Kan en normalbegåvad människa ändå vara för dum för universitetsstudier?

Ser på ditt sätt att skriva att du inte är dum i huvudet! Däremot ÄR det för många svårare att förstå akademiska texter på engelska, än på vårt modersmål! Jag läste själv historia på engelska och t.om namnen på alla kungar blev ju knasiga, så jag hade lätt panik första året.Likaså var många termer väldigt svåröversatta.  Fick googla massor och kontrollera på svenska sajter att jag uppfattat allt korrekt, men det gjorde å sin sida att jag till slut klarade många tentor väldigt bra. Så mitt tips är att du stryker under nyckelord, försöker sammanfatta viktiga områden och så dubbelkollar du i annan litteratur/googlar att du verkar fattat det hela rätt. Du kommer bli bra på engelska, men ifrån början är det svårt. Ta det hela metodiskt, med ett område i taget. Gör gärna upp ett slags schema, där du skriver in i en almanacka hur långt du ska ha hunit varje vecka. Pausa och försök komma på om du är en morgonpluggmänniska eller kvällspluggmänniska. Jag upptäckte att jag var en morgonpluggmänniska så jag tjänade på att ställa klockan på 5 varje morgon och börja plugga för då fick jag mycket mer gjort

Ska tillägga att på universitetet är en stor skillnad mot för grundskolan och gymnasiet att man oftast också ska förstå hela sammanhanget i olika områden. Ställ därför frågor till dig själv t ex: Hur blev det. Varför blev/blir det det så. Vad blir konsekvenserna av det i framtiden? Vad finns för positivt och negativt med detta.  Vad kan man jämföra detta med?

När du kan besvara alla de frågorna har du oftast fått en bra överblick av det du ska läradsig. Nu kanske just dessa frågor inte passar ditt studieområde, men jag hoppas du förstår mitt tänk. Kan låta jobbigt, men kommer innebära att du lättare komme rihåg allt.

Om man klarar av universitetet eller inte, beror nog på hur pass svagbegåvad man är och om begåvningsprofilen (med toppar och dalar) matchar det program man går. Normalvariationen är ju stor inom populationen, men t.ex. en person som ligger på IQ 100 (medelvärdet hos befolkningen) får t.ex. jobba hårdare och plugga mer, för att låt säga klara av läkarprogrammet än vad en person som har väldigt hög IQ, t ex IQ 120 eller högre, dessa personer kan klara av ett väldigt teoretiskt program utan större möda. Observera att jag läst detta på Wiki, men tycker det verkar troligt att det förhåller sig så.

Man kan ju välja helt fel program och därför vara för "osmart" för att ta en en examen, oftast är man ju mer lagd åt humanistiskt/samhällsvetenskapligt håll eller naturvetenskapligt....men jag tror att alla normalbegåvade kan klara universitetsstudier inom sitt eget intresseområde, däremot kanske man inte får de bästa betygen eller hamnar på den högsta nivån. Det sker ju en sållning även på universitetet, där "stjärnorna" oftast blir de som förblir på universitetet och börjar undervisa där själva en dag....På universitetet finns ju traditioner och inomvetenskapliga uttryck som för en person som kommer ifrån ett ickeakademiskt hem kan upplevas som oöverstiglig galimatias...det gäller då att inte ge upp, utan se att dessa uttryck egentligen oftast inte är så )"svåra" som de för en utomstående verkar vara. Jag läste en kurs i ekonomisk historia och gjorde just den upptäckten....av 50 studenter fick jag bästa betyget, hade aldrig hänt förr, men jag gav mig tusan på att knäcka alla "kodord" inom den ekonomisk historiska gebiten/diskursen och det lyckades trots att många kursare sa det du skrev "detta måste man vara supersmart för att förstå och komma ihåg osv", men om jag lyckades så borde alla ha kunnat klara det...men man får som sagt kanske inte alltid det bästa betyget och jag trodde absolut inte att jag skulle få det, men det gick!