förbjudna känslor
Jag känner att jag måste skriva av mig lite, mår så dåligt i nuläget över hur jag känner. Är tillsammans med en man som har ett barn sedan tidigare. Barnet bor hos honom på heltid och jag och min man har ett barn på 3 månader tillsammans. Senaste tiden har jag börjat störa mig på min mans son och må dåligt över att jag känner så då det faktiskt är ett barn... Hans barn är 6 år och jag har varit ensam med 6åringen och bebisen hela sommaren. Det har varit tufft, speciellt med 6åringen då jag tycker att han är väldigt krävande. Efter denna sommaren har jag börjat störa mig mer och mer på hans beteende. Det är saker som att han inte vill torka sig när han varit på toa (när jag har lärt honom hur han ska göra och kontrollerar att det blir rent), får utbrott när han inte får som han vill, håller för öronen när jag pratar med honom osv. Allt gick så bra i början när jag fick träffa honom men det känns bara som det går utför nu. Mår riktigt jävla dåligt när min man åker hemifrån och jag måste ta hand om honom själv... jag respekterar honom absolut men jag känner inte att vi klickar.
Känner sån press på mig att jag måste älska detta barn och vara en bra mamma till honom då han inte har någon mamma i sitt liv... Det är svårt att agera mamma och ansvara för ett barn när man egentligen inte har något att säga till om. Vet inte vad jag ska göra för det känns bara som det blir värre och värre. Jag och min man har så olika syn på uppfostran också.. Hans son kan äta typ en halv dl mat till middag, säga att han är mätt för att slippa äta och sen 5 min senare fråga om han får godis. Finns det någon annan som känner igen sig eller är det hemskt av mig att känna såhär? Väntar bara på att det ska kännas bättre och mindre jobbigt när jag är med hans son. Jag vill ändå leva med denna mannen! :(