Ni adopterade vuxna!
"Nej,Jag vill inte vara en del av detta projekt, denna så kallade solidaritetsgest, denna alternativa progressiva och radikala familjebildning, detta världsmedborgarskap som ni hyllar men som jag inte har tillträde till. Jag vill inte vara ert antirasistiska alibi, er gulliga etniska docka eller er plan B. Lämna mig i fred!
Jag vill inte att ni sätter er ner och ömt berättar att jag blev bortlämnad av kärlek, och att jag blev vald av en ännu större kärlek. Att det var meningen, att guds vägar äro outgrundliga, att ödet förde mig hit. Jag är inte längre ett barn och nu vet jag att det är bullshit: Jag vet att jag blev stulen, jag och så många andra. Jag vet att mina papper förfalskades för att jag skulle kunna skickas hit, jag och så många andras. Jag vet att ni egentligen ville ha ett annat barn, och hade det inte blivit jag så hade det blivit något annat. Jag vet att jag är fullkomligt utbytbar. Jag och så många andra.
Ni säger att man inte betalar för ett barn. Men vad spelar det för roll?
Det jag ser framför mig när jag tittar i mina papper är ifyllda beställningsformulär, fakturor, kvitton, beskrivningar av önskade och oönskade barn (nej till blandbarn, nej till handikappade barn), en enkel flygbiljett och ett pass i vilket det står: Resans syfte: Adoption.
Jag vill inte höra att jag fått en andra chans. Jag vill inte höra att jag ska vara tacksam och när jag frågar varför jag ska vara tacksam vill jag inte få en lista över materialla ting som på något sätt står över rätten till mitt ursprung, min identitet, mitt modersmål, mitt genetiska arv, min familj, mig själv.
Att få vara en hel människa är visst en rätt enbart förbehållen några få, inte någon som blivit bortlämnad i ett land i tredje världen.
Jag har inte fått en andra chans, jag blev bestulen på min första chans.
Jag vill att ni ska sluta att ständigt ställa mina levnadsvillkor, min livskvalitet och min status som människa mot gatubarnets, ni vet, det där bedjande, övergivna barnet som lever på affischer som vädjar till vårt dåliga samvete. Jag är inte en av dem och har aldrig varit det. De är inte de som adopteras, och det skulle även ni veta om ni läste på.
Jag vill inte att min kritik av den alltmer väldokumenterade korrupta adoptionsindustrin ska förlöjligas genom att ni kallar mig för ett argt, bittert och otacksamt adoptivbarn. Jag vill inte att mina erfarenheter av rasism, sexism, exotism och utanförskap ska trivialiseras som någons dåliga dag. Jag vill inte att mitt sökande efter mina rötter ska beskrivas som ett svek mot mina svenska föräldrar. Jag vill heller inte att mina erfarenheter som adopterad ska avfärdas med berättelser om din vän som är adopterad, som inte alls känner som jag eller har upplevt det jag beskriver.
Det jag vill är att ni slutar att ställa oss adopterade mot varandra. Att ni slutar att tysta oss som uttrycker smärta och sorg genom att byta ut våra röster mot en glad adopterads. Att ni slutar att dölja problematisk statistik med en leende adopterad som får säga: Nämen, jag känner då inte alls igen mig. Det sägs ju att det går bra för de flesta adopterade, så sluta att vara så rädda för andra perspektiv.
Men framför allt vill jag att ni lyssnar. Tar in vad vi, som blir allt fler, och som försöker höja våra röster faktiskt säger:
Barnets rättigheter måste alltid gå först!
Barnkonventionen måste följas, Haag-konventionen måste följas, internationell adoption är alltid en sista utväg!
Mammor och pappor ska få hjälp att behålla sina barn i stället för att uppmuntras att lämna bort dem.
Oavsett om man är en lycklig eller olycklig adopterad så förtjänar man att veta att man inte blivit stulen, att man inte blivit utsatt för trafficking, att ens föräldrar inte blev lurade att lämna bort en.
Det finns ingen rätt till barn, det finns bara ett barns rätt till föräldrar. Och dessa föräldrar ska i första hand vara barnets egna. Även om de är ogifta, även om de är ensamstående, även om de är fattiga, även om de bor i ett krigsdrabbat land. Och även om de inte är vita.
Så säger jag. Så säger vi.
Vi är inte arga, bittra och otacksamma.
Vi har bara röster som låter annorlunda än de ni är vana vid att höra."