• Anonym (VadGöra?)

    Han slutar aldrig dricka!

    Det här handlar alltså inte om att han dricker, utan att han dricker för mycket.


    Det finns ingen hejd i honom när han väl har öppnat första ölen. Jag vet inte hur jag ska ta upp det med honom. Han tror att det är helt normalt att bli så pass berusad att han inte kan stå, gå eller prata ordentligt.

    Att han sen har minnesluckor pratar han bort med att "jag hade ju iallafall roligt då, så det behöver jag ju inte komma ihåg!". Han kan även häva ur sig helt sjuka grejer under fyllan som saknar all logik, när jag sedan försöker resonera med honom så blir han bara elak. Och dagen efter talar jag om för honom hur han betett sig visar han ingen ånger utan istället för att be om ursäkt så skrattar han och säger någonting i stil med "haha, ja då hade jag ju skitkul ju!".

    Han har ett kompisgäng som har precis samma inställning, att sålänge de har roligt så är det ju skitsamma, så att bli så dyngpackad att du inte kan stå upp är någonting att sträva efter, de beter sig till och med som om det vore skithäftigt att vara full, de sitter som ett gäng 14-åringar och hetsar varandra till att dricka mer varenda helg.


    Hur tar man upp med sin pojkvän att hans vänner har så dåligt inflytande över honom att han kommer sluta som en alkoholist? Vilket jag vet att han är på god väg till redan nu? Och att jag inte vill ha en framtid som en kuvad liten alkoholisthustru som sitter på en bänk i parken och inte vågar säga ifrån?

    Jag har pratat med honom om det här innan, han säger att han "vet" att han dricker för mycket, men han ser inga problem i det sålänge det bara är på helgerna.

    Nu blev det långt, men är det någon som har några tips?

  • Svar på tråden Han slutar aldrig dricka!
  • Anonym (VadGöra?)
    Anonym skrev 2014-08-21 13:16:26 följande:

    Säg till honom rakt ut att han har problem med sitt drickande och att du inte ser en framtid med en alkoholist. Tar han inget ansvar, lämna honom. Du vinner ingenting på att vara kvar.


    Ja, det lutar åt det hållet nu. Men jag känner att jag vill försöka ordentligt en sista gång innan jag bestämmer mig. Så jag tror att familjen är den bästa vägen att gå. Jag har bra kontakt med dem, och de är helt underbara och jättetajta som familj.
  • SupersurasunkSara
    Anonym (VadGöra?) skrev 2014-08-21 13:13:37 följande:

    Vill gärna inte att lösningen ska vara "lämna".


    Hota med att lämna, slänga all alkohol eller prata med en terapeut, visst. Men att bara ge upp och "lämna" innan jag ens har försökt vill jag inte göra.


    Grejen är också att vi inte bor tillsammans, han bor drygt 30 mil ifrån mig. Han dricker för övrigt inte alltid, han dricker på helgerna. Men det är mängden han dricker när han gör det som är problemet. Han anser att han har roligare ju mer han dricker, och då spelar det ingen roll vad jag tycker tydligen.

    Men att ställa ultimatum känns som en möjlig lösning. Hans familj vet inte heller om det här problemet, skulle det kanske hjälpa att prata med dem? Han är nämligen livrädd för att de ska få reda på det. Men jag vet ju att de bryr sig precis lika mycket som jag gör. Så vad tror ni om det?


    Så klart du inte vill, men vad du vill och vad han vill är två skilda saker. Du måste välja, lämna eller bli alkoholistfru.
    Hota med att lämna är verkningslöst om du inte också lämnar när hans viker dig. Då lär han sig att du stannar hu han än beter sig och behandlar dig och kommer def inte att sluta.

    Hans inställning som jag uppfattar den gör mig övertygad om att han inte kommer att välja dig framför vännerna och alkoholen.

