Celines Essence skrev 2014-09-02 14:58:51 följande:
Okej. Då missuppfattade jag det här med åldersnojja

Jag vet inte om denna tråd är rätt plats att skriva om detta... men jag skriver ner några reflexioner. Du får välja om du bara svarar för dig själv , inte alls, här i tråden, eller via pm
Tror du själv att det går att ha en god relation med en man om du inte vill släppa honom nära ?, eller vill du inte ha en nära relation med en man ?
Hur vill du att den "optimala" mannen ska vara mot dig ?
Har du fått någon proffesionell hjälp att bearbeta övergrepp du varit med om ?
Jag kan förstå att det känns läskigt om du länge valt att stänga vissa dörrar till ditt inre.
Kram
På fråga ett, det beror ju helt på vilken sorts relation vi talar om här, en rent sexuell relation går ju att ha en hyfsat bra en även om jag inte släpper honom nära. Däremot så är det ju inget som kommer vara utvecklande på samma vis, eftersom den är rent sexuell och för att jag inte kommer ha samma tillit till honom som jag hade haft för någon som älskar mig precis så som jag är. Älskar jag någon så är den personen min vän, mitt bollplank, min partner, älskare osv. Man tacklar både skit och glädje ihop.
Jag tror det finns mer än bara en sorts optimal man, alltså ingen är ju perfekt. Men mot mig skall han vara rak och tydlig, snäll men inte mesig. Lugn med fötterna på jorden. På något vis måste ju den andre komplettera mig. Jag tycker det är så många saker som spelar in, Fördelar som överväger nackdelar osv. Alltså om jag fastnar för någon så är det ju liksom garanti på saker som att han är smart, snabbtänkt, har humor oavsett om den är torr eller helt galen och så långt utanför lådan man kan komma. Verbal. Barnslig osv. Inbillar jag mig. Du skall se att jag slutar livet ihop med nån strikt slipsnisse som är så omaka mig det någonsin går att komma hahah Jo och han har skostorlek 42, Nää jag skiter i vad han har för skostorlek. Däremot hade jag älskat om han älskade att laga mat eller iaf tyckte det var roligare än jag gör.
Nej jag har egentligen bearbetat all min skit helt själv för egen maskin. Med hjälp av andra människor här inne på FL under en rätt lång tid i trådar för de som blivit utsatta för övergrepp/ våldtäkt. Där var jag anonym, lääänge, bara några ut själva trådarna som visste vem jag egentligen var här inne. Det var första och faktiskt nästan enda gången jag varit anonym här inne. En dag lyckades jag glömma fylla i mitt anonyma nick och postade som mig själv. Jag fick panik och började kallsvettas och blev illamående. Fick sansat mig och bara nä fan heller, det är nog nu, det får vara bra. Detta är ju jag och vad i helvete har jag att skämmas för? Inget. Nå dåså, efter det fortsatte jag att posta öppen som mig själv, min sista grej mot läkning var att berätta för min mamma, då var jag 26 år och fan jag lovar jag kunde känna tyngden lösas upp. Att berätta för henne var något mitt ex föreslog efter att han hittat mig sittande vid köksbordet på morgonen när han klev upp. Jag hade inte sovit, vet inte hur länge jag satt där. Men jag vet att jag gick till öltälten här på festivalen här och vips så stod jag öga mot öga med mannen som våldtog mig, han såg rakt på mig och hånlog skevt, för säkerhets skull stod jag ihop med ett ex, samma ex som menade att nää så skulle HAN aldrig göra även om han är ett as. Det var hans svar på när jag berättade om min våldtäkt många år tidigare. Jag gick hem och jag hämtade en kniv och min tanke var att mannen aldrig skulle lämna kommunen levande om jag inte lyckades döda honom så skulle han iaf vara märkt för livet och jag visste att jag fick vara snabb och ytterst brutal eftersom han tränat kampsport i så många år. Jag tog min kniv och satte min MP3 i öronen och satte mig på vakt och väntade tills han lämnade festivalområdet, jag gick efter på håll. Bara det att han på vägen mötte upp sin yngre bror som också var en skolkamrat till mig, jag slets ur mitt fokus, kände att jag kan ju fan inte göra det när lillebror är med. Däremot så bestämde jag mig för att gå fram hälsa på lillebror, snacka, se storebror i ögonen och hånle tillbaka, så han fick väldigt klart för sig att han inte påverkar mig och att jag skrattar åt honom. Han snappade upp budskapet och såg ut som ett åskmoln, jag gissar att han även insåg att jag hade flugit på honom. Människor med våld i blodet, vet när andra har samma kapacitet. Han förstod alldeles säkert att hans brors närvaro på ett eller annat sätt räddat honom.
När jag senare blev utbränd så kom ju min historik upp på tal där och det tog lite tid för vården att reda ut och förstå att jag faktiskt rett ut allt själv inom mig, men när det var gjort så accepterade de det och jag fick en jäkla massa beröm, för sättet jag gjort på och beröm över den kraft jag måste ha utan att förstå det själv. Det kändes riktigt bra. När det var släppt så kunde ju jag och vården jobba vidare på med vad det nu var som spökade för min del eftersom mina problem inte berodde på de övergrepp jag råkat ut för utan annat.
Fan vad långt det blev, förlåt allihop, vissa saker är svåra att förklara med korta meningar. Jag är för övrigt helt värdelös på korta meningar.
Egentligen är jag inte stängd även om jag till viss del är det. Jag tänker att jag är försiktig men inte omöjlig. Jag vet bara att jag måste känna tillit och det räcker med en liten liten till synes menlös lögn för att sabba den biten i ett nytt läge, i en ny relation. Det är kanske både hårt och fel, men jag fixar inte sån skit helt enkelt. Kanske är det skillnaden mellan mig och många andra, jag är inte rädd för att vara själv, jag vet att jag kan själv, jag har trasslat ut mig själv helt själv hela mitt liv. Ingen man behöver rädda mig och ingen man kommer någonsin behöva rädda mig heller. Jag behöver ingen man, däremot hade jag gärna haft en men inte för vad han kan göra för mig, ge mig eller hjälpa mig med utan för hur han får mig att må när jag är i hans närhet, för att jag tycker om honom, för att jag vill och väljer att dela mitt liv med honom. Alla andra delar vet jag att jag kan själv. Jag laddar mina batterier genom att vara ensam, ha egentid, många andra laddar sina genom sitt umgänge med andra människor. Sen säger det ju sig självt att om jag möter en man som är som mig, som håller lite avstånd, som är försiktig, som inte alls kommer säga vad den känner eller tänker bara sådär, ja då lär det rinna ut i sanden, för jag kommer aldrig ta första steget där, lika lite som jag tar första steget sexuellt med någon ny. När den tröskeln är passerad så är jag dock rätt hämningslös för det mesta