Vill ha ett barn till efter 40+! Häng på du som oxå har de planerna, alla trådar verkar ju mer eller mindre döda i denna kategori... :-)

Vad skönt att du har så mycket symptom Freje, det brukar ju vara tecken på en stark graviditet. Nu sätter jag resten av texten inom parentes och tycker att ingen som är i början av sin graviditet ska läsa det för jag vill inte skrämmas.

(Hu, jag läste den långa tråden om KUB och väntan på svaren på fvp och mkp igår kväll och skrattade och grät om vartannat. Det var så hemskt med alla som fick fruktansvärda besked så jag nästan kände att jag inte vågar försöka bli gravid. Det känns som om vägen från ett plus till ett levande barn är så lång och smal så det nästan är omöjligt att komma dit. :-/  Jag tappade hoppet lite. )

Grattis Sawgni!

Det verkar ju helt magiskt med den där munkpepparn i kombination med rosenrot. Jag har aldrig någonsin hört talas om munkpeppar förut. (Förutom här på FL alltså för här verkar det vara välkänt.)Finns det inga negativa effekter?

Grattis Jeanette! Så roligt!!

Jag fick min mens idag och väldigt snart kommer min mans lediga månad och då ska jag hålla tummarna igen.

Väldigt intressant det där med "kall livmoder" Feona. Undrar om det är detsamma som dålig cirkulation fast  beskrivet på ett mer målande sätt? Underbart att det fungerade i alla fall. Jag tycker också att det är så synd att man (jag) i sjukvården inte får rekommendera alternativa metoder. Fast jag förstår såklart syftet men när det är sådant som inte är farligt och uppenbarligen fungerar dessutom, då skulle man vilja få säga något.

Grattis Jamtlandstaus!! Vad kul och hoppfullt med så många plus i tråden!  

Freje, jag hann bli riktigt nervös när jag började läsa ditt inlägg! Så HIMLA skönt att det såg bra ut på ultraljudet sedan. Stort grattis. Och så skönt att få bra siffror dessutom.

Stort grattis Nr 3 på G och Videli!

Jag är kvar och läser men skriver inte så ofta. Jag är så glad för alla er som plussat och för er som hunnit göra KUB och andra ultraljud och allt ser bra ut. men jag känner samtidigt att jag inte riktigt "förtjänar" att vara med i den här tråden längre...

Jag känner en stillsam sorg då min man och jag har haft ytterligare ett samtal om det här med fler barn och han känner att han skulle vilja mer i livet än att ha småbarn. Han tycker att alla beslut vi tagit sedan vi fick barnen har varit med tanke på deras bästa, allt vi gjort har varit med hänsyn till barnen. Nu skulle han vilja att vi så småningom fick börja tänk lite mer på oss själva. OM vi skulle råka bli gravida tycker han inte att det skulle vara en katastrof men han tycker INTE att det skulle vara roligt.

Jag kan inte säga emot det argumentet. Vi har inga släktingar på nära håll så vi har aldrig haft någon avlastning eller barnvakt. Aldrig kunnat göra något på tu man hand förrän barnen var i skolåldern och då har vi kunnat få barnvakt över en natt och sedan fått skynda oss hem.
Visst, det har varit tråkigt. Men så många gånger per år kanske inte andra heller kan göra saker ihop utan barn? Inte vet jag. Nu har vårt äldsta barn blivit så stor att hon skulle kunna passa en liten en stund om så vore. Inte över natten men ett par timmar.
Visst, man har ingen egentid och knappt något privatliv när man har små barn. Gå på toa ensam kan man glömma och sexlivet får man sköta väldigt diskret. Men det är ju under en begränsad period. Så småningom börjar det ju flyta på igen. Men han tycker att om vi försöker få ett barn till nu så skjuter vi på det ytterligare 20 år.

Min kropp skriker efter att få bli gravid. Jag önskar mig ett barn till så hett, så hett. Men jag skulle ju vilja att vi ville det båda två. En gemensam längtan efter att bli gravida, en gemensam glädje över ett väntat barn. Sedan vet jag att han skulle älska ett barn till om vi fick ett men han skulle inte bli så lycklig över själva väntan som jag.

Jag försöker tänka på alla nackdelar med småbarn - det går inte så bra.
Jag försöker tänka på hur trött man är av vaknätter - det går inte så bra.
Jag försöker intala mig hur trist det är med galonbyxor och små matlådor till dagisutflykter - det går inte heller så bra.
Jag försöker tänka på hur mycket egentid jag har nu som jag inte skulle ha om jag hade en baby - det går uselt. Jag tycker att min egentid plötsligt har blivit så TRÅKIG!

