Vi som äntligen blivit gravida i augusti 2014

Nu har jag börjat blöda på riktigt. Inte jättemycket ännu men färskt mörkrött blod. Hoppas att det finns en annan förklaring än missfall men det känns inget vidare hoppfullt nu.

Grattis Moolie!!!

Förstår verkligen dina tankar! Känner precis likadant! Lipat hur mycket som helst och är så jävla rädd för missfall!! Satt å lästa massa trådar om missfall och det kändes inte som att någon graviditet slutade lycklig.. Men häromdagen bestämde jag mig för att jag är gravid till motsatsen är bevisad.. Å har bara läst om lyckade graviditeter osv.. Känns mycket bättre nu, men jag tror fortfarande ibland att jag bara inbillat mig allt. Måste gå å titta på mitt graviditetstest hela tiden.. Men nu har jag valt att vara lycklig för mitt plus, fast det är svårt stundtals.. Är ju totalt livrädd egentligen. Men jag kommer bli precis lika ledsen om jag får missfall även om jag oroat mig hela tiden som om jag är glad över det.. Så då kan jag lika gärna välja det senare. Nån klok människa har nångång sagt att man ska inte gå på samma begravningar två gånger..

Kram på dig iaf! Önskar dig all lycka!

Och där kom första spyan! Konstigt men känns lite bra också.

Ringde Sahlgrenska och de tror att det är ett missfall men jag får inget UL för det är för tidigt att se nåt. Jag ska vänta en vecka och ta gravtest. Känns otroligt jobbigt att inte få besked på riktigt men utgår ifrån att det är kört.

Hej tjejer. Jag är 30 år och har äntligen blivit gravid efter tre års försök,ett ivf och nu andra FET. BF 5 maj. Just nu vecka 5 +5. Vi är oförklarligt barnlösa. Men nu hoppas jag så klart på att tiden som barnlös har nått sin ände.

Jag sänder en tanke till dig Kakan. Och er som oroar er. Själv oroar jag mig inte så mycket men är ändå inte så glad som jag trott. Jag misstänker att graviditetshormonerna gör mig lite deppig.

Jag testade med billiga analoga tester från den dagen min mens borde ha kommit. Varje morgon var det neg. Jag blev ledsen men ju längre tiden gick desto mer symtom fick jag. Så provade jag med cb fem dagar efter bim, och då ????.

Vi har bestämt oss att redan börja planera för bebisen. Jag tror det hjälper ett känna glädje och våga tro att det kommer gå bra.

Jag hade en nidationsblödning två dagar efter insättningen (5 dagars blastocyst) men sen inget.

Hormonerna kommer och går. Ibland känns inget, ibland ömma bröst, illamående, trötthet, hunger, huvudvärk, spänningar i livmodern.

6 dagar till VUL....nån som har nåt tips på hur man överlever väntan? Förutom att göra grav test i tid och otid...

Läste nu att gravidhormonerna kan vara kvar i kroppen i flera veckor efter missfall. Enl. Sahlgrenska ska jag ju ta gravtest på tisdag för att kontrollera om det verkligen var ett missfall eller inte. Det är knappt 1,5 veckor efter missfallet. Tänk om det visar ett plus fast jag ändå inte är gravid? Hur ska jag orka det? Fan vad det här suger.

Låter helt fruktansvärt. Men du blev gravid på första försöket efter missfallet igen?

Härligt! Men det verkar vara lite olika statistik på det. Och jag blev gravid på ET, inte FET. Dock testar fler ET än FET. Får inte så många bra ägg att vi fått frysa mer än ett ägg vid ett tillfälle.

Moolie, jag känner igen mig. Jag är trött, illamående och hungrig ofta. Men jag är mest sugen på protein och fett, typ ägg med majonäs, eller makrill med tomatsås. Även glass sitter fint såklart. Men jag försöker undvika för mycket sötsaker. Min svärmor berättade om att hon hade ätit för mycket sött under en av sina graviditeter och att hon fick socker i urinen, vilket inte var bra. Så jag tänker att jag ska försöka äta nyttigt och fortsätta träna. Och dricka massa vatten.

Det är dock lättare sagt än gjort dock. Jag har jättemycket sug efter mat, och tröttheten och illamåendet gör det svårt att orka med träning. Jag kommer att gå upp en hel del så länge detta håller i sig.

Det är som ett antiklimax, att vänta på att illamåendet ska gå över. För jag vill ju inte att det slutar nu redan, då skulle jag bli jätteorolig. Samtidigt vore det hemskt skönt att slippa det.

