Ni adopterade vuxna!

Är född på 80-talet och adopterades som väldigt liten från Asien.

För det första vill jag säga att jag aldrig någonsin har sett mina föräldrar som "adoptivföräldrar". De har varit mina föräldrar. Punkt.

Min relation till dem har alltid varit och är fortfarande mycket bra och kärleksfull. Jag är numera vuxen och gift men min man och jag umgås ofta och mycket med mina föräldrar. 

Jag är adopterad men har kanske aldrig riktigt sett mig själv som just adopterad. Jag är uppvuxen i en vanlig svenssonfamilj, som åkte på solsemester en gång om året, åt tacos på fredagar och körde Volvo. Jag har haft närvarande och engagerade föräldrar. 

Jag är min biologiska mamma evigt tacksam för att hon valde att adoptera bort mig. Tack vare det beslutet har jag fått växa upp i en kärleksfull familj i en trygg miljö, jag har fått en högskoleutbildning och jag har fått se världen. 

Det låter ju som om din mamma inte är riktigt frisk, har hon ngn diagnos?

Tycker att du gjort helt rätt i att bryta, man förtjänar inte att bli nedtryckt och nedvärderad av en annan människa allra helst inte en förälder.

Hej TS, ledsen för sent svar. 

Jag känner igen såååå mycket som du beskriver. Jag och min bror kom till Sverige -79. Inte riktiga bröder men vi håller ihop i vått och torrt idag. 

Vår mamma sa även till oss att hon skulle lämna bort oss till en annan familj när vi var små. Det var när vi inte skötte oss. Hon hotade med det många gånger. Så att vi skulle foga oss och vara mer som hon ville. 

I dagsläget har vi en ansträngd relation. Redan igår sa hon att hon hellre ville ha döttrar, att det är min pappas fel att hon fick två söner. Döttrar har en bättre relation till sin mamma enligt henne. Man känner inte att man varken duger eller känner sig uppskattad.

När vi var små gav vår pappa oss stryk, även hon. i dagsläget skyller min pappa på att det var mamma som sa åt honom för "vi inte förstod". Barn är ju barn och måste få leka, busa.. 

Min mamma säger dock att det var pappa som slog oss, att hon inte hade med det att göra.

Det roliga är att hon var/är lärare, arbetade i skolan med lågstadiebarn. Vad hade hon gjort ifall något annat barn hade farit illa? Bit ihop eller oros-anmälan? 

Avskyr min mamma mer än något idag, för allt elakt hon sagt och gjort. Anser även min pappa feg och hunsad och föraktar allt dom står för. 

Jag har det bra själv på egna ben, har bra vänner och familj runtomkring. Men samtidigt är det tråkigt att hon är så missnöjd med oss, sina barn. 

Menar inte att adoptivbarnen skall vara tacksamma för att de blivit adopterade, men tacksamma för att de blivit väl behandlade av sina föräldrar precis som barn med sina biologiska föräldrar. Min mor (biologisk mor) har varit väldigt kärleksfull mot mig vilket är något man inte kan säga om min far och för hennes kärlek är jag tacksam.

Det hade varit extremt respektlöst och vidrigt att säga att jag inte älskar henne och att hon är en självisk idiot. Att du ens försvarar TS är makalöst.

Sedan kan man åtminstone skatta sig själv lycklig att man kommit till ett av de tryggaste länderna i världen istället för att växa upp i fattig slum på andra sidan jordklotet.

(Jag har varit i ett förhållande med en adopterad tjej så helt okunnig är jag inte.)

Om din mamma inte har sagt och visat att hon älskar dig så förstår du väl att jag inte talar om sådana som du? Jag åsyftar fortfarande de som SJÄLVA inser att deras fosterföräldrar älskar dom men samtidigt hatar föräldrarna i gengäld - av ingen anledning annat än att de anser sig ha blivit "stulna" ifrån sin fina kultur.

Lättare att Läsa:

Hej, TS.

Mycket av det du skriver som adoptivmamma gjort/gör stämmer in på min mamma. Till saken hör att jag INTE är adopterad. Jag är upp växt med mins biologiska föräldrar.

Jag har sedan jag blivit vuxen börjat fundera på vad det är för fel på tanten. Min gissning utan att ha några som helst psykologiska kunskaper är att hon är bipolär eller narcissistisk. Oavsett är hon egocentrisk, kan inte se saker ur andras perspektiv, jorden kretsar kring henne och tycker man inte som henne eller har samma åsikter som henne eller gör som hon säger så är man dum i huvudet, ouppfostrad eller uppkäftig.

Min mamma har av förklarliga skäll inte kunnat skicka bort mig däremot har hon sedan jag var 10 år dagligen hotat med att flytta ifrån oss. Jag flydde/flyttade hemifrån när jag var 16år. Det som för mig är mest irriterande är att hon kan behandla mig som skit och säger jag ifrån så blir jag utskälld för att jag inte är tacksam för allt dom (mina föräldrar gjort). Det hon inte verkar fatta är att ja jag är tacksam för hjälp Som jag fått genom livet det gör det dock inte ok att behandla mig som skit och hävda att det är i uppfostringssyfte.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag fått hjälp av mina föräldrar många gånger dock är det till 99,9% pappas förtjänst och inte min mammas.

Till saken hör att jag är 28år, väntar mitt tredje barn (dom andra är 4 och 6år) jag har varit ihop med min man i snart 9 år och vi har varit gifta i drygt 6år av dom. Jag är ingen barnungar som ska uppfostras längre och helt uppenbarligen har ju ändå tanten misslyckas totalt på den fronten eftersom jag kan säga vad jag tycker, stå för mina åsikter och vågar säga ifrån när någon försöker trycka ner mig.

En narcissistisk mors karaktärsdrag:

När jag och min bror läste detta kändes det som att det var en biografi över vår mamma... 

1. Everything she does is deniable.

2. She violates your boundaries.

3. She favoritizes.

4. She undermines.

5. She demeans, criticizes and denigrates.

6. She makes you look crazy.

7. She's envious.

8. She's a liar in too many ways to count.

9. She has to be the center of attention all the time

10. She manipulates your emotions in order to feed on your pain.

11. She's selfish and willful.

12. She's self-absorbed.

13. She is insanely defensive and is extremely sensitive to any criticism.

14. She terrorizes.

15. She's infantile and petty.

16. She's aggressive and shameless.

17. She "parentifies."

18. She's exploitative.

19. She projects.

20. She is never wrong about anything.

21. She seems to have no awareness that other people even have feelings.

22. She blames.

 

Narcissists are masters of multitasking as this example shows.

Simultaneously your narcissistic mother is

Lying. She knows what she did was wrong and she knows your reaction is reasonable.

Manipulating. She's making you look like the bad guy for objecting to her cruelties.

Being selfish. She doesn't mind making you feel horrible as long as she gets her own way.

Blaming. She did something wrong, but it's all your fault.

Projecting. Her petty, small and childish behavior has become yours.

Putting on a self-pitying drama. She's a martyr who believed the best of you, and you've let her down.

Parentifying. You're responsible for her feelings, she has no responsibility for yours.

 

23. She destroys your relationships.

24. As a last resort she goes pathetic.

 

 

"Will I Ever Be Good Enough?: Healing the Daughters of Narcissistic Mothers" by Dr. Karyl McBride

"Toxic Parents: Overcoming Their Hurtful Legacy and Reclaiming Your Life" by Dr. Susan Forward

"Freeing Yourself from the Narcissist in Your Life" by Dr. Linda Martinez-Lewi