Jag kan känna igen mig i Linnea Sveas tankar om att man inte vill tjata eller visa hur viktigt det är för om man får ett absolut NEJ, då är det verkligen kört.
Varje gång vi har sex blir jag arg när han avbryter för att hämta en kondom. Aldrig att han glömmer bort det. Jag tappar helt lusten.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att sluta längta. Samtidigt blir jag arg för att det är jag som ska ge mig. Det känns som när man var liten och ens mamma bestämde över en. Nu bestämmer min man om jag får bli gravid eller inte. Grrrrr....
(Jag vet - man ska vara överens om barn, jag blir bara så sur. Och ledsen.)

Tack för att ni förstår.

Jag håller med dig Anonym (många barn), den här driften är verkligen förvånansvärt stark. Men hos mina kompisar i samma ålder har den gått över, de kan inte tänka sig fler barn. Hos mig har den alltid varit stark och verkar inte mattas av ett enda dugg. Suck.

Linnea Svea, jag slutar inte heller hoppas på att det ska "hända". (Typ "Plötsligt händer det!" haha...) Att han skulle glömma (kommer inte att ske) att han skulle ändra sig (tveksamt) eller att det ska slinka förbi några spermier vid rätt tidpunkt (förstår de inte att de måste tjyvstarta om de ska komma till målet??). Ibland tänker jag onda tankar om att bita hål i kondomerna, men så besinnar jag mig. Jag önskar ju att han ska vilja samma som jag.  Kram till dig.

Emma 70, jag tycker du gjorde helt rätt som ställde ett ultimatum. Om vi inte haft barn tillsammans redan hade jag också gjort det. Jag är jätteglad för de barn vi har och om jag inte kan få fler så kommer jag i alla fall att vara tacksam över att vi fick de tre vi fick. Det är inte alla förunnat. 

Jag måste bara komma på ett sätt att komma över den här sorgen.....

Hur som helst så fortsätter jag hoppas med er som ännu inte fått något plus!

The Elfa: finns det inget du kan göra för att minska stressen? Det kanske skulle göra susen? Någon liten resa så där lagom över ägglossningstid...? Jag hoppas på tredje gången gillt för dig.

Weeme: Usch så jobbigt! Jag undrar om det finns någon man kunde gå och prata med om sådant här. T ex MVC-psykologen. Någon som förstår det här med fertilitet och längtan.

Ibland undrar jag om jag egentligen är i en fertilitetskris, att den tiden som kommer framför mig när barnen börjar bli stora och inte behöver mig på samma sätt längre, skrämmer mig så att jag genast vill hoppa tillbaka till småbarnstiden.... Men så ser jag en baby och hjärtat bara skrynklar ihop sig av längtan.
Igår fick jag veta att en kompis som är 41 ska få barn. Hon visade sin fina, fina mage och jag önskade så att det var jag som såg ut så.

Jämtlandstaus och Nr 3 på G: NIPT görs på Barnmorskehuset i Väst i Göteborg. Barnmorskan heter Annelie Asker och är supertrevlig! Det kostar dock en halv förmögenhet,  9500 kr. Ah, nu ser jag att Feona redan gett tips om detta.

Åh, Emma 70! Vilket tråkigt besked! Kunde du inte få något som stimulerar ägglossningen? Så jobbigt att vänta till januari! Varje dag, varje minut känns viktig.  Ingen privat gynekolog som har en snabbare tid?
Man kan ha en senare ägglossning men då är cykeln också längre än 28 dagar eftersom man alltid får mens 14 dagar efter ägglossning. Så tiden från mens till ägglossning kan variera men efter det lossnat är det ganska exakt 14 dagar. 

Meeen så jobbigt! Det finns ganska mycket ny forskning som visar på att ADHD, autims och epilepsi går att förbättra rejält (ofta få helt symptomfritt) genom en kostförändring. Jag har flera bekanta där barnen har blivit helt symptomfria (de har ettdera haft epilepsi eller autism men väldigt väldigt svåra varianter) av en kost som påminner om LCHF. Alltså bort med allt mjöl och allt socker. Det här gör man naturligtvis i samråd med läkare men jag ville bara tipsa dig om det ifall du inte har hört om det. kolla runt lite på nätet, det finns så mycket forskning på det nu så allt fler läkare har accepterat sambandet. 
Den ena kompisen fick en barn till medan det första barnet var mycket svårt sjukt i epilepsin, med många anfall varje dag och det var tufft men det gick. De har fått ett barn till nu när det första har blivit så bra efter kostomställningen. En annan kompis där barnet var gravt autistiskt och inte ens kunde prata, har skaffat två barn till efter att han nu kan både prata, skriva och läsa. Han klarar absolut inte mjöl och socker då blir han sämre, men han har inte epilepsi. Ni får fundera på vad ni orkar och klarar av. Kram!Men fy så vansinnigt sorgligt! Jag hade försökt igen, nu vet ni att ni kan bli gravida. Stoor kram!