    Försök ta ett snack med honom när han är nykter och anklaga inte utan säg att du upplever att han har problem med alkoholen och att du inte vill leva så. Om han menar på att du är den med problem så får ni försöka komma fram till om ni ska fortsätta ihop eller inte.
  • Stårschan

    Det handlar ju i slutänden om att han ska få hjälp. Jag tycker absolut att du ska kontakta hans familj, om du tror att de kan hjälpa. Kanske kan de åtminstone få honom att inse att han är sjuk. Finns det alkoholism i släkten?

    Ta ett allvarligt snack med honom när han är nykter. Be honom på ett seriöst sätt förklara vad tjusningen i fyllan är. Hur han tror att han skulle känna sig om han inte fick dricka någon alkohol alls under tre månader. Fråga honom vad han tycker sig ha att erbjuda dig i ett förhållande. Hjälp honom att se sitt eget missbruk i vitögat.

  • todo nada
    Anonym (VadGöra?) skrev 2014-08-21 13:20:29 följande:
    Ja, det lutar åt det hållet nu. Men jag känner att jag vill försöka ordentligt en sista gång innan jag bestämmer mig. Så jag tror att familjen är den bästa vägen att gå. Jag har bra kontakt med dem, och de är helt underbara och jättetajta som familj.
    Oavsett hur mycket du stöttar hjälpe och försöker så är du maktlös om han inte själv 1 förstår problemet och 2 är villig att göra något åt det.

    Som jag förstår det står han inte ens på punkt 1 ännu...

    Hade jag varit i dina skor hade jag nog kört med öppna kort. 
    Du har ett problem, jag är villig och hjälpa dig att försöka komma tillrätta med problemet, men vill du inte ta emot min hjälp tänker jag gå vidare och inte stå o se på medans du förgör dig själv i det långa loppet.

    Det låter som om han är omogen när det kommer till alkohol, som om han inte har någon disciplin. Sedan är det nog så att killar har tendens att tänka med reptilhjärnorna ibland, särskilt om man blir hetsad och inte är stark nog att stå emot.

    lycka till TS!
  • Anonym (VadGöra?)
    SupersurasunkSara skrev 2014-08-21 13:20:54 följande:
    Så klart du inte vill, men vad du vill och vad han vill är två skilda saker. Du måste välja, lämna eller bli alkoholistfru.
    Hota med att lämna är verkningslöst om du inte också lämnar när hans viker dig. Då lär han sig att du stannar hu han än beter sig och behandlar dig och kommer def inte att sluta.

    Hans inställning som jag uppfattar den gör mig övertygad om att han inte kommer att välja dig framför vännerna och alkoholen.

    Försök ta ett snack med honom när han är nykter och anklaga inte utan säg att du upplever att han har problem med alkoholen och att du inte vill leva så. Om han menar på att du är den med problem så får ni försöka komma fram till om ni ska fortsätta ihop eller inte.

    Om jag skulle ställa ett ultimatum så skulle jag också hålla det. Jag tänker inte hamna där, aldrig i livet. Jag har aldeles för mycket jag vill uppleva och göra för att fastna där. Det är just därför jag inte ställt ett ultimatum förut.


    Jag kan för övrigt inte ställa ultimatumet "mig eller vännerna", för det kommer aldrig funka. Däremot "mig eller alkoholen", om han då väljer mig så får jag helt enkelt hoppas att han är intelligent nog att välja andra vänner när han inser hur svårt det är att inte dricka.


    Stårschan skrev 2014-08-21 13:21:21 följande:

    Det handlar ju i slutänden om att han ska få hjälp. Jag tycker absolut att du ska kontakta hans familj, om du tror att de kan hjälpa. Kanske kan de åtminstone få honom att inse att han är sjuk. Finns det alkoholism i släkten?

    Ta ett allvarligt snack med honom när han är nykter. Be honom på ett seriöst sätt förklara vad tjusningen i fyllan är. Hur han tror att han skulle känna sig om han inte fick dricka någon alkohol alls under tre månader. Fråga honom vad han tycker sig ha att erbjuda dig i ett förhållande. Hjälp honom att se sitt eget missbruk i vitögat.