Vi var hos barnmoskar förra veckan och den 9:e oktober ska vi på VUL. Jag ser fram emot det. Jag tror inte jag kommer fatta att jag är gravid förrän jag får det svart på vitt på en skärm.

Anki, jag vågar inte göra gravtest nu. Jag har slängt alla mina teststickor eftersom jag blev så förbannad när de gav mig felaktigt negativt resultat. Gör du dem för att intala dig själv att du verkligen är gravid, eller för att du är orolig?

Moolir, är det ditt mål att gå ner i vikt även under graviditeten, eller har det bara blivit så eftersom du mår illa och spyr?

Har du blivit rekommenderad att gå ner i vikt, nu när du är gravid? Jag trodde inte det var lämpligt med bantning under graviditet.

Jag har också alltid tänkt att jag inte ska klaga. Graviditet är ju det jag väntat på och varit avundsjuk på andra för i hela tre års tid. Men det ÄR faktiskt riktigt jobbigt och hormonerna låter mig inte vara glad och njuta som jag hade velat. Jag hoppas på bättring framöver.

Anki, jobbigt med småblödningar! Förstår att du är orolig. Här har det inte kommit en droppe sen strax efter införandet. Det tror jag kan ha varit nidblödning, alternativt någon restblödning från den hårdhänta hanteringen i gynstolen.

Jag var på vul nu 5+0 då såg man en tjock slemhinna och två gulsäckar (tror jag det heter) alltså såg han att vi väntar tvillingar!

Vet inte när man beräknas se hjärtat? Ska på vul 6+0 igen.. Tror ni man kan se hjärtat ticka då?

Mitt är via hormonbehandlingar, ville först kolla så jag inte blivit överstimulerad och se så allt såg bra ut.

Varit på två vul. Det senaste såg han två gulsäckar ev tre.. Så han ville hålla extra koll på mig.

Hej på er!

Jag plussade idag (v4+2) efter mitt andra ET. Efter ett FET i våras blev jag också gravid men det hela slutade i MA i v12 i början av juni. Mindre roligt, speciellt som min mamma dog sista april. Ingen bra vår för mig med andra ord.

MEN, nu är det nytt plus och nya tag som gäller.

Hur går det för er alla?

Oj Lokkattis, vad tufft med din mammas bortgång och missfall samtidigt! Otroligt starkt av dig att gå vidare med nya försök!

Ja oroar mig egentligen inte så mycket för missfall. Men samtidigt så har jag nog inte vågat erkänna för mig själv att jag är gravid heller. Inte förrän jag varit på VUL nästa vecka. Nu när jag hör så mycket om missfall känns det orimligt att inte jag också ska drabbas också. Jag kanske borde sluta läsa så mycket på familjeliv .

Har ni andra börjat fundera över fosterdiagnostik? Man kan ju gå igenom någon sån där grundlig ultraljudsundersökning i vecka 18. Jag ville gärna göra det förut, men nu är jag mer skeptisk. Det känns på något sätt fel att göra abort om det skulle visa sig vara något konstigt. Och i så fall finns det väl ingen vits med kollen heller, eller?

Hej!

Nej jag menade nog rutinultraljudet faktiskt. Det man gör i vecka 18. Även där kan man väl se om det finns missbildningar, eller risk för missbildningar?

Vi fick ju information hos barnmorskan om fosterdiagnostik, men jag fattar fortfarande inte så mycket. Min man är i allmänhet skeptisk och tror hela tiden att fosterdiagnostik är detsamma som fostervattenprov. Och det vill han inte att jag ska göra, för han hörde någon professor uttala sig på radion om att det är jättehög risk för missfall (hmm.. är 1 % jättestor risk? Det är ju vad de anger i informationen runt fostervattenprov i alla fall). Så det känns inte som någon idé att försöka diskutera det med honom. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker förklara. Dessutom fattar jag inte själv.

Jag är 30 år, då kanske man inte brukar göra KUB? Måste jag säga till för att få göra det? Måste jag ligga på och boka en tid? Just nu känns det inte som om jag vill göra KUB heller. Men samtidigt är det väl bättre att göra KUB först, om man sen tänker göra rutinultraljud. Om man nu tänker göra abort på grund av misbildningar är det väl bättre att veta så tidigt som möjligt.

Jag får nog ta och ringa barnmorskan och få det hela förklarat en gång till.

Det här med eventuell abort känns ju så sjukt avlägset nu när vi ÄNTLIGEN lyckats få till en graviditet, vår allra första.

Hur går det för er tjejer? Jag är på v. 5+3 idag och tiden sniglar sig verkligen fram... Mår lite illa i stort sett hela tiden och är jättetrött. Molvärk av och till.