Anonym (VadGöra?) skrev 2014-08-21 13:50:09 följande:
Jag tar inget ansvar, jag vill bara hitta en lösning på det här innan det är för sent för honom. Men om ett ultimatum inte hjälper så lämnar jag honom, så "enkelt" är det.
Anonym (femton år senare) skrev 2014-08-21 13:40:35 följande:
Jag var där du är idag och jag stannade, trodde jag kunde få honom att ändra sig. Femton år senare, massor med fyllor på det, är det ingen skillnad. Lite bättre är det, han dricker mer sällan men han faller oftare igenom när han väl dricker så det äter väl upp varandra kanske?
Hade jag förstått vad det innebär att leva i skuggan av alkoholen hade jag gått åt andra hållet när vi möttes på dansgolvet för 15 år sedan. Problemet är nu ditt, det är det inte, det är hans. Terapi nu, vänta inte, först när du fått träffa terapeuter som kan det här med alkoholism.Du är ung nu, du blir äldre också, man ska ha ett liv utan att ha ångest inför att gå tillsammans på fester, bjuda hem människor, vilken människa han blir när han druckit eller gå omkring efteråt med en tagg i hjärtat när han varit "ärlig" och berättat sanningen för dig om dig själv. (Elaka kommentarer om hur du minsann tar ifrån honom det roliga, du vill förstöra, du är torr, trist, elak m.m.)
Ta hjälp nu och tänk efter nu innan det är för sent. Sitt inte där femton år efteråt med rosa glasögon hängande runt din hals efter att de trillat ned.
Jag lider med dig, efter två år har jag verkligen insett att det är dit jag är på väg. Därav min plan att ta upp det med hans familj, som inte vet hur illa det är på långa vägar eftersom han aldrig skulle bli så full när dom är med. Och funkar inte det ställer jag ett ultimatum, sök hjälp, ta tag i ditt drickande annars drar jag.
Det där med vänner vet jag hur du menar, mina vänner älskar honom och tycker att han är världens finaste när han är nykter (vilket han också är), men dom håller med om att han är ett svin när han dricker, och undviker helst att bjuda in oss någonstans när det ska drickas alkohol eftersom de vet hur han blir.
Går det att söka hjälp för mig? Hos en terapeut tillexempel, så jag får lite tips om hur jag ska hantera det?
Hans familj kommer att hålla honom om ryggen, de är lika medberoende som du. Vem vill fejsa att ens barn har alkoholproblem? De kommer inte att tro dig, tro mig, jag har varit där. Om han sedan blir ställd mot väggen av dem och de säger att du sagt att han har problem, då kommer han att, som alla alkisar, snacka sig ur det. Det hör till sakens natur.
Du kan titta på din kommuns hemsida, de flesta kommuner har en alkohol och drogrådgivning dit du kan vända dig och få prata med någon som kan det där. Det enda du kan göra är att tänka efter: Kan du få honom att ändra sig eller kan han få sig att ändra sig?
Svaret är att du kan aldrig få honom att inse att han har problem. Han däremot kan inse det men det är inte ditt jobb. Du gör just nu det alla vi medberoende gjort genom tiderna, vi tar ansvar, försöker skydda och ta hand om osv. Du försöker, genom att ta kontakt med hans familj (det är att ta ansvar), få honom att ändra sig (det är att ta ansvar). Det här vill du inte höra men det kommer inte att gå. Inte i längden. Kanske han bättrar sig en period tills suget blir för stort och han faller dit och då blir det du som är syndabocken. Hur du än gör älskar han alkoholen mer än dig. Krass sanning.
Han måste själv komma på att han har problem. Om det blir genom att du lämnar honom, han hamnar på toxen, skämmer ut sig så han kissar ned sig, ramlar och slår sig halvt fördärvad etc, det spelar ingen roll, det är han själv som måste komma dit.
Alkoholen är deras älskarinnor, de gör allt för att förneka att de har problem, de gör allt för att ge någon annan skulden för att de dricker så de kan tycka synd om sig och dricka ännu lite till. Eller stödja sig på att de blir så roliga när de är fulla. Ursäkterna är lika långa som alla världens barns önskelista till tomten. Men det du gör nu är att ta ansvar för hans drickande, lösa det åt honom och åt er. Det finns bra böcker och sajter på nätet för medberoende, läs och lyssna, det är jättesvårt att leva med och svårt att låta bli att vara medberoende i en människas missbruk.