    Svar ja, alkoholism ligger i släkten. Men hen är nykter nu. Så jag är rätt säker på att en del kommer därifrån också.


    Vi har haft nyktra diskussioner angående det. Han tror att sättet han dricker på är helt normalt, men han har aldrig haft någon som visat honom ett normalt sätt att dricka på, därav den skeva verklighetsuppfattningen. Han tycker att jag är "torr" för att jag väljer att dricka måttligt på exempelvis fredagen och vara nykter på lördagen. Han förstår inte att jag är den som dricker som en normal människa och att han har problem. Han skulle behöva en spark i arslet av verkligheten.

  • Anonym (VadGöra?)
    todo nada skrev 2014-08-21 13:30:19 följande:
    Oavsett hur mycket du stöttar hjälpe och försöker så är du maktlös om han inte själv 1 förstår problemet och 2 är villig att göra något åt det.

    Som jag förstår det står han inte ens på punkt 1 ännu...

    Hade jag varit i dina skor hade jag nog kört med öppna kort. 
    Du har ett problem, jag är villig och hjälpa dig att försöka komma tillrätta med problemet, men vill du inte ta emot min hjälp tänker jag gå vidare och inte stå o se på medans du förgör dig själv i det långa loppet.

    Det låter som om han är omogen när det kommer till alkohol, som om han inte har någon disciplin. Sedan är det nog så att killar har tendens att tänka med reptilhjärnorna ibland, särskilt om man blir hetsad och inte är stark nog att stå emot.

    lycka till TS!

    Han säger att han förstår problemet, i nyktert tillstånd och när vi är ensamma. Men så fort grabbgänget kommer in i bilden så är det "inga problem" eftersom "alla" gör samma sak.

    Det är en fruktansvärd "macho"kultur i det gänget. De pratar till och med annorlunda när de är med varandra. De hetsar varandra till att dricka och beter sig rent allmänt som ett gäng 14-åriga mobbare i högstadiet.

    Det var ett riktigt bra tips! Jag ska försöka mig på det! Jag måste bara samla mod att ta upp det med honom.
    Jag har tidigare sagt att "du kommer bli alkoholist på riktigt om du fortsätter såhär", men han svarar med att "du kan vara lugn, jag tänker aaaaldrig bli det". Jag svara med att "det kan du ju inte bestämma själv, det är sånt som du inte kommer märka innan det är för sent" och får svaret "men jag tänker aaaldrig". Riktigt irriterande faktiskt.

  • Anonym (...)

    Fast han är alkoholist ts, en missbrukare.

    Och du bor inte ens med honom men ändå tar du redan ansvar för hans missbrukarhandlingar ? Du är illa ute vill jag påstå.

  • Anonym (femton år senare)

    Jag var där du är idag och jag stannade, trodde jag kunde få honom att ändra sig. Femton år senare, massor med fyllor på det, är det ingen skillnad. Lite bättre är det, han dricker mer sällan men han faller oftare igenom när han väl dricker så det äter väl upp varandra kanske? 
    Hade jag förstått vad det innebär att leva i skuggan av alkoholen hade jag gått åt andra hållet när vi möttes på dansgolvet för 15 år sedan. Problemet är nu ditt, det är det inte, det är hans. Terapi nu, vänta inte, först när du fått träffa terapeuter som kan det här med alkoholism.Du är ung nu, du blir äldre också, man ska ha ett liv utan att ha ångest inför att gå tillsammans på fester, bjuda hem människor, vilken människa han blir när han druckit eller gå omkring efteråt med en tagg i hjärtat när han varit "ärlig" och berättat sanningen för dig om dig själv. (Elaka kommentarer om hur du minsann tar ifrån honom det roliga, du vill förstöra, du är torr, trist, elak m.m.) 