God fortsättning allihop! Jag tycker att man ska få göra en Nyårsönskan istället för ett Nyårslöfte.
Jag önskar att vi alla får ett (eller två, tvillingar vore ju fantastiskt) barn under 2015!

Hej alla!

Härligt att det verkar gå bra med de graviditeter som uppstått och roligt att fler nya har kommit in här. Jag vill också gärna att ni som är gravida stannar kvar i tråden. Det känns ju som om man lärt känna varandra litegrann. Ni inger dessutom hopp.

Jag läser hela tiden fast jag inte skriver. Jag berättade för er för några månader sedan att min man tvekade och nog helst inte vill ha fler barn och att jag därför valde att inte vara så aktiv i tråden eftersom jag kände att jag inte riktigt spelar i samma lag som er andra där båda faktiskt vill.

Under alla år som vi skyddat oss med kondom har min man aldrig glömt den och den har aldrig lossnat eller gått sönder. Under den här terminen som varit har detta hänt TRE gånger! Senast nu innan jul då han struntade i kondomen. Jag fattade ingenting men valde att inte fråga mer om den saken eftersom jag så förtvivlat gärna skulle vilja ha ett barn till. I alla fall få en chans att försöka. Min man jobbar utomlands i långa perioder så det här var vårt avskedssex natten innan han åkte. Dessutom råkade det infalla några dagar före min ägglossning.....
Nu har jag BIM på lördag alltså om två dagar. Sedan en vecka mår jag illa, först bara diffust och bara ibland men de senaste dagarna allt mer och oftare. Brösten känns lite ömma - mest det ena och det brukar de aldrig göra innan mens. Jag gråter för allt möjligt som tex en fin låt på radion i bilen.

Kan ni förstå att jag hoppas?? Jag vågar inte testa för jag VET att jag är en mästare på inbillade graviditetssymptom och jag har blivit lurad förr. Jag kommer att bli så oerhört besviken om det är negativt. Istället har jag tempat och jag brukar ha 36,5 som normaltemperatur och 37,0 efter ägglossning fram till dagen innan mens då det sjunker tillbaka till 36,5. Utom de gånger jag varit gravid då det stannar kvar förhöjt. Ja ni vet. Nu har min vanliga termometer gått sönder och jag har en ny som mäter vansinnigt snabbt (och slarvigt!) men nu är tempen på 36,8 ! Alltså mitt emellan och inget svar alls! Jag blir TOKIG. Jag har ett enda graviditetstest hemma, ett CB och jag vill inte slösa bort det med att mäta för tidigt heller. Jag är nyfiken och hoppfull och tvivlande och glad och ledsen på samma gång. Det skulle ju vara för bra för att vara sant. En enda vettig chans kan inte räcka...

Inte kan jag med att prata med någon kompis heller för är det inget så skulle jag känna mig utomordentligt fånig. Men tankarna bara mal och mal. Tur att man kan få skriva av sig här. Tack för att ni också är här alla tjejer!

Jag drömde att jag var på förlossningen och födde ett barn. Jag fick själv ta emot barnet och det öppnade sina ögon och såg rakt in i mina innan det grydde till. Jag var så lycklig och höll det mot mitt bröst. Efter en stund tittade jag efter vad det var för sort och det var en liten flicka. Jag blev så glad så tårarna flödade och barnmorskan skrattade med mig i min glädje. Så vaknade jag och jag låg med händerna på bröstet som om jag fortfarande höll min lilla dotter.
Jag bestämde mig för att det var ett gott tecken och gjorde ett grav-test. Negativt.
Sedan grinade jag mig igenom resten av den dagen och idag kom min mens.

Ni som inte orkar med ältande kan hoppa över följande stycke och börja läsa längre ner..
Jag blev så otroligt ledsen! Ledsen och arg för att jag inte kunde få vara gravid på den chans jag fick!
Ledsen och besviken för att min kropp lurar mig att hoppas med sina falska symptom.
Ledsen och frustrerad över att min man inte vill när jag så gärna vill.... Jag MÅSTE ta upp den här till diskussion igen. Det känns som att min längtan är starkare än hans tveksamhet, men jag kan ha fel.

Grattis till Nr3påG! Det är så fantastiskt när man känner den första sparken!

