• MARO0085

    förbjudna känslor

    Jag känner att jag måste skriva av mig lite, mår så dåligt i nuläget över hur jag känner. Är tillsammans med en man som har ett barn sedan tidigare. Barnet bor hos honom på heltid och jag och min man har ett barn på 3 månader tillsammans. Senaste tiden har jag börjat störa mig på min mans son och må dåligt över att jag känner så då det faktiskt är ett barn... Hans barn är 6 år och jag har varit ensam med 6åringen och bebisen hela sommaren. Det har varit tufft, speciellt med 6åringen då jag tycker att han är väldigt krävande. Efter denna sommaren har jag börjat störa mig mer och mer på hans beteende. Det är saker som att han inte vill torka sig när han varit på toa (när jag har lärt honom hur han ska göra och kontrollerar att det blir rent), får utbrott när han inte får som han vill, håller för öronen när jag pratar med honom osv. Allt gick så bra i början när jag fick träffa honom men det känns bara som det går utför nu. Mår riktigt jävla dåligt när min man åker hemifrån och jag måste ta hand om honom själv... jag respekterar honom absolut men jag känner inte att vi klickar.

    Känner sån press på mig att jag måste älska detta barn och vara en bra mamma till honom då han inte har någon mamma i sitt liv... Det är svårt att agera mamma och ansvara för ett barn när man egentligen inte har något att säga till om. Vet inte vad jag ska göra för det känns bara som det blir värre och värre. Jag och min man har så olika syn på uppfostran också.. Hans son kan äta typ en halv dl mat till middag, säga att han är mätt för att slippa äta och sen 5 min senare fråga om han får godis. Finns det någon annan som känner igen sig eller är det hemskt av mig att känna såhär? Väntar bara på att det ska kännas bättre och mindre jobbigt när jag är med hans son. Jag vill ändå leva med denna mannen! :(

  • Svar på tråden förbjudna känslor
  • BCH52

    6-årsåldern brukar ofta kallas för "lilla tonåren" med allt vad det innebär med att testa gränser och är ibland lika jobbigt för föräldrarna som den riktiga tonårsperioden.

    Man känner som man känner, ibland vill man bara ställa sig och skrika på "tonåringen" som hela tiden gör tvärtom och aldrig vill lyssna. Du har dessutom nyss fått ytterligare ett barn och är trött. Sexåringen har fått ett syskon och känner sig kanske orolig för det. En oro han inte kan sätta ord på. Det kommer att bli bättre, det gäller att stå ut och försöka göra det så bra som möjligt. Om det finns möjlighet för dig så kan du försöka ha lite egentid med sexåringen och göra någon aktivitet med liten risk för konflikter. Du kan läsa på lite om lilla tonåren, du kanske kan hitta lite bra tips där.

  • Brumma

    Håller med ovan men tycker även att om du ska ansvara för även din sambos barn så måste du ha lika mkt att säga till om som pappan vad gäller uppfostran. Det eller så får han ansvara för sin son ensam, dvs du ställer inte upp som barnvakt längre.

    Visst är det en bra ide att göra egna aktiviteter med sexåringen, men vet att det är svårt att lämna ifrån sig en tremånaders en längre stund (även om det är till pappan), jag tycker dock att du även måste få tid att vara bara du och din bebis.

    Sedan - min äldsta var tre år när hans lillebror kom o det var ingen lätt period... Han var arg på att jag inte hade samma tid som innan och vi bråkade mkt. Min kille som aldrig bråkade i affären tex fick jag lägga över axeln o bära ut.... Det gick dock över :D

    Finns mamman med i bilden alls? Kan hon tänkas ta lite extra? Både för att du ska få en chans att vara "bara" mamma åt ditt barn men även för pojkens skull. Lite svartsjuka när nya syskonet kommer är normalt, men då har man oftast en säkerhet i kärleken mellan varandra som kommer av att man är förälder/barn. Han har inte den säkerheten med dig. Du är inte hans mamma... Hur mkt han än tycker om dig så bor han med pappa (som jobbar mkt vad jag förstår) o bonusmamma. Syskonet bor med både mamma o pappa. Dessutom är du antagligen trött eftersom en mamma sällan kommit i fas på bara tre månader... Och du vill - helt förståeligt - säkert ägna dig åt din lille ibland. Vilket innebär att storebror säkert känner sig bortvald o utanför.

    Tycker även att hans pappa måste prioritera att ägna sig åt bara sin äldsta ibland. Så fick vi göra här när jag var tvungen att amma, somna, sova, byta blöja osv - äldsta sonen fick prioriteras av pappan en period så att han kände sig just prioriterad o speciell.

  • Evenlin

    Ifall pojken inte har en mamma tycker jag din sambo borde låta dig få uppfostra din bonus. Då kommer du slutligen bli sedd som en mamma = du har lika mycket att säga till som din man och ni kommer leva som en kärnfamilj.

Svar på tråden förbjudna känslor