    Ta hjälp nu och tänk efter nu innan det är för sent. Sitt inte där femton år efteråt med rosa glasögon hängande runt din hals efter att de trillat ned. 

  • Anonym (...)
    Anonym (femton år senare) skrev 2014-08-21 13:40:35 följande:

    Jag var där du är idag och jag stannade, trodde jag kunde få honom att ändra sig. Femton år senare, massor med fyllor på det, är det ingen skillnad. Lite bättre är det, han dricker mer sällan men han faller oftare igenom när han väl dricker så det äter väl upp varandra kanske? 
    Hade jag förstått vad det innebär att leva i skuggan av alkoholen hade jag gått åt andra hållet när vi möttes på dansgolvet för 15 år sedan. Problemet är nu ditt, det är det inte, det är hans. Terapi nu, vänta inte, först när du fått träffa terapeuter som kan det här med alkoholism.Du är ung nu, du blir äldre också, man ska ha ett liv utan att ha ångest inför att gå tillsammans på fester, bjuda hem människor, vilken människa han blir när han druckit eller gå omkring efteråt med en tagg i hjärtat när han varit "ärlig" och berättat sanningen för dig om dig själv. (Elaka kommentarer om hur du minsann tar ifrån honom det roliga, du vill förstöra, du är torr, trist, elak m.m.) 

    Ta hjälp nu och tänk efter nu innan det är för sent. Sitt inte där femton år efteråt med rosa glasögon hängande runt din hals efter att de trillat ned. 


    exakt så. ts se läs och lär !
  • todo nada
    Anonym (VadGöra?) skrev 2014-08-21 13:35:50 följande:

    Han säger att han förstår problemet, i nyktert tillstånd och när vi är ensamma. Men så fort grabbgänget kommer in i bilden så är det "inga problem" eftersom "alla" gör samma sak.

    Det är en fruktansvärd "macho"kultur i det gänget. De pratar till och med annorlunda när de är med varandra. De hetsar varandra till att dricka och beter sig rent allmänt som ett gäng 14-åriga mobbare i högstadiet.

    Det var ett riktigt bra tips! Jag ska försöka mig på det! Jag måste bara samla mod att ta upp det med honom.
    Jag har tidigare sagt att "du kommer bli alkoholist på riktigt om du fortsätter såhär", men han svarar med att "du kan vara lugn, jag tänker aaaaldrig bli det". Jag svara med att "det kan du ju inte bestämma själv, det är sånt som du inte kommer märka innan det är för sent" och får svaret "men jag tänker aaaldrig". Riktigt irriterande faktiskt.


    Bra att han iaf förstår det när han är nykter, då finns det ju kanske hopp.

    Jag hade turen att träffa en mogen kille som faktiskt inte påverkas alls av sina vänner, men det du beskriver med "macho-kulturen" känner jag SÅ väl igen från flera av sambons vänner.. Dom förvandlas till mans-grisar som klappar varandra på ryggen och tycker dom är skit bra. 

    Han förstår nog inte allvaret i det hela, tror ingen av dom alkisar man hittar ute på parkbänkarna aktivt satsade på den "karriären" Det var säkert ett nöje till en början, som tog över när kontrollen över drickandet gled ur händerna på dom..

    Jag tycker nog inte att du ska blanda in hans familj i första laget...  Då finns risken att han kommer se det som att du går bakom hans rygg, och att han tappar förtroendet för dig.

    Om det däremot (vilket det förhoppningsvis inte gör) slutar med att du lämnar han pga att han inte tar tag i sina problem så tycker jag du kan säga till hans familj då istället, så dom kanske kan försöka på han på bättre tankar om du inte lyckas.
  • todo nada
    Anonym (...) skrev 2014-08-21 13:38:37 följande:

    Fast han är alkoholist ts, en missbrukare.

    Och du bor inte ens med honom men ändå tar du redan ansvar för hans missbrukarhandlingar ? Du är illa ute vill jag påstå.


