Min älskade pojke

Min andra son föddes efter veckor på sjukhus och stark psykisk påfrestning, 23+2. Kan inte riktigt fatta att det har hänt. Det är 4 månader sedan men tänker på det varje dag. Kom tillbaka till jobbet efter 6 veckor. Det var jobbigt men det gick. Såg fram emot semestern och en resa vi skulle göra tillsammans med våra bästa vänner. Nu när hösten närmar sig känns det så tomt-så definitivt, som om allt sakta sjunker in. Klarar nästan inte av att jobba, där är det som att jag varit hemma för en förkylning typ. Mitt i sorgen är jag ändå stolt över den fina pojken jag fick, fast han inte är med mig (mer än att han ständigt finns i tankarna såklart) hur kan man åka iväg och få barn, åka hem utan och sen ska allt rulla på som vanligt....ni som varit med om att förlora era små. Hur har ni lyckats ta igenom alla dessa dagar då det känns svart? Det finns ljusglimtar också, min övriga familj, min stora pojke :) men vardagen är svår ibland!