Idag dog min mamma!!

Min pappa är inte död men han fick en massiv hjärnblödning och hamnade i koma den 7/8. Han kommer troligtvis aldrig att vakna mer och förhoppningsvis är han ju omedveten om att han bara ligger där. Jag sörjer som en galning fast han inte är död än. Jag har ångest för att han på minsta vis ska vara vid medvetande och förstå att han ligger och inte kan göra sig hörd. Det är sjukt jobbigt. Visst jag kan åka till sjukhuset och se honom och ta i honom men min underbara pappa såsom han var är ju borta för alltid. Han är 68 år. Han borde ju haft åtminstone 10 år till i livet. Jag åker också till sjukhuset varje dag, spelar ljudböcker för honom, smörjer hans ben, rakar honom, gör munvård och försöker så gott jag kan göra hans "liv" så drägligt som möjligt utifall att han känner av och är medveten. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag får reda på att han varit vid något slags medvetande och legat där ensam och rädd.  Ibland tror jag det varit enklare om han faktiskt "bara" dött. Då hade jag haft något mer konkret att sörja och något att börja bearbeta.