    Hon vill ju ge han en chans till förändring innan hon ger upp.
    Det är inget fel i det... bara det inte blir fler och fler chanser hela tiden..
  • Anonym (VadGöra?)
    Anonym (...) skrev 2014-08-21 13:38:37 följande:

    Fast han är alkoholist ts, en missbrukare.

    Och du bor inte ens med honom men ändå tar du redan ansvar för hans missbrukarhandlingar ? Du är illa ute vill jag påstå.


    Jag tar inget ansvar, jag vill bara hitta en lösning på det här innan det är för sent för honom. Men om ett ultimatum inte hjälper så lämnar jag honom, så "enkelt" är det.
    Anonym (femton år senare) skrev 2014-08-21 13:40:35 följande:

    Jag var där du är idag och jag stannade, trodde jag kunde få honom att ändra sig. Femton år senare, massor med fyllor på det, är det ingen skillnad. Lite bättre är det, han dricker mer sällan men han faller oftare igenom när han väl dricker så det äter väl upp varandra kanske? 
    Hade jag förstått vad det innebär att leva i skuggan av alkoholen hade jag gått åt andra hållet när vi möttes på dansgolvet för 15 år sedan. Problemet är nu ditt, det är det inte, det är hans. Terapi nu, vänta inte, först när du fått träffa terapeuter som kan det här med alkoholism.Du är ung nu, du blir äldre också, man ska ha ett liv utan att ha ångest inför att gå tillsammans på fester, bjuda hem människor, vilken människa han blir när han druckit eller gå omkring efteråt med en tagg i hjärtat när han varit "ärlig" och berättat sanningen för dig om dig själv. (Elaka kommentarer om hur du minsann tar ifrån honom det roliga, du vill förstöra, du är torr, trist, elak m.m.) 

    Ta hjälp nu och tänk efter nu innan det är för sent. Sitt inte där femton år efteråt med rosa glasögon hängande runt din hals efter att de trillat ned. 


    Jag lider med dig, efter två år har jag verkligen insett att det är dit jag är på väg. Därav min plan att ta upp det med hans familj, som inte vet hur illa det är på långa vägar eftersom han aldrig skulle bli så full när dom är med. Och funkar inte det ställer jag ett ultimatum, sök hjälp, ta tag i ditt drickande annars drar jag.

    Det där med vänner vet jag hur du menar, mina vänner älskar honom och tycker att han är världens finaste när han är nykter (vilket han också är), men dom håller med om att han är ett svin när han dricker, och undviker helst att bjuda in oss någonstans när det ska drickas alkohol eftersom de vet hur han blir.

    Går det att söka hjälp för mig? Hos en terapeut tillexempel, så jag får lite tips om hur jag ska hantera det?

  • Anonym (VadGöra?)
    Anonym (...) skrev 2014-08-21 13:46:38 följande:
    exakt så. ts se läs och lär !
    Tack, för jag såg det inte första gången det lades upp!
  • Anonym (VadGöra?)
    todo nada skrev 2014-08-21 13:48:14 följande:
    Bra att han iaf förstår det när han är nykter, då finns det ju kanske hopp.

    Jag hade turen att träffa en mogen kille som faktiskt inte påverkas alls av sina vänner, men det du beskriver med "macho-kulturen" känner jag SÅ väl igen från flera av sambons vänner.. Dom förvandlas till mans-grisar som klappar varandra på ryggen och tycker dom är skit bra. 

    Han förstår nog inte allvaret i det hela, tror ingen av dom alkisar man hittar ute på parkbänkarna aktivt satsade på den "karriären" Det var säkert ett nöje till en början, som tog över när kontrollen över drickandet gled ur händerna på dom..

    Jag tycker nog inte att du ska blanda in hans familj i första laget...  Då finns risken att han kommer se det som att du går bakom hans rygg, och att han tappar förtroendet för dig.

