Sommarvisan skrev 2014-10-13 20:55:04 följande:
Jag hoppar med här, mina erfarenheter såhär långt av vår utredning är långt ifrån positiva....
Jag och min sambo hade i april (2014) försökt bli gravida i ett år och sökte hjälp och begärde en utredning på fertilitetsmottagningen i Gävle. Jag är 25 år och har aldrig varit gravid, regelbunden mens och har ÄL på dag 13 vid prov med ÄL-stickor och min sambo 35 och har två aborter från tidigare förhållanden, men inga barn. Från att jag sökte hjälp via mina vårdkontakter till att vi faktiskt fick komma på undersökning tog det fem månader. FEM JÄVLA MÅNADER! Är inte det lite länge? Vi hade tagit prover innan, mina prover såg jättebra ut, sambons var lite ojämna (fler antal levande spermier än normalt, men lite färre snabba än normalt), men på det hela taget så tyckte de inte att man på provern kunde hitta nån självklar anledning till varför vi inte blir gravida.
På utredningen, som bestod av ett vul av mig, sambon pratade vi knappt om och nån undersökning av honom gjordes inte, konstaterades det att jag hade ägglossning och att slemhinnan var 7 mm. Läkaren sa att med tanke på min unga ålder så kan man vänta lite till, nån spolning var omotiverad då jag ej var opererad i magen och pregotime meningslöst eftersom jag hade ägglossning. Anledningen till att vi inte blev gravida beror nog på att jag tänkte på det för mycket. Så jag uppmanades att kartlägga min ägglossning men att inte tänka på att bli gravid.
Okej skönt, allt är normalt tänkte jag först, men rätt svårt att hålla stenkoll utan att tänka på det. Vi provade lite till på egen hand. Men när mensen fortsätter komma blir man bara så knäckt. Jag sökte igen och bad om att få göra den där spolningen ändå, utfall att, bara för att för ha kollat allt. Jag skriver, enligt vad jag själv tycker, rätt utlämnande om hur dåligt jag mår och hur det uteblivna pluset påverkar mig. Dagen efter får jag ett svar från en barnmorska som skriver att hon läst min journal och där står det att man ska avvakta. Mailet går inte att svara på. Gråtande ringer jag kliniken och ber dem omprova beslutet men får av nästa barnmorska samma svar, i min journal står det att man inte gör nått mer nu. Får iaf en tid men min läkare som ringer upp veckan efter. Han upprepar vad han sa vid vår undersökning, ingen magoperation, ingen spolning. Så avslutar han med att säga typ " ja, ni måste ju ha samlag om det ska bli nått". Jag börjar skratta, för vad ska jag göra egentligen..? Jag har en läkare som tror att jag går hemma och väntat på en jungfrubefruktning...
Min fundering, går det till såhär? Just nu så känns det minst lika jobbigt att behöva ta kontakt med mottagningen igen som de faktum att vi inte blir gravida. Funderar på privata alternativ, gärna Uppsala, någon med erfarenheter som kan rekommendera?
Oj.. Vad tråkigt att bli bemött så! Det är just till Gävle vi ska..
