 15 Oct 13:11

#59

Behöver knappast kommenteras. Talar tyvärr för sig själv.

Varken kommunist eller islamist, men något konservativ kristen antirasist

Den vita staden

Äldre 15 Oct 13:21

#60

Lättare att Läsa:

ATT LEVA SOM ADOPTERAD

ADOPTIONEN
? stulen/kidnappad/såld
? Kommodifierad
? Raderad bakgrund
? dokumenterad som föräldralös även när man har familj
? Tvångsmigrant
? Förlust/utsuddande av namn, kultur, språk, religion, den egna identiteten
? brist på uppföljning
? bristande granskning av adoptioner
? bristande hemutredningar (vissa hamnar tex hos pedofiler och/eller folk med psykisk ohälsa)

URSPRUNGSFAMILJEN
? ifrågasatt
? demoniserad
? osynliggjord
? målas upp som utsatt/fattig/bristfällig/utan kärlek/missbrukande/mindre värd
? krav på tacksamhet för att de lämnade bort en
? försvunnen
? skuldbeläggs när den adopterade mår dåligt (medan när det går bra, så lyfts adoptionen fram)

ADOPTIVFAMILJEN
? familjens biologiska barn vs adopterade barn
? krav på tacksamhet för att man fått leva, för att man adopterades
? lojalitet/ovilja att såra gör att den adopterade inte visar känslor/lyfter frågor och tankar kring ursprung/den egna adoptionen osv.
? Adopterade som bryter med sina familjer förlorar ofta hela släkten och blir helt ensamma, utan familjeband
? känslan att vara rättslös/utlämnad
? övergrepp/gränslöshet/utnyttjande
? hot om att bli bortlämnad på nytt
? rasism/exotisering/fetischism

SAMHÄLLET
? mobbning
? Diskriminering.
? Fördomar
? rasism
? exotifiering
? krav på tacksamhet för att man fått leva/fått det bättre/en chans/materiellt välstånd/utbildning
? ifrågasättande av nationell tillhörighet/medborgarskap
? brist på representation i media/kultur/politik
? brist på förståelsen att adoption ska vara en skyddande praktik och inte en reproduktionsmetod

IDENTITETEN
? känslan att vara Ersättningsbarn
? rotlöshet
? splittring
? ångest inför att tvingas göra släktträd i skolan
? isolering vad gäller genetisk representation

psykologi och hälsa
? övergivandetrauma/separationstrauma
? posttraumatisk stresssyndrom
? dysfori vad gäller ras/etnisk tillhörighet
? ethnic identity disorder? Överrepresentation vad gäller självmordsförsök, självmord, missbruk, självskadebeteende, depression och kriminalitet
? Överrepresentation inom psykiatrisk vård
? Får inte sörja förlusten av våra familjer.
? brist på kunskap om den gentiska bakgrunden och ärftliga sjukdomar etc.
vård
? brist på kunskap om adopterades behov inom psykiatri
? brist på kunskap om hur bemöta adopterade
? brist på kunskap om adopterades eventuella särskilda behov vid graviditet och förlossning

blandat
? att sakna kunskap om sin bakgrund, att inte veta om ens födelsedatum stämmer, om namnen på ens föräldrar är sanna, om man har syskon
? lägre utbildningsgrad än majoritetssvenskar
? lägre inkomst än majoritetssvenskar
? bildar mer sällan egna familjer än majoritetssvenskar
? gifter sig i lägre grad än majoritetssvenskar
? Adoption stannar inte med oss själva, den påverkar också nästkommande generationer

juridiskt
? brott mot barnkonventionen och barns rätt till kunskap om den egna bakgrunden
? ingen hålls ansvarig när illegala adoptioner uppdagas

röttersök
? rädsla att såra adoptivfamiljen om man söker
? rädsla att riva upp den första familjen om man söker upp den
? de svenska adoptionsbyråerna erbjuder ingen post-adoption service
? bristfälligt stöd för rotsökande adopterade
? adopterades längtan efter rötter görs till underhållning i program som spårlöst
? vi har inte rätt till information om våra biologiska familjer
? ingen rätt till ekonomisk ersättning/stöd för post-adoption service (medan adoptivföräldrarna har rätt till 40 000 i adoptionsbidrag som utbetalas av försäkringskassan)
? adoptionsbyråerna i mottagarländerna erbjuder bristfällig post-adoption service, ljuger om dokument, undanhåller information, sprider felaktig information

återförening
? sker i hemlighet
? svårt med kommunikation, får oftast ske tillsammans med tolk
? höga kostnader för resor, tolk, översättning av dokument mm.
? präglas av skuld, skam, rädslor, oro
? ovisshet om man verkligen hittat rätt person, oro för att fråga om det är ok att göra dna-test, dyrt med dna-test

adoptivbyråerna i sverige
? för främst fram adoptivföräldrars perspektiv
? ifrågasätter kritiska röster
? utesluter kritiska röster
? brister i sin post-adoption service
? har bristfällig kompetens vad gäller ursprungsländerna
? lyfter främst fram ?glada? adopterades berättelser
? förnekar problem inom adoption

kritiska adopterade
? avstängd från adoptionsforum
? förlöjligad, hatad
? censurerad
? risk att överges av adoptivfamiljen och släkten
? beskylls för att vara arga, bittra och otacksamma
? riskerar arbete, vänskap, relationer
? mordhot

vanliga ifrågasättanden av adopterade
? så du hade hellre dött/bott på gatan än att bli adopterad?
? även biologiska familjer har sina problem
? du ska vara tacksam över de möjligheter du fått genom adoptionen
? du har fått det bättre tack vare adoptionen

Varken kommunist eller islamist, men något konservativ kristen antirasist

Ni adopterade vuxna!

INNEHÅLL