    Om det däremot (vilket det förhoppningsvis inte gör) slutar med att du lämnar han pga att han inte tar tag i sina problem så tycker jag du kan säga till hans familj då istället, så dom kanske kan försöka på han på bättre tankar om du inte lyckas.

    Det är precis det han inte förstår. Han verkar tro att alla missbrukare och alkoholister har satsat på att sitta där de sitter sedan de va 10 år gamla. Alla andra barnen drömde om att bli brandmän och läkare, utom Arne, för han ville dricka brännvinn på en parkbänk liksom.


    Det är det jag vill få honom att förstå. Jag tänker inte ge upp en kärlek för att han dricker. Jag tänker däremot ge upp honom om han inte är beredd att ändra på sig.


    Hur ska jag tackla det utan hans familj? Jag vet ju att det är där skon klämmer, jag kanske kan säga att "om du inte bättrar dig så måste jag prata med dem"? Då vet han ju iallafall att jag kommer göra det om han inte söker hjälp.


    Jag skulle behöva lite mer i ryggen innan jag tar upp det, tillexempel vilka kriterier man måste uppfylla för att räknas som alkoholist. Eller ännu bättre, få honom att prata med någon som varit där och slutat. Kan man göra det på något sätt? Tillexempel ta kontakt med AA?

  • todo nada
    Anonym (VadGöra?) skrev 2014-08-21 13:59:24 följande:

    Det är precis det han inte förstår. Han verkar tro att alla missbrukare och alkoholister har satsat på att sitta där de sitter sedan de va 10 år gamla. Alla andra barnen drömde om att bli brandmän och läkare, utom Arne, för han ville dricka brännvinn på en parkbänk liksom.


    Det är det jag vill få honom att förstå. Jag tänker inte ge upp en kärlek för att han dricker. Jag tänker däremot ge upp honom om han inte är beredd att ändra på sig.


    Hur ska jag tackla det utan hans familj? Jag vet ju att det är där skon klämmer, jag kanske kan säga att "om du inte bättrar dig så måste jag prata med dem"? Då vet han ju iallafall att jag kommer göra det om han inte söker hjälp.


    Jag skulle behöva lite mer i ryggen innan jag tar upp det, tillexempel vilka kriterier man måste uppfylla för att räknas som alkoholist. Eller ännu bättre, få honom att prata med någon som varit där och slutat. Kan man göra det på något sätt? Tillexempel ta kontakt med AA?


    Precis som du säger, ingen planerar ju det hela.
    Och det är heller inte bara människor med dålig uppväxt eller trauman som blir alkisar. Den största alkisen i stan där jag bor är en kille i 35-års åldern. Han hade alla förutsättningar att lyckas när han var yngre, hans föräldrar hade det gott ställt och stöttade han mycket, men ändå trillade han dit.

    En annan kille i samma ålder som delade samma öde var Sverige mästare i en sport han utövade, och hade också föräldrar som hade det bra ställt.
    Nu dog han för något år sedan (söp ihjäl sig) men kort innan dess hade polisen stannat bilen när han åkte med sin pappa, för dom trodde att gubben var på väg att köpa vissa sexuella tjänster av denna a-lagaren.. Hemskt för hans pappa framförallt.

    Det kan vara bra om du säger till han att du funderar över att prata med hans familj eftersom du är så orolig och inte vet hur du ska få din kille att förstå allvaret i det hela. Om han verkligen tycker att det han gör är heeeelt normalt skulle han väl inte ha något emot om du filmar han lite vid nästa fylla och visar för hans familj? Så kan dom göra en egen bedömning menar jag?