Tack Jämtlandstaus för dina kloka ord. Jag hoppas det är så.

Jätteroligt med fler nya som skriver! 

Nr3påG, det låter faktiskt jobbigt. :-/  Det går ju inte att bara sluta oroa sig trots att man vet att det inte finns något man kan göra för att förbättra sin odds för att allt ska gå bra. Mardrömmar gör sannerligen inte saken bättre...
Kram till dig och hoppas det känns bättre snart.

Angienea, välkommen hit!

Linnea-Svea vad händer om man tar sprutan för tidigt? Kunde man tänka sig att ni har sex ikväll utan spruta och sedan tar sprutan i morgon och så har ni sex varannan dag ett tag framöver? Då har ni garderat er om den brister av sig själv inom det här dygnet plus att ni ändå tar sprutan för att säkerställa att ägget lossnar. 
Jag tror att gynekologen kan se skillnad på en äggblåsa och en cysta, jag har för mig att de ser lite olika ut.

Jag håller tummarna!

Jämtlandstaus och Lilly, tack. Jag ska ta ett ordentligt samtal med min man när han kommer tillbaka till Sverige igen. Jag vill inte bli bitter om några år för att jag inte ens fick försöka få ett till. Går det inte så går det inte men jag vill inte att tanken på att jag aldrig ens försökte ska gnaga hål på mig. Samtidigt kan man inte tvinga någon... Så fruktansvärt svårt det här. Längtan efter barn är svårbemästrad och inte alldeles logisk. Fast det är väl som kärlek i allmänhet, den är inte alltid logisk.

Jag ska tänka på dig i morgon och hålla både tummar och tår! Kram!

Nr3påG; åh vad skönt att det gick bra! Jag kan förstå att du har spänningshuvudvärk nu.

LinneaSvea: Jag önskar att min man inte heller var så noga med att skydda sig.Lycka till ikväll! På med snygg-BHn nu bara, hihi.

Jeanette: Jag blev gravid en gång direkt efter ett missfall. Hade ägglossning som efter en normal mens och blev då gravid och det gick så bra, så bra. Orsaken till att man rekommenderas att vänta en månad är dels att man ska vara mentalt stark ifall man får missfall igen men också för att barnmorskan ska kunna räkna graviditetslängden lättare. Det tycker jag att är ett så oviktigt skäl så jag struntade i det. Man får ju ändå veta graviditetslängden på ultraljudet. Hoppas det har tagit sig för dig!

Välkomna alla nya! Jätteroligt med fler som längtar.

Daniella Cal; om man inte skulle "få" skaffa barn för att man inte bor ihop hela tiden så skulle alla som jobbar som sjömän och annat få vara barnlösa. Huvudsaken är att man är beredd att ta ett stort ensamansvar och att inte skuldbelägga den andra när den måste åka iväg. Min man jobbar utomlands i långa perioder och vi har tre barn tillsammans. Det fungerar jättebra. Nackdelen är väl att när de var bebisar så var de inte nöjda att vara ensamma med honom någon längre stund när han väl var hemma så jag fick inte någon avlastning ens då. Men de är ju så små bara en kort tid. Kör på och försök om ni båda vill, tycker jag.

Helendi: Hur långt har ni kommit i processen? Får ni betala själva när ni har ett barn redan eller hur fungerar det med sånt?

LinneaSvea: Det borde inte vara att slemhinnan börjar lossa för det gör den först när gulkroppen (äggets "skal") skrumpnar ihop någon dag innan mens. Däremot kan jag inte lista ut vad det kan vara som molvärker. Tråkigt hur som helst. Speciellt om det betyder att det inte tagit sig.

Nu vill vi ha lite plus i tråden igen tycker jag. Snart kommer min man hem och då bara MÅSTE jag ta mod till mig och berätta hur jag känner. Jag ser inte fram emot det för jag tror att jag kommer att bli förtvivlad och frustrerad. Han är så himla svår att övertala när han väl har bestämt sig för något.
Alla jag pratar med om att skaffa barn efter 40 eller efter att de andra barnen "äntligen blivit stora och klarar sig själva" (som de flesta uttrycker sig) är så negativa. De tycker det är "såååå skööönt" att äntligen få mer tid för sig själva. Jag tycker att det är trevligt med egentid men inte så trevligt att jag inte skulle byta det mot en ny familjemedlem. Tur att jag har er att prata med, som förstår längtan.

Nr3påG: Vilken lättnad!! Stort grattis!!

Åh herregud så spännande Helenisen och Poohbaby!!
Borde det inte vara så att om många håller tummarna så går det bra? Jag håller båda tummarna för er så hårt jag kan.