    Det är du som känner din kille bäst, inte jag, känner du att du vill ha med hans familj är det inget fel heller. (jag utgår lite från mitt egna, men alla är ju olika)

    Jag tycker absolut att du ska kontakta alkohol och drogsektionen där ni bor!
    Dom kan ge dig både råd och stöd, tycker det är ett bra första steg iaf!
  • Anonym (femton år senare)
    Anonym (VadGöra?) skrev 2014-08-21 13:50:09 följande:
    Jag tar inget ansvar, jag vill bara hitta en lösning på det här innan det är för sent för honom. Men om ett ultimatum inte hjälper så lämnar jag honom, så "enkelt" är det.
    Anonym (femton år senare) skrev 2014-08-21 13:40:35 följande:

    Jag var där du är idag och jag stannade, trodde jag kunde få honom att ändra sig. Femton år senare, massor med fyllor på det, är det ingen skillnad. Lite bättre är det, han dricker mer sällan men han faller oftare igenom när han väl dricker så det äter väl upp varandra kanske? 
    Hade jag förstått vad det innebär att leva i skuggan av alkoholen hade jag gått åt andra hållet när vi möttes på dansgolvet för 15 år sedan. Problemet är nu ditt, det är det inte, det är hans. Terapi nu, vänta inte, först när du fått träffa terapeuter som kan det här med alkoholism.Du är ung nu, du blir äldre också, man ska ha ett liv utan att ha ångest inför att gå tillsammans på fester, bjuda hem människor, vilken människa han blir när han druckit eller gå omkring efteråt med en tagg i hjärtat när han varit "ärlig" och berättat sanningen för dig om dig själv. (Elaka kommentarer om hur du minsann tar ifrån honom det roliga, du vill förstöra, du är torr, trist, elak m.m.) 

    Ta hjälp nu och tänk efter nu innan det är för sent. Sitt inte där femton år efteråt med rosa glasögon hängande runt din hals efter att de trillat ned. 


    Jag lider med dig, efter två år har jag verkligen insett att det är dit jag är på väg. Därav min plan att ta upp det med hans familj, som inte vet hur illa det är på långa vägar eftersom han aldrig skulle bli så full när dom är med. Och funkar inte det ställer jag ett ultimatum, sök hjälp, ta tag i ditt drickande annars drar jag.

    Det där med vänner vet jag hur du menar, mina vänner älskar honom och tycker att han är världens finaste när han är nykter (vilket han också är), men dom håller med om att han är ett svin när han dricker, och undviker helst att bjuda in oss någonstans när det ska drickas alkohol eftersom de vet hur han blir.

    Går det att söka hjälp för mig? Hos en terapeut tillexempel, så jag får lite tips om hur jag ska hantera det?


    Hans familj kommer att hålla honom om ryggen, de är lika medberoende som du. Vem vill fejsa att ens barn har alkoholproblem? De kommer inte att tro dig, tro mig, jag har varit där. Om han sedan blir ställd mot väggen av dem och de säger att du sagt att han har problem, då kommer han att, som alla alkisar, snacka sig ur det. Det hör till sakens natur. 

    Du kan titta på din kommuns hemsida, de flesta kommuner har en alkohol och drogrådgivning dit du kan vända dig och få prata med någon som kan det där. Det enda du kan göra är att tänka efter: Kan du få honom att ändra sig eller kan han få sig att ändra sig? 
    Svaret är att du kan aldrig få honom att inse att han har problem. Han däremot kan inse det men det är inte ditt jobb. Du gör just nu det alla vi medberoende gjort genom tiderna, vi tar ansvar, försöker skydda och ta hand om osv. Du försöker, genom att ta kontakt med hans familj (det är att ta ansvar), få honom att ändra sig (det är att ta ansvar). Det här vill du inte höra men det kommer inte att gå. Inte i längden. Kanske han bättrar sig en period tills suget blir för stort och han faller dit och då blir det du som är syndabocken. Hur du än gör älskar han alkoholen mer än dig. Krass sanning. 
    Han måste själv komma på att han har problem. Om det blir genom att du lämnar honom, han hamnar på toxen, skämmer ut sig så han kissar ned sig, ramlar och slår sig halvt fördärvad etc, det spelar ingen roll, det är han själv som måste komma dit. 
    Alkoholen är deras älskarinnor, de gör allt för att förneka att de har problem, de gör allt för att ge någon annan skulden för att de dricker så de kan tycka synd om sig och dricka ännu lite till. Eller stödja sig på att de blir så roliga när de är fulla. Ursäkterna är lika långa som alla världens barns önskelista till tomten. Men det du gör nu är att ta ansvar för hans drickande, lösa det åt honom och åt er. Det finns bra böcker och sajter på nätet för medberoende, läs och lyssna, det är jättesvårt att leva med och svårt att låta bli att vara medberoende i en människas missbruk. 
  • Anonym (Anhörig)
    Anonym (femton år senare) skrev 2014-08-21 15:36:36 följande:

    Hans familj kommer att hålla honom om ryggen, de är lika medberoende som du. Vem vill fejsa att ens barn har alkoholproblem? De kommer inte att tro dig, tro mig, jag har varit där. Om han sedan blir ställd mot väggen av dem och de säger att du sagt att han har problem, då kommer han att, som alla alkisar, snacka sig ur det. Det hör till sakens natur.  ;


    TS, lyssna här! Jag gjorde exakt detta med resultatet att familjen betraktade mig som en hysteriker. Frun drack iofs lite mindre en vecka eller två men sedan fortsatte det som vanligt tills hon en dag tvingades att se sitt problem 10 år senare.

    Låt inte hans problem bli dina, du kommer dras ner i ett levande helvete. Att leva med en missbrukare är något av det mest själsdödande du kan göra, du slits mellan hopp och förtvivlan. Ena dagen är allt rosenrött för att nästa dag slungas ner i avgrunden när du upptäcker att drogen är viktigare än allt. Värdighet, vänskap, kärlek, barn... Allt kan offras för att få "ta ett glas som folk". Löften är inte värda någonting.

    Det bästa jag någonsin har gjort är att lämna, sluta hjälpa till och all annan skit man har fått göra. Hon är nykter nu vilket jag är glad över men varje gång jag träffar henne så ser jag fyllot bakom och jag undrar hur tusan jag orkade. faktum var att jag ganska ofta tänkte hur enkelt livet skulle vara om antingen hon eller jag dog.

    Tro inte att denna berättelse är unik, jag tror alla som har levt med en missbrukare har samma historia.
  • Anonym (femton år senare)
    Anonym (Anhörig) skrev 2014-08-21 19:12:28 följande:
    TS, lyssna här! Jag gjorde exakt detta med resultatet att familjen betraktade mig som en hysteriker. Frun drack iofs lite mindre en vecka eller två men sedan fortsatte det som vanligt tills hon en dag tvingades att se sitt problem 10 år senare.

    Låt inte hans problem bli dina, du kommer dras ner i ett levande helvete. Att leva med en missbrukare är något av det mest själsdödande du kan göra, du slits mellan hopp och förtvivlan. Ena dagen är allt rosenrött för att nästa dag slungas ner i avgrunden när du upptäcker att drogen är viktigare än allt. Värdighet, vänskap, kärlek, barn... Allt kan offras för att få "ta ett glas som folk". Löften är inte värda någonting.

    Det bästa jag någonsin har gjort är att lämna, sluta hjälpa till och all annan skit man har fått göra. Hon är nykter nu vilket jag är glad över men varje gång jag träffar henne så ser jag fyllot bakom och jag undrar hur tusan jag orkade. faktum var att jag ganska ofta tänkte hur enkelt livet skulle vara om antingen hon eller jag dog.

    Tro inte att denna berättelse är unik, jag tror alla som har levt med en missbrukare har samma historia.
    Du har så rätt. Det försvinner aldrig, allt offras och man undrar hur man egentligen orkade med och hur allt skulle bli bättre om någon dog av oss. Hemskt kanske men ibland kommer tankarna krypande. En död är lättare att hantera än berg och dalbanan man lever i med en alkis. 
Svar på tråden Han slutar aldrig dricka!